Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

7D sackar serietagningen vid lågt batt.?

Produkter
(logga in för att koppla)
(bilden börjar väl inte tas förrens första ridån har öppnat?).
Tänker jag rätt?

Nej här tror jag du tänker du fel, sensorn börjar belysas (bilden börjar "tas") direkt så fort första ridån börjar röra sig. Det är ju som slutarens uppgift att "ta bilden". När första ridån avtäckt hela sensorn slår blixten (snabbt som satan, typ 1/2000-del eller något som mest vid full effekt, mycket mycket snabbare vid lägre effekter), och först efter det börjar andra ridån täcka för sensorn från samma håll som den första gick, och sensorn fortsätter belysas under hela tiden som den andra ridån vandrar. När du kommer ner i slutartider snabbare än vad blixtsynken klarar börjar andra ridån stänga redan innan första ridån har öppnat helt. Du får alltså en öppen "spalt" som vandrar över sensorn som är smalare än själva sensorn. Skulle du slå en blixt med en sån slutartid skulle bara en spalt av sensorn bli belyst av blixten eftersom blixten är så mycket snabbare än slutaren, och det skulle se förjävligt ut. Canon löser det med sin "high speed sync", som egentligen bara är en jävligt snabb strobe. Blixten matar på massor med blixtar i snabb följd för att "följa med" den öppna spalten som vandrar över sensorn. Ju snabbare slutartid du har med high speed sync, desto smalare blir den öppna spalten och desto fler blixtar måste avfyras i följd. Därför avtar också maxeffekten du kan ta ut totalt ur blixten i takt med att du använder snabbare slutartid.
Om batterispänningen påverkar slutaren borde det innebära att det tar längre tid både för första och andra ridån att färdas över hela sensorn, vilket i sin tur borde påverka max blixtsynk negativt.
 
Batterispänningen påverkar slutarmotorn, men den används för att spänna slutaren mellan tagningarna. Själva slutartiden påverkas inte.
I en del kameror används spegelmotorn bara i ena riktningen, medans den andra sker med fjäderretur. Enklare konstruktion men lägre prestanda. Ännu enklare kameror (tänk Canons xxxD-serie) har bara en motor för både spegel och slutare.

Så ingen av frågeställningarna med "tänker jag rätt" ovan är rätt.
 
Stämmer verkligen allt som skrivs här? Har Canon gått ut med orsaken till varför hastigheten sjunker, förutom just att ljusmätningen är i drift? Har det något med otillräcklig spänning till slutarmekanismen at göra och varför förvärras detta då i mörker?

*Slutarmotor? Drivs slutaren av en motor? Nu gissar jag bara men en slutare måste väl ändå styras av en icke roterande elektromagnet som går mellan två ändlägen?

*Ovanstående elektromagnet borde få kraft från en uppladdad kondensator? Som visserligen kan ta längre tid att ladda upp om batteriet är dåligt. Dock borde inte ljusmätningen vara det som tar enormt mkt energi jämfört med att driva mekaniska delar samt att skyffla all data som produceras i maxfart, det borde vara försumbart.


Jag är lite skeptisk för jag har aldrig upplevt problemet som beskrivs. Tycker det mer känns som ett mjukvaro/dataprocessproblem snarare än något strömrelaterat.

EDIT: Ändrat kondensor->kondensator. Får skylla på att jag är processingenjör och inte instrumentingenjör =)
 
Svaret blir "nej" eller "det är fel" på nästan alla dina frågor.

För det första pratar vi om två olika problem, som dock båda yttrar sig på samma sätt, nämligen att kamerans förmåga till snabb serietagning försämras.

Det ena är att batteriet är dåligt laddat. Då går de motorer i kameran, som behövs för att driva runt mekaniska ting, långsammare. Detta leder till en långsammare serietagning.

När slutaren är redo att fyras av ligger båda ridåernas kant på samma sida om sensorn. Den första täcker sensorn, den andra är packad vid ena sidan. När bilden tas löses första ridån ut. Dess kant far över sensorn bort till andra sidan, som när man drar ett lakan av en säng. Sensorn är nu blottlagd och registrerar ljus. När exponeringstiden gått ut släpper man iväg kanten på andra ridån, på samma sätt som om ett annat lakan dras ut över sängen, för att ersätta det första. Sensorn blir nu täckt av andra ridån, och konfigurationen för ridåerna är likadan som den var vid starten, med den skillnaden att nu är det den första ridån som är packad vid ena sidan och den andra är sträckt över sensorn, för att skydda den mot ljus.

Detta farande av slutarridåer brukar idag startas av elektromagneter (förr var det en rent mekanisk sak), men energin som behövs ligger ofta lagrad i fjädrar. När bilden tagits måste ridåerna backas till sitt ursprungsläge, fast tillsammans, så att de inte lämnar någon öppning över sensorn, och fjädrarna måste spännas. Det är denna rörelse som drivs med en elmotor, och som inte går lika fort om motorn inte får full spänning från ett väl laddat batteri.

Dessutom ska spegeln svängas undan från sig plats, där den sitter i vägen för ljuset som kommer från objektivet och ska träffa sensorn. När bilden tagits ska spegeln svängas ner igen. I en del kameror är det återigen en fjäder som svänger undan spegeln, och sedan en motor som drar ner den och spänner fjädern igen. I enkla kameror är det samma motor som driver både spegeln och slutaren, via ett växelsystem. Snabba kameror låter numera motorn driva spegeln i båda riktningarna. Oavsett vilket är även denna motordrift utsatt för problemet att den saktar in om inte batteriet är väl laddat.

Den andra anledningen till reducerad fart i serietagningen är mätsystemet iFCL. Detta system utnyttjar (i 7D) alltid alla AF-sensorerna till att bedöma var i bilden som motivet befinner sig, oavsett om fotografen bara utnyttjar en enda sensor till autofokus, eller rent av ingen alls, om han fokuserar manuellt.
När bilden ska tas utvärderar alla AF-sensorerna om det finns något som är i fokus, eller nästan i fokus, där punkterna ligger. Om så är fallet antar kameran att motivet finns där också, även om man inte fokuserat där. Ett typexempel är en bild på en människa. Fotografen fokuserar ofta på ansiktet, men andra fokuspunkter täcker även resten av kroppen. Vissa punkter hamnar vid sidan av kroppen. När evaluerande mätning används kommer den då att fästa mest vikt vid ansiktet, en del vid de AF-punkter som ligger på kroppen och en mindre del vid de delar av bilden där AF-punkterna är långt ur fokus (bakgrunden) eller där inga AF-punkter finns.
Detta görs på samma sätt oavsett vilken mätmetod eller exponeringsmetod som man använder. Eftersom det tar längre tid för AF-punkterna att bestämma fokusläget när ljuset är svagt, innebär det att kameran får långsammare serietagning då. Man kan kringå detta genom att använda exponeringslås, för då säger man åt kameran att man inte är intresserad av att uppdatera exponeringsdata mellan bilderna, vilket i sin tur innebär att ljusmätning är meningslös och kan hoppas över. Men i läge M finns inget extra exponeringslås. Exponeringen är ju alltid låst, men iFCL betraktar det inte så, utan gör att det går långsamt i dåligt ljus vad man än gör.

Ljusmätningen tar alltså inte en massa energi, utan det är fokuseringen som tar tid, då AF-sensorns exponeringstid måste ökas i dåligt ljus.

Delproblem ett är alltså relaterat till låg spänning från batteriet, del två till att avståndsmätningen tar längre tid i dåligt ljus.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar