Svaret blir "nej" eller "det är fel" på nästan alla dina frågor.
För det första pratar vi om två olika problem, som dock båda yttrar sig på samma sätt, nämligen att kamerans förmåga till snabb serietagning försämras.
Det ena är att batteriet är dåligt laddat. Då går de motorer i kameran, som behövs för att driva runt mekaniska ting, långsammare. Detta leder till en långsammare serietagning.
När slutaren är redo att fyras av ligger båda ridåernas kant på samma sida om sensorn. Den första täcker sensorn, den andra är packad vid ena sidan. När bilden tas löses första ridån ut. Dess kant far över sensorn bort till andra sidan, som när man drar ett lakan av en säng. Sensorn är nu blottlagd och registrerar ljus. När exponeringstiden gått ut släpper man iväg kanten på andra ridån, på samma sätt som om ett annat lakan dras ut över sängen, för att ersätta det första. Sensorn blir nu täckt av andra ridån, och konfigurationen för ridåerna är likadan som den var vid starten, med den skillnaden att nu är det den första ridån som är packad vid ena sidan och den andra är sträckt över sensorn, för att skydda den mot ljus.
Detta farande av slutarridåer brukar idag startas av elektromagneter (förr var det en rent mekanisk sak), men energin som behövs ligger ofta lagrad i fjädrar. När bilden tagits måste ridåerna backas till sitt ursprungsläge, fast tillsammans, så att de inte lämnar någon öppning över sensorn, och fjädrarna måste spännas. Det är denna rörelse som drivs med en elmotor, och som inte går lika fort om motorn inte får full spänning från ett väl laddat batteri.
Dessutom ska spegeln svängas undan från sig plats, där den sitter i vägen för ljuset som kommer från objektivet och ska träffa sensorn. När bilden tagits ska spegeln svängas ner igen. I en del kameror är det återigen en fjäder som svänger undan spegeln, och sedan en motor som drar ner den och spänner fjädern igen. I enkla kameror är det samma motor som driver både spegeln och slutaren, via ett växelsystem. Snabba kameror låter numera motorn driva spegeln i båda riktningarna. Oavsett vilket är även denna motordrift utsatt för problemet att den saktar in om inte batteriet är väl laddat.
Den andra anledningen till reducerad fart i serietagningen är mätsystemet iFCL. Detta system utnyttjar (i 7D) alltid alla AF-sensorerna till att bedöma var i bilden som motivet befinner sig, oavsett om fotografen bara utnyttjar en enda sensor till autofokus, eller rent av ingen alls, om han fokuserar manuellt.
När bilden ska tas utvärderar alla AF-sensorerna om det finns något som är i fokus, eller nästan i fokus, där punkterna ligger. Om så är fallet antar kameran att motivet finns där också, även om man inte fokuserat där. Ett typexempel är en bild på en människa. Fotografen fokuserar ofta på ansiktet, men andra fokuspunkter täcker även resten av kroppen. Vissa punkter hamnar vid sidan av kroppen. När evaluerande mätning används kommer den då att fästa mest vikt vid ansiktet, en del vid de AF-punkter som ligger på kroppen och en mindre del vid de delar av bilden där AF-punkterna är långt ur fokus (bakgrunden) eller där inga AF-punkter finns.
Detta görs på samma sätt oavsett vilken mätmetod eller exponeringsmetod som man använder. Eftersom det tar längre tid för AF-punkterna att bestämma fokusläget när ljuset är svagt, innebär det att kameran får långsammare serietagning då. Man kan kringå detta genom att använda exponeringslås, för då säger man åt kameran att man inte är intresserad av att uppdatera exponeringsdata mellan bilderna, vilket i sin tur innebär att ljusmätning är meningslös och kan hoppas över. Men i läge M finns inget extra exponeringslås. Exponeringen är ju alltid låst, men iFCL betraktar det inte så, utan gör att det går långsamt i dåligt ljus vad man än gör.
Ljusmätningen tar alltså inte en massa energi, utan det är fokuseringen som tar tid, då AF-sensorns exponeringstid måste ökas i dåligt ljus.
Delproblem ett är alltså relaterat till låg spänning från batteriet, del två till att avståndsmätningen tar längre tid i dåligt ljus.