Hela diskussionen liksom den Mats D inledde i Carinas tråd ju i princip "de lege feranda", dvs. om hur rätten bör utformas.
Frågan var alltså om en artists eventuella moraliska rätt till bilder som skulle utgöra någon sorts plagiat av dennes scenframförande.
Det i Mats argumentation som fick mig att studsa till var följande:
En fotografisk bild är ju i de allra flesta fall en exakt visuell återgivning av något ur sinnevärlden och det kan inte i varje enskilt fall utan åtskillnad betraktas som endast ett självständigt verk av fotografen, inte när det kommer i konflikt med andra intressen.
Från musikartistens håll kanske det kan framstå som att det är han själv som "gör jobbet" medan fotografen bara trycker på en knapp som gör att kameran öppnar slutaren och verklighetstroget dokumenterar verkligheten. Alla som har sysslat med fotografi i någon större utsträckning vet dock att det är långt från sanningen. Må vara att fotografen, bortsett från Photoshop, endast arbetar med det ljus som finns på plats men just överföringen av den ljusinformation som finns på platsen för fotograferingen, till en snävt avgränsad tvådimensionell yta göra att det i praktiken är en väldigt stor skillnad mellan verkligheten (artistens konstnärliga framförande i sin helhet inklusive ljud, ljus och scenuppbyggnad) och det slutliga fotografiet.
När en fotograf tar en bild gör han (avsiktligen eller ej) ett antal kreativa val:
- Perspektiv, vinkel från och avstånd till motivet.
- Utsnittets utseende, storlek och
- placering av detta (komposition)
- Tidpunkt (Ögonblicket!)
- Varaktighet (exponeringstid)
- Fokus och skärpedjup
- Hantering (eller ej) av färginformation
- Kontrastomfång (medium och exponering)
Dessa val kombinerat med slumpen och fotografers olika arbetssätt gör att två fotografer, utom möjligen då de leker följa John och dessutom trycker av exakt samtidigt (yeah right), kommer att leverera väldigt olika bilder från samma konsert. Bilder som kanske inte ens går att hänföra till en viss konsert, en viss artist eller iaf. inte är direkt representativa för artistens framförande. För sagda framförande består väl ytterst sällan av en tvådimensionell ruta med en frusen bild av en snubbe med svajande långt hår som till synes står i grönt ljus och skriker in i en mikrofon?
Givetvis är fotografens verk i praktiken beroende av framförandet men jag ser inte hur det utesluter att fotografen gör ett självständigt verk av det ljus som tillhandahålls. Det ligger ju lite i fotografiets natur. Eller ska man också ha upphovsrätt på byggnader, landskap och djur?
Man kan även bygga ut resonemanget genom att konstatera att det i regel är en mycket stor skillnad på upplevelsen som artisten presenterar på plats och den som fotografen förmedlar med sin bild. En bra fotograf kanske kommer nära att förmedla upplevelsen hos de som var där till de som ser bilden men jag undrar...
Utifrån detta vill jag hävda att det tvärtom ska mycket till för att ett fotografi
inte ska uppnå status som självständigt verk.
För att definitivt återgå till nu gällande rätt är det ju så att artister, eller utövande konstnärers idag har ett visst skydd för rätten till deras "utövade verk". Så här säger dagens Upphovsrättslag:
45 § En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller
konstnärligt verk får inte utan hans samtycke
1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, genom vilken det kan återges [...]
Ovanstående uppräkning
kan inkludera fotografisk stillbild. Jag hittade ett rättsfall från 1976 (NJA 1976 s 282) där en skådespelare Lars G (kändis?) stämde Sveriges Radio för att de utan tillåtelse, för reklam hade använt en bild tagen på honom under repetition för inspelning av "Hem till byn". HD fastställde, till skillnad från Hovrätten, Tingsrättens dom. Jag citerar det centrala ur domen:
För att ett återgivande av en skådespelares framförande av ett sceniskt verk skall anses föreligga enligt 45 § upphovsrättslagen torde regelmässigt krävas åtminstone återgivande av ett så stort avsnitt av ett sceniskt händelseförlopp, att därigenom skildras en skådespelares agerande. Även om en enstaka bild - oavsett om den härrör från originalframträdande eller repetition - skulle i visst fall kunna tänkas visa en skådespelare på ett sådant sätt, att detta krav kan anses vara uppfyllt, är enligt TR:ns bedömande så ej fallet med den av förlaget utnyttjade bilden.
Med andra ord: G:s talan ogillades.
Eftersom de inte beskriver speciellt utförligt hur de har kommit fram till sitt avgörande, är det svårt att veta var gränsen går.
Jag tror dock att man kan våga sig på slutsatsen att det ska ganska mycket till för att en stillbild ska anses vara ett (tillräckligt komplett) återgivande av en skådespelares eller än mer avlägset, en musikartists sceniska framförande.
Något annnat skulle inte heller vara rimligt om man ser till min beskrivning ovan av den fotografiska bildskapandeprocessen.