Jag älskar att fotografera. Jag VILL fotografera de flesta motiv men nånstans inom mig sätts en spärr in när jag ska fotografera anonyma människor. Människor jag ser på stan som är väldigt intressanta. En gammal tant som sitter på en trapp med en mjölkkartong i handen, en liten flicka med sin mamma ute vid en brygga vid solnedgången eller ett par som sitter och myser på en parkbänk.

Kalla det jante-lagen eller ren feghet men nånting är det som gör att jag inte riktigt vågar ta steget och fotografera dessa underbara människor. Kanske är det för att jag inte vill tränga mig på, göra någon obekväm.

Hur ska jag göra? Hur ska jag tänka för att släppa taget lite och våga porträttfotografera fullt ut? För det är verkligen härligt att fotografera människor. Inte bara springa runt och fota natur, döda ting och uppgjorda konstellationer utan levande varelser i de mest fantastiska situationer och miljöer.

Ge mig en spark i rätt riktning!

Du är inte ensam.
Om nån delar ut sparkar tar jag gärna emot en också.

Skriv upp mig på listan också.

/Henri

Är likadan själv. Jag menar, vad säger man om någon blir förbannad eller undrar varför man fotograferar dom?

Jag har fotograferat 1000-tals okända människor..det värsta som hänt är en sur blick..men mest har jag fått uppskattande blickar, de allra flesta blir smickrade av att man vill fotografera dem...många blir oxå väldigt förvånade.

jag också

(feg altså)

Jag platsar också på listan, men jag tror jag har hittat en möjlig väg att komma vidare.
Jag har i sommar varit på en del festivaler och musiktillställningar och där har det kännts mycket mer tillåtet att fota. I synnerhet när det har varit punkfestivaler. Där var det nästan det motsatta läget, massor av folk tjatade om att bli fotograferade (bildbevis på www.christerhagstrom.se
Det kanske iaf är en början till att våga fotografera människor som man inte känner.

Sommarens bilder blev väl inte direkt några högtstående konstnärliga alster, men det har varit kul.

/Christer

Jag säger bara: Långt tele + gömsle

Martin F skrev:
Jag menar, vad säger man om någon blir förbannad eller undrar varför man fotograferar dom?

Klicka för att se resterande...

Det bästa är att ha en bra anledning till att plåta folk på stan.
Varför inte säga att du håller på med ett projekt där du fotar vanliga människor på stan och kanske skall göra en utsällning om det så småningom?
Det är är väl inte lögn, eller?

Oftast brukar det funka med ett leende och en nick.
Var bara beredd på att svara på frågan vilken tidning du kommer från.

Sen är det ju alltid lättare att börja plåta där det är mycket folk. Som festivaler och liknande. Folk räknar med att det finns kameror i närheten på sådana platser.

Jag skulle försöka med att se ut som yrkesfotograf i det läget:

Ha en kamera runt halsen och en på axeln. Stor kameraväska. Fotoväst fylld diverse smågrejer. Sätt blixten på kameran. Och så vidare...

Det kanske inte hjälper när en kritisk fråga kommer men förståelsen och respekten ökar rejält om utrustningen är den rätta.

henab skrev:
Jag säger bara: Långt tele + gömsle

Klicka för att se resterande...

Antar att din inlägg var lite ironiskt, men oftast så funkar det bäst att göra tvärtom.
Försök inte dölja vad du håller på med. Då kommer du att sticka ut ännu mer. Bättre är att gå omkring med kameran i handen som om det vore den naturligaste sak i världen.
Efter ett tag har nyhetens behag lagt sig och folk kommer knappt att lägga märke till att du är där.
Då får man bra bilder.

Det ar okej att vara feg. Men lat det inte bli ett hinder! Istallet for att forsoka pressa bort fegheten, tillat dig sjalv att vara feg. Det varsta som kan handa ar att nan blir sur, men vad gor det - egentligen! Sa lange du narmar dig manniskorna du vill fotografera med respekt sa behover du inte kanna att du gor nagonting "fel", tycker jag.

Ju oftare du vagar utmana fegheten, desto lattare blir det att vaga narma sig manniskor och fotografera dem. Efter ett tag borjar det kannas helt naturligt och den dar fegheten kanske forsvinner helt.

Och ja, jag tycker att man langt oftare far possitiva reaktioner an negativa.

Jag har haft, och har fortfarande i viss mån, en hög tröskel för att gå fram och fråga. Men har man gjort det en gång så blir det lättare nästa. En gång har det blivit lite pinsamt. Det var en gammal dam som inte förstod svenska. Jag visade kameran och såg frågande ut. Tyvärr förstod jag inte vad hon menade när hon gestikulerade tillbaka. Jag tolkade det som ett nej, men hon såg klart smickrad ut. Vad det gäller utrustning spelar det nog ingen större roll, bara man ser ut att veta vad man sysslar med och verkar målmedveten.

Det var många kul svar, men glöm allt vad låga telen och gömslen heter. Det är fullständigt galet. Visserligen kan man använda telen ibland för att få en okonstlad och naturlig bild, men fråga alltid, och får du frågor så svara ärligt.
Att du tycker personen i fråga är fotografiskt intressant och att du gärna vill ta en bild av honom eller henne.
Jag har fotat i över femtio år så jag har prövat på det mesta.
Jag har en liten Canon Ixus som jag har i fickan jämnt. Det är en bra kamera, men jag har märkt att man inte har samma förtroende hos folk när man kommer med en sådan liten kamera. Det verkar som att Canon EOS smäller lite högre i det avseendet.
Alltså, lite framfusig får man allt vara, men måste ändå ha respekt för människors integritet och man får inte börja gråta om man får ett nej.
Det är bara att respektera det och gå vidare.....

Lionheart skrev:
Jag älskar att fotografera. Jag VILL fotografera de flesta motiv men nånstans inom mig sätts en spärr in när jag ska fotografera anonyma människor. Människor jag ser på stan som är väldigt intressanta. En gammal tant som sitter på en trapp med en mjölkkartong i handen, en liten flicka med sin mamma ute vid en brygga vid solnedgången eller ett par som sitter och myser på en parkbänk.

Kalla det jante-lagen eller ren feghet men nånting är det som gör att jag inte riktigt vågar ta steget och fotografera dessa underbara människor. Kanske är det för att jag inte vill tränga mig på, göra någon obekväm.

Hur ska jag göra? Hur ska jag tänka för att släppa taget lite och våga porträttfotografera fullt ut? För det är verkligen härligt att fotografera människor. Inte bara springa runt och fota natur, döda ting och uppgjorda konstellationer utan levande varelser i de mest fantastiska situationer och miljöer.

Ge mig en spark i rätt riktning!

Klicka för att se resterande...

Det känns som att det är en vanesak. Jag tror att det är oundvikligt att det känns jobbigt eller obekvämt första gången du fotar någon på det viset. Men när du väl gjort det ngr ggr så lossnar det nog. Så mitt råd; gör det bara.

Bra råd va?

Jag sällar mig också till feglistan. Kom just hem från en runda på stan. Det blev ingen bild den här gången heller

En man vid en kyrktrapp gjorde ett perfekt motiv, men modet svek som vanligt...

Att bara göra det stämmer säkert, men det krävs mer för att jag ska våga.

Hur ofta blir någon arg om man tar bilder på stan?

Har någon råkat ut för mer än bara lite sura blickar?

henab skrev:
Jag säger bara: Långt tele + gömsle

Klicka för att se resterande...

Japp, jag har ett hopvikbart elskåp för ändamålet. Funkar perfekt sålänge inte en klottrare kommer o sprayar färg på linsen ;-)

Annars initierade Janne Arleklint (vem annars?) en övning i våras som handlade om gatufoto. Vi utmanade varandra att gå fram o fråga okända personer. Det var ingen som nobbade om jag minns rätt. Övningen ska följas upp med fler. Håll koll på aktiviteterna!

En del poserar villigare än andra:

Jag har bara vågat fråga tre personer varav bara en sa nej.

Den första var en kille som delade ut reklamblad i Stockholm. Då jag kommer från Jönköping kändes det lite lättare när man var turist då jag nästan garanterat inte kommer träffa honom mer. Han frågade mig varför jag ville ta kort på honom och jag sa att jag tycker det är roligt att ta kort på folk jag inte känner (fast egentligen var jag skitnervös för att han skulle fråga just det). Han tänkte några sekunder och sa sen nej. Jag sa ok och gick därifrån. Just då var jag faktiskt den lyckligaste personen i Stockholm för jag hade äntligen vågat fråga någon. Sen att det blev nej brydde jag mig faktiskt inte om.

Den andra personen har jag skrivit om här på fotosidan här

Den sista är en äldre man som är en märklig man här i Jönköping. Han brukar sälja tavlor och jag gick fram och snackade med honom (han brukar prata med alla) och efter en liten stund prat (fast han pratade nästan enbart då jag tänkte hur jag skulle ta kortet) frågade jag om jag fick ta kort och det var inga problem. Tyvärr blev bilderna skit då solen lyste till precis när jag tog bilden och halva bilden blev överexponerad. Men jag vågade ialla fall fråga.

Nu när jag förhoppningsvis snart frågar den fjärde personen tänker jag inte tänka på att kortet ska bli fint. Om personen frågar om denne kan få en kopia tex via email så kan jag alltid säga att då vill jag nog helst ta några bilder för säkerhet. I alla fall så ska jag inte bry mig om bilden utan mer om att våga fråga och kunna kontrollera kamerans alla knappar då man står och fotar någon man inte känner (så det inte blir som med tjejen).

/ Marcus

Martin F skrev:
Är likadan själv. Jag menar, vad säger man om någon blir förbannad eller undrar varför man fotograferar dom?

Klicka för att se resterande...

Säg: "Jag tycker att du har ett så vackert och uttrycksfullt ansikte".
För det allra mesta är det ju sant, varför skulle du annars fotografera personen??
Att ett ansikte är vackert betyder ju inte att det nödvändigtvis är ungt och bildskönt. Och egentligen är sådana ansikten ofta inte så värst uttrycksfulla.....
Us

Kära Dennis Lejonhjärta!
Önskar jag kunde tala om för dig hur man kommer över sin feghet initialt.
Önskar också att jag kunde säga att det blev lättare från gång till gång - men NEJ! Det är lika förfärligt varje gång! - För mig i alla fall!
Bilderna blir garanterat dåliga dessutom, för jag kan inte koncentrera mig på inställningar (eller att sätta på UPPLÄTTNINGSBLIXT - YOU IDIOT!), eftersom jag bara väntar på att dom ska fråga om dom kan få en kopia, och jag VET att det kommer att bli pannkaka av det hela, och vad gör jag då, osv.
En ond cirkel, helt enkelt!
Jag tog en förfärlig bild av en man i Boston. Det var första gången han återbesökte krigsskeppet han tjänstgjort på under andra världskriget. En emotionell stund. Glad att bli fotograferad. Gav mig sin adress.
Resultat: Hemska skuggor i ansiktet (det var knallsol), osv. (Jag glömde blixten...)
Sände i alla fall en bild till honom - han bodde någonstans i Arizona eller Tjottaheiti.
Döm om min förvåning när jag omsider får ett svar. Ett brev där han säger att han aldrig fått ett brev sålångtifrån förr, aldrig fått ett så vackert foto av sig själv - och, bless you, han skulle komma ihåg mig så länge han levde! (Bifogat tuggummi!)

MEN INTE ENS DET HAR INTE KURERAT MIG! Så jag är nog obotbar... Försöker bara fotografera stenstatyer för tillfället....
Men matt-tvätterskorna i Helsingfors i somras frågade jag, förstås. Urusel bild. (Glömde blixten igen.)
Mvh
/Gitte