Den här bilden vann klassen "Lokalt porträtt" i The Best of Photojournalism 2011:

http://gfx2.aftonbladet-cdn.se/image/13155168/480/normal/99ba9683cf8a8/00038501-LPP-002.jpg

Jag är nyfiken på att höra tankar kring bilders efterarbete när de används i journalistiskt syfte.

Jag vill gå tillbaka till bildteorins teckenlära om ikon, index och symbol, som Peirce lanserade någon gång på 1800-talet. Ikon är en avbildning som en målning eller ett fotografi. Symbol är ett överenskommet tecken för någonting annat, som en bokstav. Index är ett avtryck av referenten, som en skugga.

Ett fotografi skiljer sig från andra typer av bilder genom att det är både ikon och index - både en avbildning och ett direkt avtryck. I fotografiet finns inte bara en avbildning, utan som Roland Barthes säger, också en fysisk koppling till det avbildade.

För det dokumentära fotografiet drar jag gränsen just vid att det fortfarande är ett index, och inte bara en ikon. Däremot ser jag inte några gränser för hur man får behandla dessa, så länge de är kvar och inte flyttas.

Jag tycker att man ska ställa samma krav på autenticitet när det gäller fotojournalism som när det gällar annan journalistik. Förvisso är dessa krav i praktiken inte höga, om man ser till vad som publiceras. T ex stilen "New Journalism" kan liknas vid fritt photoshopande. Men världen har ju godtagit det. När samma idéer omsätts i film blir det "dramadokumentär", ett ord som jag ser som en självmotsägelse.

Vad som har hänt är ju i själva verket att journalism och nyhetsrapportering har blivit en del av underhållningsindustrin. Den verkliga världens händelser fungerar som råvara. När du får den färdiga produkten i din hand är det i bästa fall frågan om en förädling med ambitionen att vara autentisk. I värsta fall är det en fabrikation.

Inte för att jag gillar att det är så. Men jag bestämmer inte över saken

Alagazam sa:

Den här bilden vann klassen "Lokalt porträtt" i The Best of Photojournalism 2011:

http://gfx2.aftonbladet-cdn.se/image/13155168/480/normal/99ba9683cf8a8/00038501-LPP-002.jpg

Jag är nyfiken på att höra tankar kring bilders efterarbete när de används i journalistiskt syfte.

Klicka för att se resterande...

Jag ser inget som helst drag av Photojournalism i denna bild om syftet med bilden inte varit att illustrera hur man förvandlar ett porträtt av ett barn till the bride of Chuckie genom att Photoshoppa då är den synnerligen illustrativ.

Å nu har jag läst om bildens uppkomst och flickan var tydligen uppsminkad när han fann henne, men jag tycker fortfarande barnet ser ut som the Bride of Chuckie och ser inte storheten i bilden vilket i sig inte heller är unikt eftersom skönhet/konst allt som oftast ligger i betraktarens öga och smaken är som baken.

Bilden är ju ett mellanting mellan färg och svartvitt, där färgmättnaden verkar ha dragits ner en hel del. Varför kan man fråga sig?

Är det för att anpassa sig till en trend inom fotojournalismen, där t.ex krigsfotografer som Paul Hansen gör samma sak? Se t.ex bilder här:
http://presspunkten.blogg.se/2011/may/krigsfotografer.html
Vill man möjligen med detta få bilderna att likna urblekta krigsbilder i färg från WW2? Eller få dom att se mera "surrealistiska" ut, att ge dem en form utanför verkligheten som gör att vi upplever bilden lika främmande som situationen den åskådliggör? Ett barn, sminkat och prytt ser mera främmande och underligt ut om man lägger till detta lite "surrealistiska" formspråk till bilden, är det så man tänker?

Många intressanta tankar av er som svarat.

Jag reagerade på att bilden inte känns autentisk. Låt vara att flickan enligt fotografen var uppsminkad. Det känns inte som fotojournalism eftersom bilden åtminstone upplevs som efterarbetad/förstärkt.

För mig är fotojournalistik att fånga ett skede eller tillstånd på bild. Begreppet fotojournalistik innefattar i min värld inte att efteråt förstärka/förändra det som faktiskt skedde.

Men om bilden varit helt svartvit, och alltså ännu mera verklighetsfrämmande/förändrad, skulle den då uppfattats som mera autentisk? Och i så fall, vad är det som gör den svartvita bilden mera autentisk än en färgbild som getts en mindre mättad färgskala än vad som kan anses normalt?

Hela Wennmans reportage The Hill, som bilden kommer från, har en något nedtonad färgskala. Bilden på flickan är dock inte så blekt i Photoshop som många tycks tro; hon är faktiskt sminkad till att få ett närmast docklikt utseende.

Att titta på en bild (som för övrigt vann förstapris i sin klass i Årets bild-tävlingen också) tagen ur sitt sammanhang blir lite konstigt ibland. Jag gissar att de juryer som belönat just den här bilden först sett den som en del i en kollektion.

Graal sa:

Men om bilden varit helt svartvit, och alltså ännu mera verklighetsfrämmande/förändrad, skulle den då uppfattats som mera autentisk? Och i så fall, vad är det som gör den svartvita bilden mera autentisk än en färgbild som getts en mindre mättad färgskala än vad som kan anses normalt?

Klicka för att se resterande...

Jag vill nog påstå att svartvita bilder är 100% vedertagna även i journalistiska sammanhang.

Men du har en poäng med frågeställningen, helt klart.

Svartvita bilder kan också förstärkas på ett sätt så att de drar sig längre bort från det som skedde.

Min utgångspunkt är, som jag skrev, att efterarbetet inte ska förstärka bilden på ett sätt så att den visar något som inte fanns.

Ett exempel kan exempelvis vara att lägga en gulton på en färgbild för att få den att framstå som tagen när solen är på väg ner.

När jag tänker på en bra journalistisk bild så är det en bild som inte kräver någon som helst förstärkning i efterarbetet för att visa ett skeende eller en känsla

Viktigt att påpeka är att bilden inte behöver bli dålig på grund av detta efterarbete, men jag tycker den hamnar i en annan kategori då. Fotojournalistik är det inte, som jag ser det.

Och det är den intressanta frågan: varför är svartvitt vedertaget?
Jag gissar att det är så att eftersom svartvitt var den enda möjligheten en gång i tiden, och fotografiet var laddat med uppfattningen att det har med verkligheten att göra (som jag nämnde tidigare), så har det behållit den laddningen, trots att färgen tagit oss närmare verklighetsåtergivningen. Det har alltså inte ett dugg med mediets förhållande till verkligheten att göra, utan om konventioner inom mediet. Nödvändigheten har så att säga blivit dygd.

Att efterbehandlade bilder inte skulle ha med fotojournalistik att göra finner jag mycket märkligt. Bildelement har olika laddning, och fotografen har möjligheten att styra den laddningen med olika verktyg - det kan röra sig om ljussättning, perspektiv, färgmättnad och vilka delar av bilden som ska betonas. Det är för mig det som är berättande. Jämför med text: skulle den skrivande journalisten begränsas till ord som inte har någon som helst värdeladdning, om det nu skulle vara möjligt, och det tror jag knappast - man väljer ju sina ord för att skapa en viss rytm, annars skulle texterna bli helt olidliga.

Jag har väldigt svårt att förstå att en bild skulle ha högre journalistiskt värde för att fotografen varit för lat för att ge bilden största möjliga kommunikationsvärde.

Alla fotografiska bilder är efterbehandlade.

Alternativet är att man använder samma typ av kamera och standardiserar alla inställningar och parametrar. (Som kontrast, färgmättnad och andra basala parametrar) Och avslutar det hela med att plocka ur bilden ur kameran "utan att passera Gå" dvs. utan att röra bilden i något redigeringsprogram.

(Ungefär som att låta alla fotografer använda samma kamera och samma diafilm)

Om man vill veta hur fotografen har arbetat med just denna utan tvekan starka bild så kanske man kan fråga honom. Man kanske bör göra det innan man drar några slutsatser över huvud taget, förhastade kanske...

J O

MattiasL sa:

Och det är den intressanta frågan: varför är svartvitt vedertaget?
Jag gissar att det är så att eftersom svartvitt var den enda möjligheten en gång i tiden...

Klicka för att se resterande...

Inte bara en gång i tiden; fortfarande tvingas de flesta svenska dagstidningar regelbundet trycka visa sidor i svartvitt.

J O Härnström sa:

Alla fotografiska bilder är efterbehandlade.

Alternativet är att man använder samma typ av kamera och standardiserar alla inställningar och parametrar. (Som kontrast, färgmättnad och andra basala parametrar) Och avslutar det hela med att plocka ur bilden ur kameran "utan att passera Gå" dvs. utan att röra bilden i något redigeringsprogram.

Klicka för att se resterande...

Det där är inte så orimligt som man kanske kan tro. Flera stora bildbyråer (bl a svenska Scanpix, om jag inte minns fel) diskuterar att stoppa alla nyhetsbilder som är behandlade i CS5.

Jag tycker att fokus hamnar fel om man avgör en bilds journalistiska värde eller autenticitet på basis av (antaganden om ) efterbehandling. Det som ytterst avgör om en bild blir autentisk är fotografens avsikt, som hon/han väljer att omsätta i den ena eller andra åtgärden, just för att bilden ska motsvara vad journalisten vill berätta. Precis som med journalistisk text går det förstås att berätta lögner, och det sker ju så ofta att hela journalistiken blivit korrumperad. Men det går inte att avgöra genom att läsa en text om den är autentisk, såvida man inte själv är väl underrättad om sakförhållandena. Vad man kan göra är att jämföra olika källor. Där är det knappast någon skillnad mellan text och bild.

Drivkraften bakom journalismens degeneration är givetvis behovet att sälja genom att skapa material som konsumenterna vill ha. Vi får skylla oss själva när vi köper skiten.

Frågan om vad som är rätt går heller inte att besvara på ett enkelt sätt.
Ställer man sig på tekniska sidan kanske man anser att det ska vara "rakt ur kameran" för att vara äkta, men då handlar det ju om vilka inställningar man har ställt in kameran på.

Och använder man då någon sorts "default"-inställning på sina bilder så definieras verkligheten antagligen av en kameratekniker/programmerare från Japan. Är den uppfattningen verkligen bättre än den som var på plats vid fototillfället?

Och går med även på det som en definition av verkligheten så har vi ett problem eftersom vi redan exkluderat delar av verkligheten i och med att vi tog bilden som vi gjorde i fotograferingsögonblicket.

Sedan handlar ju en nivå om efterbehandling om anpassning till verkligheten, eller förändring av den också, så klart. Ponera att du tar en bild i ett mörkt rum där du ser två personer med dina egna ögon, men när du tar bilden så syns bara en person. Är det då rätt eller fel att ljusa upp den del av bilden som innehåller den andra personen?
Det var ju så det såg ut i verkligheten ...

MattiasL sa:

Jag har väldigt svårt att förstå att en bild skulle ha högre journalistiskt värde för att fotografen varit för lat för att ge bilden största möjliga kommunikationsvärde.

Klicka för att se resterande...

Så det är alltså lathet att inte förstärka en bild? Jag är inte med på ditt resonemang här.

Jag startade den här diskussionen därför att jag funderar kring fotojournalism. Det är möjligt att den nya konventionen är att förvränga/förstärka/förändra bilder när de ska förekomma i journalistiska sammanhang.

J O Härnström sa:

Alla fotografiska bilder är efterbehandlade.

Alternativet är att man använder samma typ av kamera och standardiserar alla inställningar och parametrar. (Som kontrast, färgmättnad och andra basala parametrar) Och avslutar det hela med att plocka ur bilden ur kameran "utan att passera Gå" dvs. utan att röra bilden i något redigeringsprogram.

(Ungefär som att låta alla fotografer använda samma kamera och samma diafilm)

Om man vill veta hur fotografen har arbetat med just denna utan tvekan starka bild så kanske man kan fråga honom. Man kanske bör göra det innan man drar några slutsatser över huvud taget, förhastade kanske...

J O

Klicka för att se resterande...

Om jag varit otydlig vill jag poängtera två saker:

Jag vet inte om den här bilden är förstärkt i efterbehandlingen eller inte. Den fick mig att haja till, och väcka frågan till vad som är fotojournalism.

Det efterarbete jag pratar om - och som jag ifrågasätter - är inte det efterarbete du hänvisar till. Givetvis hanteras bilder efter exponeringen. Jag har försökt förklara att det INTE är den typ av efterbehandling jag avser här. Nu hoppas jag det är klargjort.

Mja, lite tillspetsat kan man nog säga det. Alltså, jag tycker det ingår i det berättartekniska hantverket att göra det man kan för att göra bildens kommunikativa värde så högt som möjligt. Det har nog att göra med olika traditioner. Man kan väl säga att det finns en negativ/raw-tradition, där man gör bilden efterbehandlingsbar i kameran, och en dia/jpeg-tradition där bilden förväntas vara klar i kameran.
Jag kommer från den förra, och när jag visat bilder för dem som fungerat som mina mentorer har de anmärkt på vilka delar av bilden ögat attraheras till. Jag föredrar att styra över det själv framför att det blir som det blir utifrån de ljusförhållanden som råkar vara.

MattiasL sa:

Mja, lite tillspetsat kan man nog säga det. Alltså, jag tycker det ingår i det berättartekniska hantverket att göra det man kan för att göra bildens kommunikativa värde så högt som möjligt. Det har nog att göra med olika traditioner. Man kan väl säga att det finns en negativ/raw-tradition, där man gör bilden efterbehandlingsbar i kameran, och en dia/jpeg-tradition där bilden förväntas vara klar i kameran.
Jag kommer från den förra, och när jag visat bilder för dem som fungerat som mina mentorer har de anmärkt på vilka delar av bilden ögat attraheras till. Jag föredrar att styra över det själv framför att det blir som det blir utifrån de ljusförhållanden som råkar vara.

Klicka för att se resterande...

Jag tror inte på kopplingen mellan bildformat och vilken inställning man har till fotojournalistik. Som RAW-fotograf är jag tveksam till att efterarbeta journalistiska bilder på ett sätt som tar dem från verklighet till fiction.

Över helgen har jag funderat en del över min frågeställning också. Jag har insett att fotojournalism är ett brett begrepp och att jag ställde min fråga utifrån en mer verklighetsrapporterande utgångspunkt. Därför blir det inte heller särskilt lätt att diskutera kring det eftersom själva definitionen av fotojournalism inte finns.

I featurereportage kan jag känna att jag har en helt annan tolerans mot förstärkta bilder. Däremot känns det alltid fel att se bilder från olyckor där man tagit till rejält i efterarbetet för att skapa ännu mer dramatik och känsla än vad motivet redan ger.

Bildradion med Henrik Montgomery

Henrik Montogomery representerar mitt ideal för bildjournalistik. I Göran Segeholms Bildradio kan man lyssna till en väldigt upplysande intervju med HM. Lyssna och lär!

Presentation

Ljudfil

EGW sa:

Henrik Montogomery representerar mitt ideal för bildjournalistik. I Göran Segeholms Bildradio kan man lyssna till en väldigt upplysande intervju med HM. Lyssna och lär!

Presentation

Ljudfil

Klicka för att se resterande...

Högintressant lyssning. Tack för den länken.

"Jag vill visa det som det ser ut" /Henrik Montgomery