Det enda som stämmer är att det område som upplevs som skarpt bakom fokuspunkrten är längre än motsvarande område framför fokuspunkten.
...
Inte ens detta stämmer ifall man fokuserar på nära håll.
Den här gamla vitt spridda myten om att 2/3-delar av skärpedjupet alltid ligger bakom och att därför 1/3-del av detsamma alltid hamnar framför det inställda avståndet, är således HELT GALEN. Eller rättare sagt, påståendet stämmer bara vid ETT ENDA av alla möjliga inställningsavstånd.
Så här är det: Ifall du ställer in avståndet på hyperfokalavståndet för en viss bländare, så sträcker sig ju skärpedjupsområdet bakom detta ända till oändligheten. Men man kan förstås inte påstå (vilket den här gamla "tumregeln" gör) att skärpedjupsområdet FRAMFÖR det inställda avståndet skulle vara 1/3-del av oändligheten (1/3-del av oändligheten är fortfarande oändligt, och skärpedjupsområdet kan naturligtvis aldrig bli oändligt stort framför det inställda avståndet). I själva verket är det så att ifall man ställer in avståndet på hyperfokalavståndet för en viss bländare, så sträcker sig skärpedjupet (framför) till halva hyperfokalavståndet för denna bländare.
Detta kan man enkelt se ifall man gräver fram ett fast objektiv (fabrikat etc. är helt egalt). Dessa är praktiskt taget alltid försedda med en skärpedjupsskala. Välj en bländare (t.ex. F11) och vrid fokusringen tills avståndsskalans oändlighetsmärke (en liggande åtta) står framför F11 på skärpedjupsskalan. Om du då har t.ex ett 50 mm objektiv så bör det inställda avståndet (hyperfokalavståndet) bli omkring 8 m. Du ser sedan att den andra F11-markeringen på skärpedjupsskalan i detta fall pekar på 4 m.
Den ena ytterligheten är alltså när man fokuserar på långt håll - då blir skärpedjupet BAKOM inställningsavståndet oändligt. Den andra ytterligheten är när man fokuserar på mycket nära håll. Då närmar sig skärpedjupet till att bli symmetriskt omkring det inställda avståndet. Vid skala 1:1 blir skärpedjupet LIKA STORT framför som bakom (t.ex. 0,5 mm framför och 0,5 mm bakom fokusplanet). Skärpedjupets utsträckning kan anges genom en matematiskt serie, men som fotograf räcker det med att känna till att skärpedjupsområdet ligger helt symmetriskt placerat runt det inställda avståndet vid fokusering på mycket nära håll, och att det är maximalt osymmetriskt vid inställning på hyperfokalavståndet eller längre, och att någonstans däremellan (vid inställning på 1/3-del av hyperfokalavståndet) så utsträcker sig skärpedjupsområdet faktiskt 2/3-delar bortom och 1/3-del hitom det inställda avståndet. Så det är bara vid inställning på 1/3 av hyperfokalavståndet för vald bländare som denna gamla tumregel är helt tillförlitlig...
När det gäller skärpedjupsskalor skulle jag kanske till sist säga att på objektiven är dessa normalt graderade för fullformatsfilm/sensorer. Har man en APS-C sensor så måste ju bilden förstoras 1,5 gånger efteråt för att ge samma bildstorlek, vilket betyder att man behöver använda en mindre CoC (Circle of Confusion) när man beräknar skärpedjupet, vilket i sin tur innebär att skärpedjupet blir mindre. Detta kan man kompensera för genom att ställa in avståndet lite närmare "oändligheten", runt 13 m. Då kommer skärpedjupet att sträcka sig från 6,5 m och till oändligheten. En liten enklare tumregel kan vara att låta avståndet stå kvar på det inställda, men välja 1 steg mindre bländare istället, i detta fall F16.
Att välja en så liten bländare med en APS-C sensor bör man dock undvika (för FF är det OK), eftersom diffraktionen börjar märkas redan vid F11 för detta format. Men nu är det nog bäst att jag slutar med att föreläsa, innan jag har orsakat total och fullständig förvirring för dig...
