Fototeknik Ibland fotograferar man motiv i dåligt ljus, kanske på en rockkonsert, och då drabbas man av problemet med att exponeringstiderna blir lite för långa. Man får bara 1/30 sekund som exponeringstid trots att man har en 400-film i kameran och använder den största bländaren. Det är då man tar till klassikern, man pressar filmen två steg för att få en exponeringstid av 1/125 sekund. Sedan framkallar man den enligt en magisk formel för att utnyttja känsligheten maximalt i filmen.

Men vad menas egentligen med att pressa filmen och är det möjligt att höja känsligheten på filmen?

Att pressa filmen har olika betydelse för olika personer. Vad de flesta menar med att pressa film är att man framkallar filmen kraftigare, antingen med längre tid eller med en speciell framkallare, för att få en känslighet av 1600 från en 400-film som exempel.

För mig har pressning ingenting med filmens känslighet att göra, att pressa filmen betyder för mig enbart att man framkallar filmen kraftigare än normalt, vanligen då att man framkallar med längre tid. Detta gör man för att höja kontrasten i filmen. Man kan exponera en 100-film efter 100 och ändå pressa den vid framkallningen för att få högre kontrast, detta är ganska vanligt när man fotograferar i ett mjukt ljus som ger låg kontrast.

Men, känsligheten på filmen då?

Vi går tillbaka till rockkonserten. Problemet är att det är svagt ljus och vi vill kunna använda en kort exponeringstid. Om vi då sätter filmkänslighetsinställningen på 1600 istället för 400 så kommer mätaren ange en kortare exponeringstid. Men, vad vi i praktiken gör är att vi underexponerar filmen två steg, känsligheten på filmen är 400, inte 1600. Resultatet blir att en negativ film blir mindre svärtad, den blir tunnare säger man, och effekten av detta är att kontrasten minskar och att det försvinner detaljer från de mörka delarna av bilden.

Prova själv att ta två bilder (på samma film) på ett vanligt motiv, en med rätt filmkänslighet och en med två steg högre filmkänslighet inställd på kameran. Framkalla som vanligt och gör kopior på samma hårdhetsgrad av fotopapper. Belys den underexponerade bilden kortare tid så kopiorna blir lika svärtade, prova med att halvera belysningstiden i förstoringsapparaten som utgångsläge.

Jämför kopiorna, är det någon skillnad i kontrast? Troligen är bilden som är exponerad efter högre känslighet gråare i tonerna, antagligen är de mörkaste delarna inte riktigt svarta.

Det är därför tar man till pressframkallning, man behöver höja kontrasten på den underexponerade filmen. Det fungerar ju så att om man förlänger framkallningstiden så höjs kontrasten på filmen. Och eftersom underexponeringen sänkte kontrasten kompenseras detta av den kraftigare framkallningen. När man funnit rätt framkallningstid så skall en film exponerad efter 1600 ge samma kontrast som en film exponerad efter 400 när man fotograferar samma motiv.

Problemet är att de flesta överdriver pressningsframkallningen, Kodak rekommenderar till exempel att man skall förlänga framkallningstiden med 50 % för varje steg man ökat känsligheten. Jag har testat detta flera gånger och min erfarenhet är att det inte alls stämmer, det fungerar bättre med att öka tiden 50 % för två stegs underexponering. Ta det som utgångsvärde för egna försök.

Det var kontrasten det, hur var det nu med känsligheten? Känsligheten på filmen ökar inte när man pressar den, du har fortfarande underexponerat din 400-film även om kontrastminskningen har rättats till med framkallningen.

Det är lätt att kontrollera, jämför de mörka delarna av en bild som är normalt exponerad/framkallad med en som du exponerat efter högre känslighet och pressat i framkallningen. Om känsligheten faktiskt ökat av att du pressat den i framkallningen skulle det vara samma detaljåtergivning i de mörka delarna på båda negativen.

Har du det säger jag grattis, du har gjort det omöjliga.

Fast, det blir faktiskt ofta en liten höjning av känsligheten på cirka 1/3 steg beroende på val av film och hur mycket du pressar den i framkallningen.

Titta på bilden nedan, den ena bilden är normalt exponerad/framkallad och den andra är exponerad efter två steg högre känslighet samt pressad i framkallningen.



Kontrasten är densamma, de mörkaste delarna i bilderna är lika mörka och de ljusaste är lika ljusa. De är naturligtvis kopierade på papper av samma hårdhetsgrad.

Däremot har bilden från den pressade filmen inte lika bra återgivning av de mörka delarna, skillnaden mellan den mörka tröjan och den svarta bakgrunden har försvunnit på grund av underexponeringen och framkallningen har inte kunnat trolla fram det som inte kom med vid exponeringen.

Kornet då, det blir väl större vid pressning?

Ja, det blir det. Det finns speciella pressframkallare som ser till att inte kornen växer sig för stora när man pressar filmen. Men, ett skäl till att kornet kan blir störande är att man framkallar för hårt, man överdriver pressningsframkallningen. Faktum är att med svartvit film minskar kornet när man underexponerar, så att kornet blir större vid framkallningen behöver inte bli så väldigt störande.

Jag fattar ingenting, min fotolärare säger att bilderna blir hårdare när man pressar filmen?

Både rätt och fel, kontrasten höjs och det skall den göra för att kompensera för den kontrastminskning som underexponeringen ger. Problemet är, som jag nämnde tidigare, att kontrasten oftast höjs för mycket eftersom man helt enkelt framkallar kraftigare än vad som behövs.

Faktum är att de flesta av mina gamla konsertbilder tagna i svagt ljus inte har pressframkallats, jag har framkallat dem normalt trots att jag underexponerat min Tri-X genom att exponera den efter 1600. Saken är den att ljuset oftast är väldigt kontrastrikt på scenen och det gör att jag inte behöver höja kontrasten vid framkallningen!

Se bilden nedan från 1986 på Pushtwangers sångare.


Tri-X exponerad efter 1600 och normalt framkallad i D-76.

Hårt ljus på scen tar ut kontrastminskningen som jag får vid underexponeringen och slutresultat blir lättkopierade negativ utan specialframkallning.

Det är till och med så att även om man skulle behöva pressa filmen kan man ofta istället kopiera på hårdare papper, undvik dock papper med 4-5 i hårdhet, de försämrar de fina tonskiftningarna i ljusa delar av bilden.

Är det någon skillnad på svartvit film och färgfilm?

När det gäller negativ film är principen densamma, underexponeringen kompenseras av kraftigare framkallning. Skillnaden är att det kan ske färgskiftningar som kan vara olika i de ljusa och mörka delarna av motivet. Men det brukar man kunna leva med, särskilt på bilder från rockkonserter. Ett värre problem är att negativ färgfilm, till skillnad från svartvit film, får grövre korn av underexponering. Detta i kombination med att kornet blir större vid kraftigare framkallning kan ge ett sämre resultat än väntat.

Diafilm ger lite annat resultat än negativ film eftersom diabilden är slutresultatet. Underexponering ger en mörkare bild som måste kompenseras med kraftigare framkallning. Man skulle kunna säga att känsligheten faktiskt höjs vid framkallningen även om man tänjer lite på vad som menas med filmkänslighet.

Många modefotografer använder pressning som en exponeringskontroll när de fotograferar med diafilm, de exponerar flera filmer på en uppställning utan att ta alternativexponeringar. Labbet gör sedan ett ”klipptest” det vill säga klipper av några rutor från en film och framkallar. Sedan bedömer man utseendet på dessa dior och om man tycker att diorna är ½ steg för snålt exponerade så pressar labbet alla filmerna ½ steg vid framkallningen. Det finns labb i New York som pressar i 1/10 steg!

Skall man vara tekniskt petig så behöver man egentligen bara pressa dior som skall visas på duk. Skall de tryckas kan man kompensera för att de är mörka vid skanningen. Pressningen ger ju ingen bättre återgivning av de skuggdetaljer som försvann vid underexponeringen. Men det är klart att man vill ha dior som ser bra ut på ljusbordet, även om man får leva med grövre korn och lite sämre allmän kvalitet.

Hur kan jag testa min pressningsteknik?

Med dia är det enkelt, ta en bild med den film du vill använda på ett motiv som innehåller toner från svart till vitt och gärna något neutralgrått. Ett porträtt på någon med grå T-shirt och vita byxor med en mörk tröja över axlarna rekommenderas. Ta några alternativa exponeringar för att vara säker på att få fram ett snyggt dia. Framkalla filmen normalt.

Ta sedan en rulle till på samma motiv med underexponeringar i en stege precis som med den normalexponerade filmen. Alltså, med en 400-film tar du några rutor från 200-800. Med pressfilmen tar du rutor med inställningar från 800-3200. Pressa sedan filmen två steg i framkallningen.

Plocka fram de två dior som ser bäst ut. Om diat med inställningen 400 blev bäst på den normalframkallade filmen och diat med inställningen 1280 ser lika ut från pressrullen, ja då vet du hur du skall exponera filmen vid två stegs pressning.

Negativ film då?

Här krävs det lite mer pill för att få vettig information om framkallningen.

Börja med att fotografera av en grå halsduk, eller någonting annat med tydlig struktur. Ta exponeringar från –4 till +4 steg med ett stegs skillnad mellan varje ruta. Framkalla normalt.

Ta en rulle till men ställ in mätaren på 1600 (om det är en 400-film) och upprepa stegen. Framkalla enligt det sätt du tror är lämpligt för att pressa filmen. Med T-max-framkallare rekommenderar jag en förlängning av tiden med 50%.

Gör sedan en kontaktkarta på normalt fotopapper med normalfilmen, se till att den genomskinliga delen av filmen (kanterna) precis blir svarta. Gör samma sak med den pressade filmen, förmodligen får du öka exponeringstiden på kontaktkartan lite eftersom filmbasen blir något tätare när du förlänger framkallningen. Försök få exponeringstider runt tio sekunder eftersom det är lättare att göra små justeringar av exponeringen då.



Jämför remsorna i bra betraktningsljus. Om känsligheten verkligen har ökat två steg till 1600 vid pressningen så kommer rutorna med –3 exponeringen se lika ut på båda filmerna, med en svag detaljåtergivning av halsduken. Har du inga detaljer på 1600 filmen så är känsligheten på filmen inte 1600 vilket stämmer precis med verkligheten, du har ju underexponerat filmen. Ser du inga detaljer ens på 400-filmen? Jämför då –2 rutan istället.

Nu skall vi kolla framkallningen. Titta på +2 eller +3 rutan och jämför filmerna. Om framkallningen är rätt vid pressningen skall båda rutorna vara lika ljusa och visa samma detaljer. Om pressrutan är för ljus då är framkallningen för kraftig och du får minska tiden, prova med att bara öka 25% vid nästa presstest.

Detta test fungerar lika bra med färgfilm men tänk på att använda färgpapper, inte svartvitt papper.

Korn

Om du absolut vill ha grövre korn då skall du pressa filmen utan att underexponera, det ger högre kontrast men det går ofta att kompensera med en kombination av mjukar papper och efterbelysning/skuggning. Eller med lite arbete i Photoshop. En gammal favoritfotograf som Ralph Gibson fotograferar med Tri-X exponerad efter 100 och pressframkallad i Rodinal, det blir snygga korn det. Faktum är att det är svårare att få korniga bilder nu än för tjugo år sedan, filmerna är helt enkelt bättre.

Filmval

Om du skall fotografera i dåligt ljus med svartvit film är klassikern Tri-X ett bra val, alternativt Ilford Delta 400 eller Fuji Neopan 400. T-Max 400 är ett sämre val eftersom den inte ger lika nyansrika återgivning av mörka detaljer och att underexponera försämrar resultatet. Om det däremot det är viktigt att få maximal detaljåtergivning i ljusa motivdelar är T-Max 400 ett bra val och Tri-X ett sämre.

Avslutning

Detta är vad pressning går ut på, man underexponerar medvetet filmen och vanligen framkallar man lite kraftigare för att få ett mer lättkopierat negativ eller ett dia som inte ser för mörkt ut. Men, man måste inte pressa filmen!

När jag gick min första mörkrumskurs 1980 handlade ett helt pass bara om att pressa film och det tog mig flera år att lära bort de felaktigheter de tutade i mig på den kursen.

Testa själv och ha det så bra med mätaren ställd på 1600.


© Mikael Pertmann/Malmö (mipert)
Denna artikel skrevs 15 juni, 2002 och är skyddad enligt Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 1960:729.