Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
9 Kommentarer
Logga in för att kommentera
För varje exponering måste ljuset alltså vara "exakt" likadant, för annars kan inte datorn sätta ihop bilderna korrekt. Varenda pixel måste stämma. Det som händer annars är att (förutom att datorprogrammet som sätter ihop bilderna klagar och vägrar) man får konstiga mönster i bilderna när pixlarna inte har samma ljusstyrka eller färgtemperatur. (givetvis måste det man fotograferar vara superstill, samt kameran superstill, samt fotografen, samt busstrafiken utanför, samt fläktsystemet, samt ens egen puls...
Detta är inget nytt direkt, men jag lärde mig vikten av att ha superstabila stativ till blixtarna sist jag plåtade med denna H5D-200C. Jag blixtar på normala Manfrotto 367B och använde Profoto Pro 8-blixtar som jag vet levererar styrke- och färgmässig stabilitet nog, men lik förbannat klagade datorn över att det var för stor skillnad mellan exponeringarna. När jag skruvade upp tiden till 30 sekunder mellan varje exponering och hade svag ljusstyrka på fungerade det, men jag behövde maximal styrka och då sket det sig direkt.
Det visade sig alltså vara blixthuvudena som gungade lite på stativen efter varje blixtsmäll. Med fetare stativ gick det hur bra som helst att brassa på så snabbt så att blixtarna hann ladda upp sig mellan varje exponering.
Tilläggas bör att jag hade ganska fysiskt tunga saker på blixthuvudena vilket naturligtvis bidrog till problemet.