Urbefolkning i fokus på Fotografiska
Kazakh, Altantsogts, Bayan Olgii province, Mongolia, 2011 © Jimmy Nelson
I över 20 år har den brittiske fotografen Jimmy Nelson besökt och fotograferat unika kulturer på hela vår planet. Nu kommer hans bilder att visas på Fotografiska.
Från den Sibiriska tundran till korallöar i Söderhavet har han med innerlig nyfikenhet, värme och respekt mött och skapat kontakt med urbefolkningar som lever i nära symbios med naturen. De som vi har så mycket att lära av, vilket är Nelsons budskap: Vi måste ta vara på deras kunskap och se till att deras kulturer överlever, de som bor på dessa jordens mest isolerade och vackra platser.
– Vi måste både fotografera dem innan de försvinner – och kämpa för att så inte ska ske. Varje stam besitter en unik historia med sin förmåga att leva i symbios med djurlivet och naturen, en kompetens som ibland tagit årtusenden att växa fram. Nu är de strax borta om vi alla inte kraftsamlar, och när de försvinner så försvinner allas våra rötter, berättar Jimmy Nelson.
Yangshuo Cormorants, Yangshou, China, 2005 © Jimmy Nelson
Med utställningen Homage to Humanity på Fotografiska, och i boken med samma titel, tar Nelson hjälp av den senaste apptekniken för att väcka engagemang. Till varje bild i utställningen finns en video som kan man se på sin smartfon.
De cirka 100 bilder som ingår i utställningen besitter alla det speciella uttryck som gjort Jimmy Nelson till den uppmärksammade fotograf, scenograf och regissör han är. Han arbetar extremt noggrant med varje bild och kan hålla på i dagar för att uppnå sin vision, den där magiska förtrollande atmosfären som rätt ljus ger.
Utställningen öppnar den 20 september och visas fram till den 1 december.
Läs mer
Sonam Choden, Sharchop, Gangtey, Bhutan, 2016 © Jimmy Nelson
32 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Jimmy Nelson höll en bra föreläsning på fotomässan om hur några av bilderna kom till för något år sedan och bilderna är ju fina. Det känns dock som att fotovärlden är väldigt begränsad när samme fotograf ställs ut med bara några års mellanrum. Som om det bara finns Nick Brandt och några till.
Jag har inga problem med ”konstnärliga” bilder, men min känsla är att Nelson spelar på både ock och att det finns en autenticitet i fotona. Har läst kommentarer om Nelsons tillvägagångssätt där ”ursprungsbefolkningen” ombeds att ta av sina cepar, sandaler och tröjor med reklam.
Vad bekräftar bilderna då, våra fördomar?
Troligen så blir det ett besök att se utställningen ändå. Det är ju inte ofta det går att se landskapsbilder i huvudstaden.
https://www.facebook.com/meniconzialessandra/
Hade bilderna varit unika (i kontexten av att dom vore autentiska, även om företeelsen med jakt med falkar fortfarande bedrivs "på riktigt" s a s), hade dom varit starkare enligt mig.
Jag betvivlar (men jag vet inte), att fiske med skarvar fortfarande sker för att få mat på bordet, och inte bara inför betalande fotografer.
Har själv fått bevittna skarvfiske i Guilin (Kina) i slutet på -80 talet (och redan då var det en turistattraktion). Är därför tveksam till om det var genuint skarvfiske jag fick bevittna då, men inte mindre fascinerande var upplevelsen.
Om jag däremot hade misstänkt att det hela var iscensatt för turister då jag var där, kanske upplevelsen hade varit mindre dramatisk, (men det är naturligtvis ren spekulation från min sida).
Jag tycker nog att "konstnärliga" bilder ska bedömas för sin estetik. Nelsons bilder är knappast journalistiska, men de har en alldeles egen estetik.
Estetik är f.ö. mer än bara dekorationer.
https://www.survivalinternational.org/articles/3373-jimmy-nelson-before-they-pass-away
Den värld jag och många av de som reste på 60- och 70-talen mötte i exv. Asien och Afrika var en ganska annorlunda värld än den vi nu ser i massturismens spår. Helt förödande krig och konflikter har i grunden ändrat förutsättningarna på många ställen och även tidigare väldigt isolerade platser inne i djupaste Kongo har ödelagts av kringströvande soldathopar som tryckt ut ur Ruwanda och Uganda.
Om vi rynkar på näsan åt Nelsson så får vi nog rynka på näsan även åt alienerade USA-indiander som nu försöker rädda vad som räddas kan av sin sönderslagna kultur. Man försöker restaurera och levandegöra traditioner, språk, klädedräkter och rester av en kultur som uppstod i en helt annan miljö än dagens.
Det behöver inte alls vara något dåligt att dokumentera många av dessa färgstarka asiatiska bergsfolk man kan hitta exv. i norra Thailand, Laos och södra KIna. Många av dessa fanns fortfarande kvar på 70-talet såsom Moon - Meos. Men meaofolket var ett av de som drabbades hårt av USA:s krig i Sydostasien och var det inte kriget som slog sönder det sociala livet så var det människohandel med unga moonflickor eller marknadsekonomin.
Jag var 1986 i Kasese i Uganda nära Ruwenzoribergen. Det var så långt man kom med tåg då. En grupp japaner som bodde på stans enda hotell som såg ut som ett (hotell Saad) tog en jeep mot Port Fortal alldeles intill Ruwenzoris, då de ville komma i kontakt med pygmeerna i området. De kom tillbaka rätt besvikna och talade om att det varit rätt nedslående med denna folkspillra som levde i stor fattigdom om släpade sig fram i slitna T-tröjor med logos från amerikanska multinationella företag som de fått av turister som betalat med dessa avlagda kläder för att få ta några autentiska bilder.
Idag har tyvärr många alienerade ursprungsbefolkningars sätt att överleva blivit att ställa upp på riggade fotosessioner eller maskerader om ni föredrar det uttrycket. I Östafrika är det likadant där masaijer eller samburus poserar i sina färgrika kläder och numera är ju besök i masajbyar sånt som varenda researrangör erbjuder.
Problemet för många ursprungsfolk i diasporan är ju att de bara är deltidsursprungsfolk idag som bara leker ursprungsfolk vid särskilda högtider och när någon gör ett sista reportage om "den siste mohikanen" någon annanstans i världen än där han dog.
Sanningen är ju att idag har de förutsättningar - den ekonomiska bas - som dessa ursprungsbefolkningar stod på för längesedan försvunnit i de allra flesta fall. Få innuiter bor väl i iglo idag för de har för länge sedan fattat att deras barn nog får ett betydligt bättre liv i allmänhet än i det gamla livet som fiskare och samlare.
Vi ser nu de sista resterna av dessa kulturer försvinna framför ögonen på oss och de sista ur dessa folken bryr man sig numera överhuvudtaget inte alls om eftersom för länge sedan är kuvade och marginaliserade. Ofta lever de i en misär ofta med inslag av grav alkoholism som inte alls motsvarar dagens fotografers bild av hur det autentiska "bör se ut" så det är ju inte konstigt då om Nelson skapar sin egen bild av det autentiska när de autentiska faktiskt normalt inte gör det eller i alla fall inte på ett sätt som motsvarar hans och andras uppfattning om hur det autentiska "bör se ut" för att falla en kritisk marknad för denna typ av bilder.
Det är ingen skillnad mot vad ABBA Stickan -managern- tydligen sade när folk tyckte ABBA blivit väl kommersiella: "Vi ger ju bara folk vad folk vil ha!" Nelsson lyckas ju uppenbarligen han med och bara det retar ju garanterat gallfeber på många som inte gör det.
Besök annars gärna detta fantastiskt fina minne över skogsarbetarna och flottarna som jobbade i våra djupa skogar och byggde upp den välfärd vi idag tar för given. Min farfar och hans bror och min pappa och hans bror var bara några av de som slet med detta innan de för gott drog söderut och generationen före stod till stor del inte ut och emigrerade till USA istället. Min släkt är på inget sätt unik.
De har sitt ursprung från datorbaserade forum på 1970-talet.
" Ja, det gäller ju att "bevara" "ursprungsfolkens" kultur så att det finns något för turisterna i framtiden att titta på. Att en del av "ursprungsfolken" gärna vill leva ett liv med moderna bekvämligheter kan vi inte ta någon hänsyn till. "
Det sammanfattar tyvärr väldigt väl den motsättning många hamnar i idag. Jag formulerade tidigare mer som att de äldre mer etniskt korrekta ursprungsmänniskornas generation dör ut och de yngre lever vidare i jeans och T-tröjor i hela världens enhetskultur. På många ställen i världen pågår nu en konstgjord andning där man håller liv i en ursprungskultur som inte längre lever i verkliga livet för just turisternas skull. Det finns fortfarande mycket pengar i det.
…. "samtidigt är mina bilder inte dokumentära, de är inte fotojournalistik utan en iscensatt, ofta förskönad variant av verkligheten. Så jag antar at mina bilder kan betraktas som konst.
Sedan kommer en intressant skrivning i sammanhanget: "Mina bilder är framförallt ett samarbete med de jag fotograferar, de är i högsta grad deltagande och det är så här de vill visa upp sig för omvärlden."
Det är ju här man ställer sig frågan vilka de är som utgör "kritikerna" om nu en del deltagit aktivt med Nelson för att forma bilden av dem och vill att världen ska se dem just så här.
Det lär finnas QR-koder på utställningen med fördjupning om : "Allt om hur jag och de jag porträtterat tänkt och resonerat finns där under ytan.
Detta finns som en konsekvens av just tidigare kritik Nelson fått. "Bilderna behöver en förklaring och jag vill gärna föra en diskussion".
Jag tror att vi alla måste ta oss en funderare kring våra förväntningar på "det autentiska" idag. Det finns idag ett stort sug efter det autentiska och det finns så lite kvar av den orörda, obesudlade (av vår egen civilisation då) värld som vi som lever idag till viss del växte upp med. Jag tänker exv. på Sten Bergman (Min far är kannibal). Stenåldern på mitt 50-tal.
Jag är inte säker på att det finns någon vidare marknad idag för en del av det "autentiska" för det blev nog inte sällan väl mycket av misär, missbruk och marginalisering idag för att platsa i vår välkammade och slätstrukna medelklass.
När jag började resa på 70-talet så var det fortfarande ganska lätt att ta "tidlösa" bilder. På många ställen fanns fortfarande inget av det moderna ute i "byarna" i Asien och Afrika såsom el, reklam, plast eller moderna fordon. Det här hänt väldigt mycket de senaste 50 åren bara.
https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=380608
På Stockholms Medeltidsmuseum kan man se ett försök av museet att gestalta liv och miljöer på medeltiden. När jag kom till byn Kirtipur i Nepal så tänkte jag att jag landat i en tidsmaskin och hamnat rakt ner i en levande medeltid. Det finns inget bortklonat plastföremål eller annat beskuret som stört bilden annat än några elledningar på några av bilderna i länken nedan och de utgör ju beviset för att vi lämnat medeltiden.
El var det få som hade då i byn för elen användes främst för att driva byns vattenpumpar på denna tid. Att denna by skonats från "utvecklingen" då berodde nog mycket på att den saknade bilväg och låg högt uppe på en otillgänglig höjd. Idag finns inte många såna här miljöer kvar längre. När jag jämför Medeltidsmuseets försök att gestalta medeltiden idag så framstår det i jämförelse med det Kirtipur jag såg då 1976 som rätt torftigt.
Kirtipur 1976 var på riktigt - ej iscensatt. Sånt finns knappt idag.
Nelsons bilder tilltalar mig dock oftast inte, även om en och annan är trevlig att se på. Jag ser dem dessutom som konstverk och inte som dokumentation.
Det är också rätt sorgligt att det är så många idag som inte märkt att så mycket av det som fanns bara för 40-50 år sedan nu för alltid är borta. Det kanske är i ljuset av det man ska se Nelsons försök att återskapa en värld som faktiskt inte existerar längre. De som gnäller på bristerna i autenticiteten får väl uppsöka samma kulturer som Nelson (om de nu kan hitta dem) och visa hur det verkligen borde se ut för att vara autentiskt idag. Frågan är väl om det finns några som vill hänga de bilderna på sina väggar.