Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
Merläsning
Uppsats: AI kan förändra vår syn på bildkonst
AI
Linda Spång studerar på Fotoskolan STHLM och är inne på sin sista termin och där ingår det att skriva en uppsats. Linda uppsats handlar om hur AI kan förändra vår syn på bildkonst. Linda Spång har bland annat intervjuat konstnärinnan Annika Nordenskiöld och grafiska formgivaren David Kendall om deras arbete med AI.
Läs mer...
1
17 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Det behöver inte nödvändigtvis handla om landsbygd, och det är nog inte helt lätt att hitta rätt miljöer att dokumentera.
Jan Töve kanske. Jag tycker Riverside Viskan ligger rätt nära till hands.
Landsbyggdens fattigdomsskrymslen är bortstädade även de. Den kommunala utjämningen fortsätter år efter år.
Globaliseringen har även etablerat en alltmer enhetlig enhetskultur som gör att folk klär sig och beter sig euroamerikanskt över hela världen. Det är som att lagen om kommunicerande kärl har drabbat hela världen. Det mesta av världens lokalfärg är bortfiltrerad den med under de senaste 50-60 åren på gott och ont. Mycket på gott för fattigdomen är mycket sorglig förnedring.
Det råder heller ingen brist på gamla analoga dokumentära bilder i landet men många av dessa kommer aldrig visas för oss. Bara stockholms stadsmuseum har ca 4 miljoner och bara en bråkdel är idag digitaliserade. Digitalisering är både dyr och tidskrävande och uppenbarligen är detta inget som prioriteras.
Istället för att satsa på detta har man istället satsat på att avskeda en del av arbetsstyrkan. Stockholm hyvlar på år efter år och man hankar sig fram år efter år utan att landets minnesinstitutioner får de medel som behövs för att rädda detta rätt sköra arv som sakta men säkert tappar kvalitet ju längre det drar ut på tiden. Särskilt allvarligt är det för dia och färgfilm.
.... men de bilder Per eftersöker kanske andra redan tagit redan för längesedan. Det är inte bara museer och andra minnesbevarare som behöver rädda vårt kulturarv. Det mesta finns nog fortfarande i privat ägo och i företagens arkiv bl.a.
... och sedan är det kanske också så att just misären haft en särdeles lockelse hos just fotografer. Det har nästan varit ett likhetstecken mellan den och upplevd autenticiteten.
Sune Jonson tog bilder av en aktuell vardag som sakta förändrades. När man är mitt uppe i en långsam förändring är det svårt att lägga märke till den. Därför är det värdefullt med dokumentära fotografier som visar på vardagen och förändringen.
Det går nog inte att svara på min fråga eftersom vi inte vet vilken långsam och vardaglig förändring som pågår just nu. Det syns inte förrän långt efteråt.
Och det behöver inte alls handla om vare sig fattigdom eller landsbygd.
Idag skriver Lasse Berg om den långsamma förändringen och att den kanske är på väg tillbaka nu med Coronan men hittills har väl vår samtid snarast präglats av en väldigt snabb förändring och den blir ju än tydligare nu när allt plötsligt gått i stå.
Idag är nog en viktig sak att just dokumentera effekterna av pandemin som nog kommer betraktas som unika framöver.
Det osorterade bildflödet på Facebook och Instagram är inte speciellt intressant eftersom det inte finns någon struktur i det. Min undran är alltså om vem som tar motsvarande fotografier idag. Med eftertanke och avsikt att bevara miljöer och förändringar inför framtiden, och inte bara roliga bilder tagna för att imponera på och roa släkt och vänner.
Jag tror att de finns, men är svåra att hitta. Det kanske tar ett par decennier innan vi vet vilka de var.
/B