Kvinnoporträtt blev årets pressbild
Fotografen Jodi Biebers porträtt av en ung afghansk kvinna har vunnit titeln Årets Bild i World Press Photo of the Year 2010. Den prestigefylla fototävlingen hade på sitt 53:e år rekordmånga deltagande fotografer.
World Press Photo Contest är allmänt erkänt
som världens ledande tävling för bildjournalistik. I år medverkade
rekordmånga fotografer, 5.847 stycken från 128 länder. Det innebär en ökning med 6 procent jämfört med föregående år.
Årets Pressbild föreställer Bibi Aisha som flytt till sin familj sedan maken misshandlat
henne. Hennes flykt gjorde att hon greps av talibanerna och
fick sina öron och näsa avskurna av sin make. Porträttet har tidigare varit
omslagsbild för amerikanska magasinet Time. Bilden blev även vald till Årets Porträtt. Fotografen Jodi Bieber kommer från Sydafrika och har tidigare vunnit åtta gånger i World Press Photo Contest.
För första gången fokuserades tävlingen ingående på tre olika kategorier - sport, natur och porträtt - genom att särskilda juryer bildades för de här kategorierna. En domare från var och en av kategorierna bjöds sedan in för att delta i den sista juryomgången.
En utställning av de vinnande World Press Photo-bilderna kommer att visas mellan 23 april-20 juni 2010 i Oude Kerk i Amsterdam i Nederländerna. Därefter kommer bilderna att ställas ut i mer än 100 städer i 45 länder runtom hela världen.
Se mer bilder i vinnargalleriet:
World Press Photo Contest - Winners Gallery
Läs mer
Klicka för större bild.
Foto: Jodi Biebers.
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
4 Kommentarer
Logga in för att kommentera
The portrait of Bibi Aisha was also awarded First prize in the category Portraits Singles in this year's contest. It was shot for Time and was featured on the cover of the 9 August issue of the magazine.
Her winning picture shows Bibi Aisha, 18, who was disfigured as retribution for fleeing her husband's house in Oruzgan province, in the center of Afghanistan. At the age of 12, Aisha and her younger sister had been given to the family of a Taliban fighter under a Pashtun tribal custom for settling disputes. When she reached puberty she was married to him, but she later returned to her parents' home, complaining of violent treatment by her in-laws.
Men arrived there one night demanding that she be handed over to be punished for running away. Aisha was taken to a mountain clearing, where she was held down, and had first her ears sliced off, and then her nose. In local culture, a man who has been shamed by his wife is said to have lost his nose, and such treatment is considered punishment in kind. Aisha was abandoned, but later rescued and taken to a shelter in Kabul run by the aid organization Women for Afghan Women, where she was given treatment and psychological help. After time in the refuge, she was taken to America, where she received counseling and reconstructive surgery.
http://www.time.com/time/video/player/0,,308943282001_2007270,00.html
//Peter
Porträttet ger ett otroligt starkt budskap.
Jag kan dock inte låta bli att slås av en annan känsla, är detta värre än om de bara skjutit ihjäl henne?
Det händer hela tiden med barn och vuxna lite överallt i världen. Vi har alla sett bilderna på TV och i tidningar och jag kan inte ärligt säga att jag blivit lika påverkad av dessa. Är det tankarna kring hur männen släpar ut flickan, någon håller i öron och näsa medan en annan långsamt skär i den skrikande flickan som gör skillnaden? Jag tror det.
Varför är en bild på en massgrav i krigszon lättare att hantera?