Fler avsnitt
Fotosidan Poddradio #105, Stillebenfotograf Olivia Jeczmyk
Fotosidan Poddradio
Olivia Jeczmyk är fotograf med formstarka och avancerade stilleben som specialitet. Hennes förmåga att arbeta med ljus för att framhäva objekt och scener är svårslagen, och det är inte svårt att förstå varför hon är en av landets mest anlitade. Men vad var det för unik idé som fick fart på karriären?
Läs mer...
14 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Ungefär som att jag fortfarande kan föredra ett komplett musikalbum som ide/koncept, som alternativ till enbart musik i random ordning (även om det också kan vara kul, och ett sätt att upptäcka ny musik på). Albumet blir viktigare och ett högre värde än enbart de enskilda verken (även om de kan vara starka och stå för sig själva).
Samma sak blir det ofta med konsten/bilden. Visst kan man sätta samman utmärkta utställningar på nätet, men det blir ändå inte lika många dimensioner som har möjlighet att påverka sinnet som en fysisk plats där man möts och upplever saker. Verken får ibland också en större upplevelse som en del i ett sammanhang. Gammalt känt, och ingen "rocket science", men missas ändå ofta i vår digitala mediatid.
Vidare, även om jag älskar mycket med digital teknik, så kan jag personligen känna en charm med att inte lägga upp allt på nätet och sociala media. Är väldigt inne på att skaffa en gammal film-Leica igen, men är samtidigt ändå lite lat/otålig över att gå tillbaka att behöva skicka in filmer på framkallning och behöva vänta (men kan ju också vara en kreativ ram/process i sig).
Är därför just nu väldigt inne på idén att kombinera direktheten av bildskapandet, men med ett begränsat och lite långsammare eftertänksammare fotande som ändå kan vara lättsamt kreativt spontant (jag vet, låter som en motsägelse), och även framför allt med ett mer begränsat "exklusivare" och materialistiskt/fysiskt betraktande (som inte lika enkelt hamnar på asociala media) genom att skaffa en odigital kamera med någon form av "instant" filmbaserat media (typ Instax, Lomo, Mint, eller Polaroid/Impossible).
Oavsett detta; Kul att poddradion är tillbaka!
Mer eftertänksamt foto kan man få även med det digitala genom att foto digitalt som man tidigare fotade analogt. Man kan exv. välja att sätta sina gamla analoga 70-talsobjektiv på sin digitala kamera om man vill. Man kan avstå förslappande zoomar och istället köra med fast brännvidd och zooma med fötterna och gå nära och framförallt så kan man fokusera manuellt och avstå från Auto ISO och köra i M-läge.
Om jag uppfattat dig och andra så gillar ni som jag att gå på gallerier, museer och utställningar och många vill skjuta tekniken i bakgrunden och fokusera på själva bilderna. Men det är då jag tycker det blir lite luddigt i diskussionen, för om man har den ansatsen så spelar det väl ingen större roll vilken teknik man använt för att skapa bilderna. Jag tillhör inte de som tycker fotografier har någon särskild extra kvalitet bara för att de är gjorda analogt eller digitalt. För grejen är ju att man med det digitala idag kan mima väldigt mycket av det vi kanske trodde var unika analoga bildkvaliteter. En del här menar dock att vissa bilder inte skulle gå att ta digitalt som kan tas analogt. Jag tillåter mig att tvivla på det och tycker heller det inte är så viktigt.
Tvärtom är det väldigt mycket som man kan göra digitalt idag - och ganska enkelt med lite efterbehandlingstekniska kunskaper som inte ens den mest fantastiske mörkrumsfantom har en möjlighet att uppnå. De kontrollen är väldigt svår att matcha analogt.
Men jag vet exv. en arkitekturfotograf som arbetar analogt och sedan skannar in sina bilder. Men jag undrar om det inte mer handlar om vilka processer man trivs med än att det nödvändigtvis skulle ge några särskilda mervärden. Däremot kan jag se andra mervärden man med dessa processer går miste om. Jag tror dessutom att man riskerar att bli avsevärt mindre effektiv.
Nä jag själv förbannar i ett avseende att jag fötts för tidigt när det gäller att när jag tog många av mina resebilder i en värld som var en helt annan än i dagens världsomspännande enhetskultur. Jag hade älskat att ha det digitala redan på 70-talet. Då hade jag sluppit släpa på alla dessa filmrullar och jag vet att jag i en del fall även tagit klart bättre bilder rent tekniskt. På den tiden var det iland ett litet helvete att ens fokusera manuellt med mikroraster och snittbildsskivor. Med dagens focus peaking missar man aldrig på samma sätt. Autofokusen kan verkligen vara en välsignelse den med och jag minns än idag några bilder jag missat men velat ha, där jag stod och vred på min fokusring men inte alls hann med. Till och med mina gamla objektiv presterar bättre i vissa avseenden med det digitala. Tänk bara på det taskiga dynamiska omfång man hade i sina diafilmer och vilken begränsning 18 eller 21 DIN var (Deitsche Indistrie Normen) som i de filmerna höll sig på motsvarande ISO 50 eller 100 .
Det finns några stora fördelar med det analoga och det jag tänker på är att kamerorna inte alls hade så mycket elektronik (i min Pentax ME var det enbart exponeringsmätare och den enda automatiken var tidsautomatiken). Det gjorde kamerorna väldigt oömma och denna ME funkar än idag fast jag släpat runt den på långresor som backpacker mellan 1971 och 1986, vilket är 15 år. Jag skaffade inget nytt kamerahus förrän på 90-talet. Vilken skillnad är inte det mot det digitala köp och slänget. På drygt 10 år så är jag inne på mitt nionde hus. Det kan jag nog tycka känns lite konstigt om jag kollar lite i backspegeln. Det känns inte helt optimalt miljömässigt men om man vänder på det så vet jag inte om dessa framkallningsvätskor är så trevliga heller och vi slipper en stor del av film- och fotopappersindustrins nedsmutsning numera.
Jag tycker det är jättekul med det nyväckta intresset för material och process, i synnerhet då det kommer från en generation som väljer att kliva ut från det digitala för att hitta ett mervärde.
Det kommer troligen att resultera i en hel del intressanta uttryck och samband som vi äldre "analogfödda" saknar förutsättningar/referenser att ge upphov till. Coolt!
I övrigt känns det svajigt att sia om bildkonstens framtid. Det är ju tydligt att vi genomgår ett massivt paradigmskifte då det gäller bild- och informationskommunikation... ingen har en blekaste aning om vart det barkar. Det är bara att hålla i sig.
Känns för övrigt symptomatiskt att den rena dokumentära fotografin förlorar position, det ligger i tiden!
“We don’t have to be respectful for the typical form of the photo,” said Gerhard Steidl, the publisher who curated the show. “We have to be respectful for the art and for the lifetime’s work of Robert Frank, but not of the physical form.”
Inom samtidskonsten har process och material alltid varit självklara ingredienser, men inom fotografin har den analoga processen fram tills nu setts som ett nödvändigt och omständligt ont (...bortsett från ädeltekniken där process och material dominerat helt och därmed resulterat i något slags dekorativt konsthantverk.)
Men nu blir det alltså annorlunda.
Betraktar man det analoga materialet och den analoga processen med en 20-årings ögon, dvs någon som ammats med digital perfektionism och konstant "undo-mentalitet", så blir det bristfälliga, bångstyriga och oförutsägbara något som triggar nya idéer och samband. Bildframställningen blir plötsligt en fysisk process, inte ett abstrakt och förutsägbart klick. Det är ju ett superintressant tankehopp.
Jag jobbar som fotolärare på en folkhögskola nuförtiden, och varje år introducerar jag analog fotografi genom att eleverna får bygga varsin lådkamera av en skokartong. Det intressanta är att de inte alls blir lika imponerade av efterföljande övning – skarpa negativ i förstoringsapparater. Nej, det är när de framkallar sina suddiga, underexponerade spökbilder på 10x15 fotopapper som de blir lyriska. En del fortsätter till och med att göra bilder med skokartong i stället för med skolans Hasselbladare. Det berättar något väsentligt tycker jag.
Det kan nog vara olika perspektiv; trenden att gå tillbaka till gamla tekniker är väl några år gammal, så för mig känns det som den pågått sen tidernas begynnelse. Sen har nog fotosidan (och andra fotografcommunities) en större del fotografer som är intresserade av udda tekniker, vilket säkert påverkat min uppfattning om hur stor trenden egentligen är.
Jag tänker att intresset för material och process inte är samma sak som prylfixering / G.A.S. (gear acquisition syndrome) som ju egentligen handlar om grejor och väldigt lite om fotografi och bild.
Är Fotosidan verkligen överrepresenterade av folk som gillar udda tekniker? Jag tänkte det var tvärtom, att det finns andra fotoforum som är betydligt mer specialiserade på sånt. Här är det ju väldigt lite prat om bild och process, och desto mer prat om ny teknik.
Jag pratar inte om teknikfixeringen som i att man köper fler och dyrare leksaker. Det är förvisso en trend i sig, och jag är definitivt medskyldig (och helt okej med det - mer leksaker till folket!) Jag tänker specifikt på att använda tekniker och utrustning som inte är mainstream, och antyda att det är ganska viktigt att folk vet det.
Bland de vanligare kommentarerna jag såg på Fotosidan när jag blev medlem var "Nuförtiden kör jag ju bara analogt...", och de artiklar som handlar om att någon fotar/ställer ut/publicerar bilder producerade med någon obskyr teknik får ganska mycket uppmärksamhet.
Jag har ingen direkt åsikt om det (annat än att jag föraktar den väldigt lilla grupp elitister som tycker att man inte är en riktig fotograf om man inte lärt sig fota med film), men jag tycker definitivt att mediet får ganska stor uppmärksamhet inom foto också, både bland hobbyister och artister.
Men den där analoga "elitismen" känner jag inte igen. Ge några konkreta exempel.
I mina ögon har samlandet av och skrävlandet kring teknik ingenting med fotografi att göra. Om ett fotografis existens motiveras med att man har tagit den med en särskild kamera och en särskild film så är den sannolikt fullständigt ointressant. Och det gäller oavsett det är en oskarp analog Lomo-bild eller en knivskarp Fuji X-Pro2-bild.
Men pod-avsnittet handlar väl om någonting annat? Unga fotografer väljer den analoga processen för att den öppnar upp helt nya områden att utforska och skildra. Att exempelvis fånga ett regns rörelser och strukturer är ju en jättefin idé. Hade det ens gått att göra med en digitalkamera? Kanske, men resultatet hade blivit annorlunda.
Tuija Lindström kritiserade svensk pressfotografi som "dödstråkig" och att svenska tidningsfotografer främst var gubbar över 50 (http://www.dn.se/kultur-noje/bilder-fran-ett-kvarts-sekel/). Den tidigare ordföranden i pressfotografernas klubb replikerade i Expressen med "håll dig till dina flytande lik, din jävla strykjärnsprofessor, annars kör vi ner teleobjektivet i halsen på dig" (!) (http://www.procenter.se/butiken/fotografintervju/jacob-forsell).
Tuija Lindström kommenterar i en artikel (http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/bortom-estetiken/) den hätska debatten: "Det handlade ju inte om dokumentärt foto i allmänhet, utan om det kolonialistiska pressfoto som saknande ifrågasättande. Det jag ville införa var helt enkelt ett större medvetanade".
Introduktionen med referens till Tuija Lindström passar väl in till det som följer i poddavsnittet och frågorna till konstfotograferna är alldeles lagom spetsiga och utmanande.
Och Göran: Jag antar att din nya zoom är utrustad med en låsfunktion ;-)
För den som vill läsa mer om svenska kvinnliga fotografer på 80- och 90-talet så hittade jag denna skrift av Iréne Berggren: http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tgv/article/viewFile/1965/1732.
Beträffande avgångselevernas faiblesse för analogt och ädeltekniker, kan det vara så enkelt att de flesta är "digital natives" d v s de växte upp med digitala bilder endast, behövde aldrig lära sig hantverket och slasket i mörkrummet, och därför går de tillbaka till gamla tekniker för att utforska mediets rötter? Hursomhelst kan de säkert, med den oräddhet som den digitala "undo-mentaliteten" ger, skapa helt nya bildupplevelser - även med historisk teknik. Jag förutspår att avgångsklasserna om femtio år kommer experimentera med gamla digitala kameror med bara ett objektiv och där man var tvungen att i förväg bestämma sig för fokuspunkt och skärpedjup!
Till sist, tack för bra avsnitt och så en undran: Har Poddradions fotograf sålt sin själ till bildbanken - Koelnmesse Image database? Jag hoppas att undertexten till avsnittets bild med de vackra blå färgmatchningarna bara är en kvarleva från förra avsnittet ? :-)
Chockerande hatisk ton från pressfotografernas dåvarande klubbordförande. Man blir ju mörkrädd.
Vad gäller bildtexten så skyller vi slarvet på Magnus, men bannar oss själva för att vi inte bifogade att bilden föreställer i tur och ordning Ulf Lundin, Mats Eriksson Dunér och Gunilla Muhr. Bilderna i bakgrunden nämns i avsnittet, det är de motivlösa cyanotypierna som fått ligga ute i regn.
Eller bara grovt och fegt. (Men eftersom vi inte har originaltexten ska jag inte dra några förhastade slutsatser.)