Det här är dessutom inte alls så lätt och entydigt. Det låter bra för många att bevara och skydda men min uppfattning är att det istället borde sågas mer i många fall.

Jag har inte mycket skog men den kamp jag för i liten skala är mot granarna, som om de inte hålls efter fullständigt tar över på många platser här i skärgården.

Mycket ängsmark invaderas också av asp och annat skräp om den inte hålls efter, då vi ju inte har några djur längre här som tidigare höll slyet stången.

Manga tycks tro att det landskap vi har ser ut som det gör av helt naturliga skäl men så är det ju faktiskt inte alls för det mesta ser ut som det gör av kulturpåverkan.

Vem har resurser att underhålla skogarna om inte bönder, samfälligheter av olika slag och skogsbolagen gör det??

Jag är skogsbruksingenjör (Finland) och är väl insatt i dessa frågor.

Sedan skogsbruket mekaniserades (1960-talet o framåt) har många av våra inhemska skogsfågelarter (skogshösnfåglar, skogsmesar, skogsugglor = specialistarter) minskat med 50 - 80 procent!

Detta för att deras specialbehov (buskskikt, hålträd, blåbärsrismattor, stora områden utan kalytor ...) inte tillgodoses i dagens shablonartade "skogsskötsel"system. Trots att vi har mera biomassa i skogarna än någonsin tidigare, så har denna fina (produktions)fasad en baksida, och det är det som måste åtgärdas.

Det är en skam för skogsmannakåren att vi inte sett till att ta hand om fina skogsarter som t.ex. tjäder, som borde vara en symbol för skogsbruket.

Jag har länge ansett att naturfotografer skall inte bara ägna sig åt att skapa vackra bilder medan de svänger ryggen åt alla de problem som dagens penningnissar skapar, där mångfalden (i detta fall i skog) lider svårt. En naturfotograf borde också kunna tänka och agera som en pressfotograf, att avslöja och hänga ut ... För att skapa förändring.

I våra nordiska skogar har vi nog råd med de specialistarter som kräver en viss måtta av hänsynstagande, för att kunna häcka och överleva vintern. De flesta av våra fåglar är ju turister, som sticker till södern under vinterhalvåret.

mvh Håkan Eklund, Åbo, Finland

Det är väldigt mycket som ändrats sedan jag kom ut i Stockholms Skärgård på 50 år, för att ta det som ligger mig närmast. En del rör skogen och annat rör vattnet. När det gäller skogen är det utbredningen av granen som jag tycker varit slående snabb och det gäller väl hela riket.

All industriell monokultur får ju sina konsekvenser och det är klart att vissa arter missgynnas av detta men det jag undrar över är om inte de arter som bara hälsar på här på sommaren bara byter destination till någon annan del av barrskogsbältet som de finner mer attraktiv - kanske taigan i Ryssland som ännu i stora delar är orörd.

Men jag vet också (även om jag inte är någon expert) genom att jag läste naturgeografi på Stockholms Universitet att man i Sverige länge genom s.k. remote sensing / fjärranalys haft bra koll på utvecklingen av skogsbruket. Via satelliter som IR-skannar landet så kan man få en förbluffande bra koll på användningen av mark. Jag pluggade i det gamla Observatoriet i observatorielunden mitt i Stockholm då på 80-talet och då var det platsen där man också jobbade med sagda fjärranalys.

Värre är det kanske med vattnet och de arter som lever i och kring det. Det har skett dramatiska förändringar på dessa knappt 60 år jag levt i skärgården. Stora delar av våra vassar är borta genom att båttransporterna nu sker med allt större båtar (både Waxholmsbolagets och kryssningsfartygen) som svallar sönder stränderna och gör fisklivet i dessa skyddande vassvikar långtifrån vad det varit. Gäddorna är borta och även aborre är det dåligt med.

Bytesfisk som mört, sarv, sutare och braxen ser vi inte mycket av heller. Fiskmåsarna är i princip borta (om man bortser från de som äter sopor och snor varmkorv av småungarna i Vaxholms hamn). Istället är det bara skarv, skarv, skarv. Den enda fisk vi får nu i mängder som tidigare är strömming och den rekommenderas man inte äta p.g.a. innehåll av kvicksilver och andra miljögifter som PCB.

Det enda vi ser mer av är som sagt skarv men för någon vecka sedan såg jag säl så långt in som mellan Rindö och Ramsö (som är ett känt lokalt ställe där strömmingen ofta står som tätast runt Vaxholm). Så det finns mycket strömming nu. Sett säl där har jag inte gjort sedan 60-talet.

På det hela taget tycker jag annars att det är mest illa med vattnet och fisket. Jag upplever inte alls att vi tappat djurlivet på land på samma sätt. Vi har bra med rådjur och grävling och räv har vi med. Vi har ormvråk som häckar varje år - år efter år ovanför där vi bor. Vi har nog det mesta av vad vi hade i form av landbaserat fågelliv sedan jag var barn. Numera har vi även fiskgjuse och ibland ser vi t.o.m. havsörn. Vi har dessutom flera korpar vilket vi inte hade ens när jag var barn.

Hackspettar, gröngölingar och spillkråkor ser vi till och från precis som sidensvansar och turk duvor. Det enda jag vet ändrats radikalt och det är beståndet av björktrast. De var en verklig plåga på 60- och 70-talen, inte minst för katterna, men de är helt borta nu. I våras såg jag för första gången på länge hela vår vik fylld med nära 50 svanar. Det var precis som jag minns det från 60-talet.

Man ska kanske akta sig för att dra några mer långtgående slutsatser från detta men bilden för mig är långtifrån entydig. Jag har varit mycket i Afrika och det som är slående där i Öst-Afrika är ju hur detta på stora arealer rätt enahanda landskap av savann och buskstäpp kan vara så produktivt när det gäller att stödja både det storskaliga djurliv som finns och inte minst detta överdådiga fågelliv. Uselt med vatten är det ofta också.

Här i Sverige finner jag det personligen halvt meningslöst att ta djurbilder. Det djurliv vi har här är så glest t.o.m. i jämförelse med det man borde hitta i den monokultur som dominerar stora delar av exv. Serengeti i Tanzania. Jag tycker verkligen det är konstigt att vi inte har mer diversifierat djurliv här i Norden än det vi har men det förklaras väl i stort med att våra säsonger är så korta och vintrarna så brutala att få vill stanna året runt, samt att vi ju länge förgiftat en del av fågellivet med gifter av olika slag.

Att prata om utopistiska vänsterdrömmar är ett hån mot bättre kunnande!

Hållbar utveckling i skogsbruk handlar om att ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter skall vara i balans, så är det inte om de skogliga ekosystemen degraderas - som nu är fallet.

Jag anser att det är ett bevis på låg professionalitet bland skogsfackmännen, som har utbildning att styra och ställa så att alla tre hållbarhetskriterier tas i beaktande - och det är skogsägaren som skall följa de råd som ges. Tyvärr har få fackmän ryggrad att stå emot penningnissarnas intressen.

Håkan Eklund, skogsfackman

Vad är det som inte är hållbart med nuvarande skogsbruk? Sverige utgör väl nån enstaka procent av Taigan och vi har brukat skogen ungefär som idag ganska länge.

"Penningnissarnas intressen" säger du. Alla som äger något har intresse av att det ska ge något. Annars kan du ju skänka bort merparten av din lön. Men det kanske inte är så kul när just du drabbas av socialismens idéer?

Martin, på ett sätt är det väl kanske hållbart - för skogsbrukets virkesuttag. Man övervakas ytterst med exv. remote sensing och tvingas återplantera på arealer man sågar men med ett industriellt skogsbruk så blir ju ofta alla träden av samma ålder utom möjligen några äldre man sparar just för att säkerställa att vissa fåglar ska kunna överleva. Det är väl detta som är ett problem trots allt eller hur.

Det har ju ganska lite med vänstervurm att göra politiskt detta Martin. Inte ens en ärkekapitalist till skogsägare vill väl såga av just den gren han sitter på om perspektivet inte är korkat dumkort. Att sköta sin skog på ett ansvarsfullt sätt ger väl istället just möjligheter till framtida lönsamhet utan att helt ödelägga fauna och flora.

Ute här i skärgården tycker jag att det är ett fantastiskt jobb exv. Skärgårdsstiftelsen gör som köper upp öar och arkipelager bit för bit och de säkerställer också att en hel del gammal skog bevaras som annars hade skövlats av privata markägare - inte sällan för enbart utsiktens skull. Allt dessutom tillgängligt med allemansrätt.

Vi som har skogsfackmannautbildning har lärt oss att ta hänsyn till ekonomi, ekologi och sociala aspekter när vi ger "skötseldirektiv", dvs. hur skogsområden skall utnyttjas.

Det finns många sätt att minimera ekologisk utarmning som inte kostar något, om viljan och intresse finns (murkna björkstubbar för talltita och tofsmes, hålträd och avbrutna stammar för större hålbyggande arter, stora krokiga tallar med yviga kronor för rovfågelbon, etc. etc.).

Problemet är att många skogsfackmän inte orkar befatta sig med detaljer, eller faller till föga för stora markägares påtryckningar, för skogspolitiska intressen etc. - och låter bli att "finlira". Jag brukar kalla det för shablonskogsbruk.

Och att kalla Naturfotografernas medlemmar för "utopistiska vänsterdrömmare" exponerar vem som flummar mest ...

Vi har alla ett naturarv att förvalta, och ge över till nästa generationer, och i det arvet ingår också de arter som ekonomiskogsbruket putsar bort. Det visar på egoism och dålig förvaltning.

- hawk