Jenny Jacobsson är neurobiologen som slutade forska i människans begränsningar och började skapa nya världar där allting är möjligt.

Det finns de som redan som barn vet att »jag ska bli det eller det när jag blir stor«. Jenny var inte en av dem. Hon visste inte vad som var sitt stora kall. Men hon hade ett bra läshuvud.

Som vuxen var det självklart för Jenny Jacobsson att slå in på en akademisk yrkesbana. Hon följde spåret hon var duktig på – naturvetenskap – och pluggade biologi på universitetet med neurobiologi som specialinriktning.
– Efteråt läste jag ett forskarår, fick jobb på ett labb och stannade i fem år. Medan jag jobbade på biotechföretaget köpte jag en systemkamera. Bara på kul, för då brann jag inte alls för foto. Det ändrades den dagen jag hittade Rosie Hardy på Flickr. Då klickade det till. Rosie gjorde något som jag aldrig hade tänkt på som foto.

Bilderna var fantasifulla och allt annat än dokumentära. Jenny sögs in i bildberättelserna och fastnade. Fotografierna ville inte lämna henne i fred, och dagen som följde ägnade hon åt att smygtitta på bilderna igen.
– Jag var helt fascinerad och minns den där dagen så himla väl. Det var då allting började, även om det tog ett tag både att lära mig att fotografera och att bildredigera. Jag ville göra något liknande, men utifrån mig själv.

Jenny började fotografera allting som kom i hennes väg. Hon lärde sig så mycket hon kunde om bildredigering via självstudie­kurser på internet.
– Jag hade stor nytta av min kunskapsvilja när jag skulle lära mig Photoshop. Efter ett tag hittade jag Aaron Nace, som i dag har sajten Phlearn, och har honom att tacka för mycket av det jag lärt mig om bildredigering.

För första gången i sitt liv upplevde Jenny hur det kändes att ha ett kall. Hon kastade sig rakt ut i fotograferingen. Lät bli att sova. Tänkte bara på bild och kunde knappt koncentrera sig på labbjobbet.
– På skoj sökte jag till Fotoskolan Göteborg. Jag trodde inte att jag skulle komma in och hade heller egentligen inga planer på att plugga mer – jag hade redan studerat i så många år. Men jag kom in.

Med antagningsbrevet följde funderingen på hur framtiden skulle bli. Studiemedlen var redan förbrukade och fotografyrket är dessutom extremt konkurrensutsatt och osäkert.
– Jag visste hur jag ville göra men såg också allt som talade emot. Min man är väldigt stöttande och när vi diskuterade hur jag skulle göra återkom vi hela tiden till att man bara lever en gång. Jag hade ett sparkapital att falla tillbaka på och tog platsen på utbildningen.

Kritiken var nyttigast

Jenny var lite rädd för vad omgivningen skulle tycka, för självklart är det svårt att bortse från vad nära och kära säger.
– Jag var rädd att folk skulle tycka att jag var galen, men jag har bara mötts av positiva kommentarer. Har känslan av att fler önskade att de kunnat följa sina drömmar.

När Jenny började i skolan hade hon lite åldersnoja som visade sig vara helt obefogad. Åldersspannet var stort. Och nu, när hon driver sitt eget företag där en del av arbetet handlar om att söka upp människor och sälja sig själv, är hon glad att hon redan hunnit skaffa sig erfarenheten. Det andra kan tycka är svårt är hon rent av redan bra på.
– Jag trodde att den stora behållningen skulle vara att jag lärde mig att ”så här gör man”. Men det blev samtalen om bild i klassen och kritiken man gav varandra som lärde mig mest. Att få veta hur andra tittar på bild går inte att läsa sig till i hemmet.

I utbildningen ingick ett halvår praktik, och Jenny lyckades få en plats hos fotograferna Sarah Cooper och Nina Gorfer, tidigare kallade SEEK.
– Det var så många andra som också ville vara hos dem, designers, fotografer, alla möjliga, men jag ville verkligen, verkligen vara hos just dem. Efter lite mejlande träffades vi och glädjande nog tyckte de att vi skulle kunna ha ett ömsesidigt utbyte av varandra, så jag fick platsen.

Inblicken i en fotografs vardag var oerhört värdefull. Att man till exempel jobbar mycket framför datorn och mindre med kameran hade annars kunnat komma som en chock. I gengäld kunde Jenny hjälpa till med bildredigering och projektledning.

Just projektledarbakgrunden går som en röd tråd i Jennys berättelse, hur hon strukturerar upp händelseförlopp och därmed tar kontroll. Så gjorde hon också när hon skissade på sitt företag.
– Jag försöker att vara sann mot mig själv och våga tacka nej till vissa jobb. Så jag jobbar hårt med att vara tydlig i min branding för att hitta rätt uppdragsgivare. Under tiden jag bygger jag upp min portfolio.

Utöver fotograferingen kommer Jenny att ägna sig åt utbildning.
– I mitt förra jobb höll jag utbildningar. Jag älskar att undervisa. Därför letade jag efter något att göra inom fotografin och kom nyligen i kontakt med Moderskeppet när de sökte frilanslärare. Just nu jobbar jag med att sätta upp min första kurs för dem: en inspirationskurs om bland annat historiebyggande.

Kursen kommer ut till hösten och kommer att följas upp med en fördjupningskurs längre fram.
– Det känns jätteroligt! Jag är ingen ensamvarg utan vill vara med att bidra till att fler får uppleva fotovärlden.

Generös minimalist

En del fotografer håller hårt på sina hemligheter men inte Jenny. Hon vet av egen erfarenhet att det redan finns mycket information tillgängligt och gissar att det är rädsla som gör att man föredrar att inte dela med sig av sin kunskap.
– Men man har sin stil och kör sin grej och det kan ingen konkurrera med. Det är idén bakom bilden som gör bilden snarare än tekniken. En bild kan vara vacker och snygg, men om det inte finns någon historia tappar jag intresset. Jag behöver vilja stanna upp och reflektera.

Innan Jenny börjar fotografera har hon sett en bild framför sig. Det är lätt att tro att hon letar upp spektakulära platser, men oftast väljer hon att ta bilder i närheten av hemmet.
– Sedan syr jag ihop delar av flera bilder till en surrealistisk värld. Jag använder stativ när jag fotar av platsen och människan och sedan lägger ihop bilden i Photoshop.
– All respekt för dokumentärfoto, men det är ingenting för mig. När vi höll på med bildkritik i skolan var det en lärare som betecknade mig som bildkonstruktör. Det kändes helt rätt.

Stilen är snarast minimalistisk. Allting som inte har med historien att göra plockas bort, precis som konstnärer av storslagna målningar har gjort i alla tider. Det ligger inga överflödiga grenar och skräpar i en målning av Caspar David Friedrich.
– Jag har jobbat fram min stil genom att vara sann mot det jag finner estetiskt tilltalande. Tidigare tittade jag mycket på vad andra fotografer gjorde, men nu för tiden inspireras jag mer av illustrationer och måleri som John Bauer och Friedrich. Det är mycket luft och himmel.

Följer sin plan

Även om bildskaparbranschen är hård har Jenny aldrig längtat tillbaka till tryggheten i labbet.
– Inte ens en dag. Jag och min man har satt upp en plan som vi jobbar efter. Eftersom vi fortfarande följer planen kan jag tillåta mig att ta den tiden som krävs.

En del kastar sig med huvudet före och ser till att allt fungerar. Jenny säger att hon behöver en plan för att känna sig säker innan hon kastar sig ut i det okända. Inte minst som fotograf och egenföretagare.
– Det är bra att vara medveten om vilken tid man behöver för att klara ekonomin. Sedan måste man vara en doer. Man måste ut och prata om sig själv. För mig är det också viktigt att engagera mig i andra. Bilderna jag gör kommer ju oftast att handla om någon annans historia.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2014-10-14.

Läs mer

FS Profilen

Fångar nattens fåglar på bild

FS Profilen

Med kameran riktad mot arbetarklassen

FS Profilen

Prisbelönt jakt på vilda ögonblick