FS Profilen Denna veckas Fotosidanprofil fotograferar med allt från mobiltelefonen till kameran och tycker tekniken är underordnad känslan. Vi tycker om Helena Nilssons bilder och vill veta mer om dem.

Hallå där Helena! Hur skulle du beskriva dig själv som fotograf?
- Jag är en sån person som alltid har sett i bilder, ända sedan jag var liten, så även om jag inte har en fysisk kamera till hands så tar jag bilder och lagrar de i minnesbanken så att säga. Jag är nyfiken på människor, livet, på mig själv. Att se saker genom kameralinsen är på ett sätt att komma riktigt nära och granska samtidigt som det är en distansering och jag bara älskar komplexiteten och dubbelheten i det hela. Porträtt och självporträtt är något som jag alltid vurmat för just därför. Men allt gör mig nyfiken - oftast det lilla, anspråkslösa. Att fånga en känsla, en detalj, snapshot som berättar mer, att fantisera kring. Jag tar gärna bilder som är öppna för tolkning. Vill inte styra betraktaren för mycket, tycker att det begränsar.

Vad inspirerar dig?
- Min största inspirationskälla är nog min inre drivkraft och nyfikenhet på livet, människor - ja allt som vi omger oss med. Det personliga men ändå så allmängiltiga, äkthet och känsla. Inspireras även av konst, arkitektur, film. Roy Anderssons stillsamma men kraftfulla uttryck. Jeunerets färgstarka kolorit och persongalleri m.m. Allt går i vågor inget är konstant - musik som slår till i hjärtat såväl textmässigt som melodiöst.

Har du någon röd tråd i dina bilder? Ett särskilt bildspråk, motiv du ofta återkommer till?
- Mina bilder är nog väldigt personliga och kanske helt oförståeliga för vissa, men jag fotar väldigt mycket utifån mig själv och för mig själv i första hand. Jag kan inte göra på något annat sätt. Känslan måste vara där. Fotandet är för mig ett sätt att uttrycka mig på med snudd på terapeutisk verkan. Det är väl ganska mycket den röda tråden i mina bilder. Således är ett återkommande motiv självporträtt helt enkelt. Inte för att visa upp mig själv utan för att försöka förstå mig själv och det jag känner bättre. Jobbar väldigt mycket med dubbelexponeringar, grovt korn, tar bilder med mobiltelefonen och är inte supernoga med det tekniska, vilket nog skapar ett visst bildspråk.

- Jag älskar kamerans direkthet. Det är så lätt att bara knäppa en bild och fånga ett ögonblick. Ett ögonblick, en känsla som annars kanske hade gått förlorad.

Vad har du för planer inom foto framöver?
- Det svåra med fotografi för min del just nu iaf är att finna tid, lust och inspiration för det, med tanke på att jag har en 10-månaders baby som kräver all min uppmärksamhet. Tills dess filar jag på olika bokprojekt, har en himla bra idé om ett fotoprojekt som jag ska försöka förverkliga när tid finnes.

Vill du välja ut en favorit bland dina bilder och berätta om den?
- Svårt att välja ut en favoritbild, det skiftar ju med tiden. Just nu tror jag att jag väljer "Will it matter when I´m gone..." Jag var ute och körde i jobbet för några år sedan och fick plötsligt syn på ett par underbara växthus och stannade till med kameran i högsta hugg. Växthusen utgjordes av korrugerad genomskinlig plast och allt var så vackert! Jag tycker bilden symboliserar livets förgänglighet, bräcklighet och titeln summerar lite vad allt handlar om. Den är vacker på ett stillsamt sätt.

Tack Helena för pratstunden och en inblick i din vackra portfolio!