Boris Mikhailov signerar böcker för en kö av beundrare, bland annat fotografen Kristoffer Hedlund. "Jag vill inte kalla det här för en festival, det är ett firande där vi firar fotografiet som konst" är svaret när Mikhailov får frågan om vad han själv anser om festivalen. Foto: Linus Höök

Festival

Årets upplaga av Landskrona fotofestival bjöd under invigningshelgen på mer av allt det som gör en bra fotofestival: utställare, besökare och rosévin.

Att med bara två tidigare festivaler i bagaget marknadsföra festivalen som ”The highlight of photography in Scandinavia” lovar inte lite. I årets upplaga ser det ut som att festivaledningen på riktigt hittat formen.

– Vi har fotografi signerad världsnamn liksom fotografer som kanske bara jobbat något decennium. Vi har valt fotografi som berör oss, i bästa fall nya saker vi inte sett förut. Vi har försökt hitta en kommunikation mellan utställningarna som ska kännas utan att vara för tydlig, säger fotografen JH Engström som tillsammans med Thomas H Johnsson är festivalens konstnärliga ledare.

JH Engström konstaterar att Landskronas geografiska läge, liksom de många institutioner som finns centralt, gör staden till en optimal plats för den här sortens festival. "I en storstad finns för mycket annat som konkurrerar om besökarna och då vattnas upplevelsen ur".

Temat för årets festival är Fiktion, ett uttryck som kan tolkas lite som betraktaren vill. Kanske som att all konst måste röra sig mellan fiktion och verklighet för att bli trovärdig. Eller som festivalens dyraste utställare Duane Michals kommenterar sin egen fotografi:

– Jag tror på fantasin. Det jag inte kan se är oändligt mycket viktigare än det jag kan se.

Hans utställning i konsthallen delar rum med engelska Tacita Dean som med ett närbesläktat uttryck nästan kan få betraktaren att tappa bort sig bland bilderna och fråga vem som fotograferad avd av Mikhals och Dean.

Konsthallen rymmer inte mindre än fyra utställningar och en videoinstallation där Duane Mikhals och Tacita Dean får den största ytan.

I en korridor intill hänger vinnaren av Hasselbladspriset Boris Mikhailovs välkända och oväntade självporträtt där han naken poserar med en dildo, liksom delar av hans uppmärksammade porträttserie av hemlösa. Bilder som tycks dokumentära i stilen men som kritiserats för att vara för arrangerade för att göra anspråk på att tala sanning. Också här kommer fiktionen in genom Boris Makhailovs svar på kritiken:

– Dokumentärt är aldrig lika med sant. Dokumentära bilder är inte längre möjliga på grund av den digitala tekniken som gjort att ingen längre tror att de är sanna.

Intill hänger Maja Forsslunds bilder av krokimodeller och i ett rum vid entrén visas filmen Belleville Baby av Mia Engberg. Det spretar och håller ihop på samma gång och utställningarna ger liv till varandra på ett sätt som lockar besökaren att gå ett varv till.

Nyligen bortgångne Lars Tunbjörks utställning Vinter öppnades i Rådhuset under känslosvallande invigningstal där representanter från Galerie VU i Paris inte kunde hålla tårarna borta.

Varje år arrangerar museet en utställning över sommaren med tema kring ett land. I år ligger Tjeckien i fokus där landets samtida som historiska storheter samlats på två våningar.

Totalt deltar närmare 100 fotografer fördelat på 25 utställningar, vilket kräver minst en festivalhelg för att ta in. Den som bara har en dag på sig får inte missa konsthallen, eller utställningen i Stadsmuseet som visar ”Landskrona Photo View: Czech republik” där några av tjeckiens mest tongivande fotografiska mästare samlats i en magisk promenad, åtminstone för den som inte går vilse i de olika trappor och gångar som knyter samman utställningsytan. Ett tips är att stanna till lite extra vid Dita Pepe och Jindrich Streit.

Större budget och fler programpunkter

Festivalens budget har fördubblats till 4,5 miljoner, antalet volontärer har gått från ett tjugotal till 65 stycken och antalet programpunkter blivit fler. Programmet har också förlängts till tio dagar i år även om den mest späckade delen vad gäller föreläsningar, portfoliovisningar och allmänt branschmingel är koncentrerat till den första helgen.

– Jag har från första året försökt skapa en festival jag själv vill gå på, jag känner mig väldigt stolt över årets utställningar. Framförallt att vi i urvalet vågat lita på känslan, säger Thomas H Johnsson när han på lördagen slagit sig ner med en öl i det cirkustält som är festivalens samlande punkt.

Festivalområdet på Kasernplan flankeras av flera containrar där stora boklådor som Neva Books huserar, liksom mindre som Null & Void Books.

Utanför säljs fotoböcker, Scandinavian Photo presenterar tekniska nyheter och vid ett bord sitter Boris Mikhailov och signerar böcker. En bit bort håller konstnären Joanna Epstein vernissage för sin fotoutställning monterad på stålskyltar.

Den här kvällen är det utställarna och branschen som fyller tältet, rosévinet flödar i försvarlig mängd över bardisken och till tonerna av en ensam pianist längst in i tältet kommer festivalens kanske viktigaste installation att ta plats: branschminglet. För många den enda gången på året få träffa de svenska och internationella medspelarna i den lilla damm som kallas konstfotografi.

Kvällspass med småprat enligt konceptet Pecha Kucha, där flera fotografer presenterar nyutgivna böcker.

Fotografen Martin Bogren beskriver det som känslan att tas emot i en famn av kända och okända familjemedlemmar.
– Jag skulle egentligen åkt till min egen utställning i Holland idag men valde att stanna här. Det säger en del om hur bra den här festivalen är.

Landskrona fotofestival pågår till den 30 augusti. Läs mer om programmet och utställningarna på festivalens webbplats.

TEXT OCH FOTO: LINUS HÖÖK

Fotografen Anna Gullmark, som för tredje året intagit central plats med sin husbil Bronten, konstaterar att flera utställare tagit någon annans bilder och gjort något med.
– Flera har hanterat fotografierna som arbetsmaterial för vad som ska berättas snarare än ett hantverk som en fotograf jobbar fram med kameran.