Bildkomposition Den här artikeln är från början ett arbete gjort i kursen Fotografins Filosofi (20p) vid Karlstads universitet.

Roland Barthes presenterar i sin bok Det ljusa rummet sin syn på fotografin. Han skriver att ”När det gäller Fotografiet hade jag gripits av ett ’ontologiskt’ begär; jag ville till varje pris veta vad fotot var ’i sig’, hur det egentligen skilde sig från andra bilder. Detta begär innebar att jag egentligen inte var säker på att Fotografiet verkligen existerade, att det besatt ett eget ’genius’.”

Boken är skriven i två delar; den första delen handlar om de två begreppen punctum och studium och Barthes ger flera exempel på olika bilder och vad han tycker om dem. Det är den delen av boken den här artikeln tar upp. Den andra delen handlar om fotografiet och döden. Barthes var själv döende när han skrev boken och jag tycker att dödens närvaro märks, han försöker förlika sig med döden och är genomgående nostalgisk.

Inledning

Vad är det egentligen som gör att jag tittar mer på vissa bilder och inte påverkas alls av andra. Antagligen relaterar jag till vissa fotografier på ett speciellt sätt beroende av vad jag ser i bilden. Generellt har jag upptäckt att jag tycker om stadsbilder och fotografier med människor, inte porträtt utan bilder där människorna är huvudmotivet i en miljö.

Stadsbilder tror jag hör ihop med min passion för den urbana miljön, några gånger per år brukar jag sätta klockan på två-tre på natten och gå ut och vandra omkring i stan på natten i mörkret och (framförallt) i tystnaden. Likaså när jag besöker andra städer under en längre period ingår alltid en nattlig rundvandring. Människor är från början fantastisk spännande och att sedan placera dem på till exempel ett torg gör att det finns fantastisk mycket att förundras över. Jag tror att här någonstans kommer punctum krypande, när jag har starka verkliga upplevelser och kopplar dem till fotografier jag ser på. De bilder som blir kvar resulterar i studium, till exempel naturbilder, skog är vackert att se på men aldrig något jag kommer älska.

Studium

”…utan att träffa mig; de blir föremål för ett rent studium.” skriver Barthes. Han beskriver här de fotografier som en person betraktar men inte stormförälskar sig i, utan snarare ”bara” tycker om. Betraktaren påverkas inte mer än av en känsla, att bilden är bra eller dålig. Barthes har tagit ett ord från latin för att beskriva den här typen av bilder, nämligen studium. Studium betyder i det latinska språket anpassning till något, smak för något, visserligen intressant men ändå utan skärpa.

Punctum

Hos vissa bilder finns det något som sticker ut, detta lilla element skjuter ut ur bilden och rycker tag i betraktarens medvetande och aldrig släpper taget om henne. Det här elementet kallar Barthes punctum och kommer som studium också från latin, det betyder sår eller stick åstadkommet med ett spetsigt instrument.

Att upptäcka punctum går inte med en enkel analysmodell utan är något högst personlig kopplat till betraktarens egen världsbild och erfarenheter. Att tolka en bild gör alla på sitt sätt och hur man sedan uppfattar bilden är helt och hållet upp till var och en.

Vi är till en början omedvetna om punctumet, sedan varseblir vi punctumet och det framträder tydligare först efteråt. Det ska krävas en del av den person som tittar på ett fotografi, hon ska behöva anstränga sig en aning. Det är ofta svårt att sätta fingret på vad som är punctum och att finna ett punctum kan ta tid.

Exempel på studium

Att ett fotografi inte skjuter pilar tycker jag inte nödvändigt för att ett fotografi ska kunna älskas. Ett exempel på det här är den sena kvällsbild jag har valt från en järnvägsstation (fotograf Morgan Torger). För mig finns det inget punctum i den utan den är helt likställd vart jag än tittar på bilden. Det är ändå något som gör att jag alltid stannar extra länge och tittar på den här bilden. Vart är passagerarna på väg, hem – bort, ser de fram emot ett möte med någon eller känns det skönt att lämna platsen och åka därifrån. Kanske är det den stämningen som skapas av lamporna och ljuset som gör bilden (har det då blivit ett punctum av ljuset? Kanske. Punctum för mig är dock snarare en enda detalj som gör att jag bara vill titta och titta på ett fotografi, inte ett ljus som finns i hela bilden). Jag ser alltså den här bilden som ett studium. Den träffar mig inte, precis på det sätt som Barthes beskriver, men jag tycker ändå om den väldigt mycket.

Exempel på punctum

Barthes nämner att det finns punctum som är störande, de har ofta placerats där för att skapa en provokation (han nämner en bild med en nunna och transvestiter). Jag tror däremot att det finns naturliga störande punctum som inte placerats där med flit utan är en naturlig del i bilden.

Jag har hittat två bra exempel på punctum som för mig är störande. Det är två nästan identiska fotografier med samma motiv av samma fotograf (Roland Thomas). Det som skiljer dem åt är att den ena bilden är i färg och den andra är svart/vit.

Båda bilderna har publicerats; den svart/vita i en årsbok från Riksförbundet Svensk Fotografi och färgbilden i tidningen Foto där den fått ett hedersomnämnande i tävlingen Månadens bilder. De två platser som fotografierna publicerats i tycker jag tyder på att de visar en hög kvalitet och får betraktas som ett erkännande av fotografen som duktig (han har dessutom fler fotografier publicerade i tidigare utgåvor av de båda nämnda publikationerna).

På bilderna sitter en ung kvinna på en pall framför en pigtittare. Jag får uppfattningen av att hon förbereder sig för något. Den enda stora skillnaden är att hon har BH och trosor på sig på färgbilden medan BH ligger bredvid pigtittaren på den svart/vita bilden. Jag har nu hittat ett för mig mycket störande punctum i dessa bilder, nämligen trosorna! Dessa fula, vita högt skurna trosor med spetsvolang. Hur mycket jag än försöker fastnar min blick alltid på dessa trosor, som jag tycker förstör bilden. Den svart/vita bilden kanske har en förmildrande omständighet och det är hennes blick. Hon ser via spegeln rätt in i kameran vilket gör att jag distraheras av blicken, men jag hamnar ändå slutligen med blicken på trosorna.

Att det finns fotografier med punctum i som man sugs fast och bara älskar håller jag med Barthes. Jag har därför valt att utelämna exempel på något ”positivt” punctum eftersom jag håller med hans resonemang.

Avslutning

Alla fotografier har ett punctum! Alla fotografier är studium! Enkelt att säga men så är det för mig och Barthes säger samma sak. Givetvis finns det fotografier som framkallar punctum hos fler betraktare än andra bilder men det kommer alltid finns människor som kan se på de mest välgjorda och starka bilder och ändå bara säga: det var väl en bra bild. Därför undrar jag om punctumen verkligen är relevanta, de är helt subjektiva och finns bara i betraktarens ögon. Det gör att oavsett hur mycket eller lite fotografen än anstränger sig krävs det ändå ”rätt” betraktare för att få en maximal upplevelse av bilden. Men det är kanske det som gör studier av fotografier intressanta, den helt subjektiva tolkningen av vad som är bra och dålig fotografi.

Jag tycker även att man kan applicera teorin om studium och punktum på andra områden. Någonstans där jag verkligen har hittat fler punctum än någon annanstans, dessutom mycket betydelsefulla för mig, är inom musiken. Utan kärleken till en basslinga, en flöjt eller någon annan liten detalj i ett musikstycke skulle det vara nästan omöjligt för mig att lyssna till musik koncentrerat och engagerat. De skulle bara bli studium eller som många säger: hissmusik.

Källförteckning

- Barthes R. (1986) Det ljusa rummet. Stockholm. Alfabeta.
- Sveriges fotoklubbar årsbok 1999. Laholm. Riksförbundet Svensk Fotografi
- Tidningen Foto nummer 9 år 2001 ”Månadens bilder” hedersomnämnande, fotografi av Roland Thomas sid 83.