Jag har funderat på varför det är så viktigt med skärpa iallafall nånstans i bilden.

Kanske för att helt utan skärpa tappar betraktaren fotfästet på nåt sätt, det blir inget objektivt kvar, bara hur betraktaren upplever färgerna och eventuella former.

I de här bilderna finns ju tillräckligt med skärpa för att man ska se vad de föreställer. Jag fastnade för tvåan. En avmätt färgskala nästan utan kulör och så den brungula vassruggen. Inte Hammershöi, men bilden ger mig samma känsla av stillhet som hans målningar. Gillar den!