Jag vill minnas farsan som han var…
När jag började blogga på Fotosidan lovade jag mig själv att åtminstone skriva något en gång i månaden. Det löftet har jag just brutit. Men oktober månad var speciell. Farsan dog den 5 oktober. Inte överraskande direkt, han hade bott på ett sjukhem de senaste fyra åren, men det känns ju ändå.
De senaste tre åren har det inte varit farsan jag besökt, bara en skugga av den man jag växt upp med. Demens, hörselskada och hjärninfarkt som slagit ut synen, han var så gott som blind på slutet, gjorde att hans liv de senaste åren inte varit något egentligt liv. Bara ett rutinmässigt hasande fram i korridoren till maten, för att sedan förflytta sig tillbaka till sängen.
Efter ett par snabba andetag - på sin namnsdag - var hans elände över.
Jag och min bror fick lära oss hur det går till att arrangera begravningar. Vi valde kanske inte det lättaste – hade vi valt kyrklig ritual hade det mesta varit klart – men vi ville arrangera den begravning farsan själv skulle vilja minnas med någon sorts glädje. Det blev borglig begravning med mycket av farsans favoritmusik bränd på CD, ett sista soundtrack, lite New Orleansjazz med Louis Armstrong och blues med Baba Blues, två fantastiska svenska bluesmusiker, svensk folkmusik och -visa. Det närmaste psalm vi kom var Fäbodpsalm av Oskar Lindberg med Merit Henningsson.
Begravningsbyrån var till stor hjälp och accepterade våra ideer, även fotot på kistan (se ovan) som skulle påminna oss alla om hur han var, inte hur han blev! Precis som han själv ville skall vi sprida hans aska i havet utanför Landsort, som han rundat med egen båt ett otal gånger. Får vi bara låna en båt av någon söderöver, vi har några tänkbara att fråga, så går farsans sista båtresa i vår någon gång. Brorsan och jag, med ett sista sillbord tillsammans med farsan. Givetvis går första snapsen över relingen - "till sjömannen" - en av farsans få levnadsregler.
Men det är som på bilden här ovan, vi vill minnas honom. På livets höjdpunkt, i ålder någon gång mellan 55 och 60 år. På sin laxkutter "Dunkan" med en Säffle tennkula, med majskolvspipan i mungipan och utstrålande lycka!
Ibland är man väldigt tacksam att man fotograferat så ofta att rätt bild alltid finns i arkivet.
-affe