ILFORD & KODACHROME
Sveriges Radio - nybliven klimatförnekare?
Har Sveriges Radio gått och blivit klimatförnekare?
Det ser onekligen ut så - i alla fall om man utgår från den stora rent klimathysteriska delen av dagens debatt:
Klimatkatastrofen del 1: Vi ber om ursäkt och backar 2 december 2024 - Kaliber | Sveriges Radio
Klimatkatastrofen del 2: Farligt och vilseledande 2 december 2024 - Kaliber | Sveriges Radio
Här slår man fast med mycket valida vetenskapliga underlag, och bitvis på ett mycket roande sätt (jag skrattade högt i min ensamhet), att den mediala rapporteringen och den allmänna ryktesspridningen om de stora ökningarna av extremväder, cykloner, och höjning av havsnivån, liksom talet om tippingpoints är grovt missvisande - och att överdrifterna är i en storleksordning att det gränsar till bluff.
Talet om klimatkatastrof och klimatnödläge saknar därför grund.
*
Alla som tror och hoppas på att vi fortfarande kan göra något åt våra stora omgivningsproblem - lyssna på Sveriges Radio!
En sommardröm
Det var en gång för länge, länge sedan...
*
Sagan handlar om en ung flicka som hade sitt sommarviste på en vacker ö i Björkfjärden i Mälaren. Dit kom hon med sin hjärtans kär i vårens tid - de där dagarna i maj när björkarna har små gröna musöron.
Flickan hade en rekorderlig pappa. Han älskade sin dotter högt och rent, och nu berördes han starkt av den spirande unga kärleken. Han köpte en fin segelbåt – så att de unga tu kunde uppleva sommaren, och verkligen fånga dagen tillsammans.
Så skedde. Hela sommaren.
När hösten kom tog kärleken slut. Båten hamnade på stranden i skogsbrynet på den vackra mälarön. Där ligger den än i dag.
En sannsaga...
Bilderna på båten tog jag 1991 - det är som man förstår väldigt länge sedan, det som sagan berättar om...
En kvinna för sin hatt
Det här är Agnes och Fredrik Nyréen, och året är 1893. I Agnes famn ligger min mormor Lisbeth. Fredrik var missionär och grundande Svenska Missionsförbundets verksamhet i Finland i mitten av 1880-talet. Han kvalar nog bra in bland gänget häftiga personer i släkten som jag har avhandlat här på FS. Inom Missionsförbundet har han fortfarande i dag något av helgonstatus. Det går att hitta en del på nätet - mest dock på finska.
Fredrik var från Värmland, och Agnes kom från Göteborg.
Min mormor som ännu ligger trygg i mammas famn, blev även hon en rätt häftig person. Hennes historia är här återberättad via det bildmaterial som finns. Det betyder att det bara blir en kort och fragmentarisk berättelse - det som anknyter till befintliga bilder. I verkligheten är det omständigheter som spänner sig allt från barndomens stenhårda kollision med verklighetens värld, följt av den unga vackra flickans drömmar - fram till den röda terrorn i inbördeskrigets Finland. Sedan går livshistorien vidare över byggandet av det nya självständiga Finland, och fram till de två brutala krigen mot Sovjetunionen - och slutligen till lite mer lugn och ro under efterkrigstiden.
Den livsresan var min mormors...
Agnes som ung vid tiden när hon träffade Fredrik i slutet av 1870-talet. En ung tilltalande flicka, långt från de hårda öden som skulle drabba henne.
När Lisbeth var 12 år kom den stora katastrofen i hennes unga liv. Hennes älskade pappa dog helt oväntat. Fredrik, bara 49 år gammal, var på väg upp för trappan för att hålla föredrag i en missionslokal, när han vacklade till, ropade förvånat; "Jesus" - och var död i en massiv hjärtattack.
Mamma Agnes var yrkesverksam och hade ett litet bageri. Hemma fanns en barnaskara på 11 ungar (!) - hur skulle nu det här gå när familjefadern plötsligt var borta? Det var ändå hans karisma, sociala patos och ställning, som hade drivit familjen.
Lisbeth var den äldsta flickan i barnaskaran - gissa vem som fick slava från morgon och till kväll? Här grundades min mormors hårda och oböjliga natur. Ännu på gamla dagar hade hon ett älsklingsuttryck:
"Det ena du vill, men det andra du skall - så plägar det gå i de flesta fall".
Även tidsandan djävlades med henne. Till sin konfirmation hade hon spanat in en vacker röd klänning. Så dog någon avlägsen tant - och det blev en svart klänning istället. Mormor har berätta hur hon inom sig kände ett furiöst raseri - men det var inget att göra.
Lisbeth i medlet av tonåren med sin yngre syster Ethel - livet väntar.
Nu följde utbildning till lärarinna i hushållskunskap och handarbete, och hon undervisade i sina ämnen fram till pensionen.
Vid den här tiden skulle en ung kvinna från övre medelklass och överklass ha gedigna kunskaper i att leda arbetet i ett stort hushåll. Det kunde vara en stadslägenhet på 5 -10 rum, det kunde vara en herrgård på landet. Hon skulle med kunnighet och fast hand hålla tag i arbetsflöden och tjänstefolk. Hon hade ansvaret, hon var den som planerade styrde och ställde - och det klarade man inte utan vidare, det måste läras.
Lärarinnesemenariet på sommarutflykt i början av förra seklet.
Här visar fotografin sin fulla styrka. Det är just den här sortens bravur i att fånga verkligheten, som inspirerade till exempel duktiga konstnärer som Anders Zorn - och fick dem att lära sig lite fotografi. Många gånger är det alltså inte fotografin som härmar konsten - utan det är konsten som härmar fotografin.
Det stora tidsgapet på över 100 år bara försvinner när man tittar på mormors väninnor.
Mormor träffade en ung riksspeleman och blivande kantor och musikdirektör från Åland, min morfar Fridolf Andersson. Här ovan har vi bröllopsbilden. Man var allvarlig hos fotografen på den tiden - men det är ett innerligt och avslappnat brudpar vi ser.
Hemma hos Lisbeth och Fridolf. Eftermiddagssolen skiner in, och pappa Fredrik hänger på väggen.
Händerna fick aldrig vara stilla. Man arbetade alltid med något. Vanliga föreställningar under den här tiden kunde vara ordstäv som:
"Den som inte vill arbéta, den skall heller inte äta".
Andra tider... Ett hårt samhälle som producerade hårdhudade men kapabla människor.
Det unga paret tillsammans. Det är lite av "vi mot världen" över bilden.
Man kan även se den här bilden ur perspektivet av att inbördeskriget hade kommit till den lilla staden Lovisa, där morfar skulle bli kantor. Det var en blodig och oförsonlig konflikt, ett brödrakrig där gränsen mellan röda och vita kunde gå genom samma familj. I Lovisa härskade året 1918 en stenhård röd terror - folk försvann spårlöst varje dag.
Mormor har berättat mycket - men det är för ruskiga grejer...
Barnet, min mamma, sover mellan sin mamma och pappas sängar i en väl så ogästvänlig och farlig värld.
Kvinnokraft! Oj vilket arbete. Mormor var proffs.
_____________________________
Genom mina livsomständigheter kom jag att bo hos mormor i Finland och på Åland under stora delar av min barndom. Reglementet var strängt - det skulle jobbas mycket. Hon hade begränsad förståelse för vad en liten pojke borde klara av. Minnena sitter än i dag av enormt tunga kassar av inhandlade förnödenheter på oändliga skogsstigar, och blytunga mjölkkannor med vassa metalltrådshandtag. Samtidigt var hon genom sin tuffhet och självklara auktoritet den stora tryggheten. Om bara mormor var med, så kunde inget ont hända - hon var nämligen allsmäktig. Dessutom var hon glad och rolig. Senare kom jag att förstå att hon även ägde en djup bildning.
Mormor på äldre dagar, 82 år gammal på Hasselvik 1975 - och hon färgade inte håret. Det hade fortfarande på ålderns höst en god volym och var mörkt gyllenbrunt till färgen. Bara tinningarna var grånade.
Mormor blev 90 år.
Visioner och annat hyss
Här har vi den heliga Birgitta. Under medeltiden byggde hon sig en storståtlig karriär med sina visioner, som hon kallade för uppenbarelser. I dag skulle hon väl vara under behandling på en psykiatrisk klinik? Eller kanske inte - hennes uppenbarelser om vad Gud egentligen ville, hade en märkvärdig överrensstämmelse med hennes politiska ambitioner.
Det är mycket visioner med politiska förtecken även nuförtiden: Nollvisioner, klimatvisioner, byggvisioner, trafikvisioner... You name it!
Bildresultat i 6x6
Lite redovisning i bild av den gångna sommarens äventyr med den praktiska lilla bälgkameran i mellanformat 6x6.
Det tidiga 1950-talets bälgkamera i formatet 6x6 var en riktig kioskvältare, som jag har varit inne på i en tidigare blogg. Poängen var att man fick väldigt mycket kamera för väldigt lite pengar - men om man bara var aningen mer stadd vid kassa, så så kunde man välja ett något dyrare fyralinsigt objektiv av Tessar-typ, istället för den trelinsiga Cooke-Tripletten som var standard.
Köpte man en Ikonta från Zeiss, så var det just ett Tessarobjektiv man fick. Valde man Voigtländers Perkeo, så heter objektivet Color-Skopar - och i det här fallet, med en Agfa Isolette, heter objektivet Solinar. Man avstår från ljusstyrkan, men annars kan ett Agfa Solinar 4,5/85 mm mycket väl tävla med de dyra mellanformatsobjektiven till exempelvis Hasselblad eller Rolleiflex.
Agfa Isolette III med Solinar är en kamera med anspråkslöst utseende - men med höga prestanda. En sådan Agfakamera hade jag med i utrustningsväskan under sommaren på Åland - här några smakprov:
Utgångspunkten för alla trevliga äventyr med kameran i hand - min sommarvilla Hasselvik.
Cumulusmolnen tätnar och mörknar på undersidan - annat väder är på gång!
Bomarsunds fästning (Notvikstornet). En gång det ryska kejsardömets yttersta utpost mot väst.
I fästningens yttre krans ligger det höga Djävulsberget. Här var det tänkt att det skulle byggas ett stort fästningstorn, men bara själva toppen av berget hann bli utplanad inför bygget innan den engelsk/franska flottan erövrade och förstörde fästningen år 1854 under Krimkriget.
Det är numera en utmärkt plats för vackra vyer och picknick.
Uppe på Djävulsbergets topp har man den hiskeliga Djävulsklippan rakt i blickfånget. Den stupar från hög höjd tvärbrant ner i vattnet. Hemskast ser den ut i skymning och disigt väder. Då är den blodröd.
Saken är den, att att när inlandsisen pressade sig över en bergshöjd så genererades en oerhörd tyngd, gradvis ökande - det handlar om kilometrar av kärnis. Efter passagen av toppen, inträder många gånger tryckmaximum. I det läget blir pressen ofta för stor - och berget brister. Jag har sett fenomenet på många mindre klippor, men den här är den största jag känner till. Hela den jättestora bergssidan har spruckit av och rasat ner i det som nu är en vik.
Vad mer att notera? Jo - man märker att man inte är i Sverige. Det finns inget skyddsräcke! Om man är så dum att man går fram till kanten av Djävulsklippan, och sedan drullar ner - ja, då är det just så saken förhåller sig...
Eget ansvar.
Peter hemma på verandan - tittar vänligt på Agfa Isolette III.
Sommarkväll på Hasselvik. Motorsågen på verandan, lien mot hörnet, och läslampan skymtar i fönstret.
________________________________________
Min urustningsväska: Innehåller kamerahus Olympus OM-1N med fyra objektiv mellan 28mm och 85mm. Dessutom möjlighet till mellanformat - då den smidiga Agfa Isolette III hopfälld går ner i en liten ytterficka. Mycket utrustning i liten väska.
Den tidigare bloggen i det här ämnet:
