Bilden som aldrig blev tagen var den bästa.

Alla dessa bilder som  inte blev tagna ligger där och nöter och blir till minnesbilder. Dessa minnesbilder är nog bra mycket bättre än de bilder som aldrig blev tagna. Jag minns en sommarkväll på väg mot Askersund på riksväg 50. När jag kommer förbi Medevi just där gränsen till Närke går så kommer kvällsdimman, den lägger sig som en filt över hela landskapet. I denna dimma får jag se en älg komma springande mot vägen, min gamla Praktika ligger på sätet i bilen och allt är som gjort för min bästa bild. Älgen närmar sig bilen, jag stannar tar upp min kamera försöker hitta skärpan, ställa in bländare och tid. Nu är älgen bara några meter i från mig, jag skall trycka av och bilden är min. Det går inte! tittar på kameran som berättar att sista bilden redan var tagen på denna 24 rulle. Älgen passerar bilen på några meter avstånd, hoppar över ett stängsel och är borta. Jag ser bilden där älgen hoppar över staketet i kvällsdimman och jag hade vunnit alla fototävlingar som skulle funnits detta år. Jag skall aldrig mer ta sista bilden i filmen (minneskortet).

När jag la ned kameran min lilla Olympus i väskan i onsdags var det just det jag tänkte på. Nu skall snöovädret bli fotograferat, de som jag tänkt på så många gånger när jag suttit i bilen på väg till jobbet. Snöoväder sett från bilen får inte bara bli minnesbilder.

Nu när jag äntligen hade börjat fotografera en vanlig snöig vardag kunde jag fortsätta. Jag har 23 mil till jobbet så mycket bilåka blir det. Nu i dag den 3 feb. var jag sen på grund av allt snöande. Försökte ändå köra undan när det var lite fritt från plogbilar och andra hinder (plogbilar är bra och förutsättningen för att jag skall komma fram)

Det är inte så lätt med skärpan och köra samtidigt.

Väl framme på jobbet försenad är det tre saker som gäller i turordning. Toan, fika och sammaträde.

Gissa var jag jobbar?

Sammanträde som skall mynna ut i någonting bra, hoppas jag.

Vi får matrast och mat, behöver energi.

Vi går tillbaka uppför den branta backen och där gör vi nog av med energin vi just betalade 79 kr. för.

Innan hemfärden är det dags att sammanfatta det vi bestämt under våra sammanträden.

Nu väntar bara en snöig bil och hemfärd.

Inga bilder som skulle bli årets bild blev tagna, bara vanliga bilder en snöig dag i februari. Det är bara en bild jag inte tog som är dagens minnesbild. Bilolyckan där den bil jag såg hade taket intryckt och allt såg så bedrövligt ut. Minnesbilden som jag kommer att bära med mig som den bild jag inte tog, en bild jag inte vill ta, men ändå inte kommer undan.

Hemma 21:30 efter en lång dag.

Nyförälskad!

Lika kul och skönt varje gång det händer. Hjärtat slår några extra slag, pulsen blir hög och hjärnan slutar att fungera. En sak blir vktig, inte två eller tre, att få fokusera på den nya kärleken. Att låta ögonen se, låta hörseln höra och huden känna, tills det nästan gör ont. I drömmarna under de vakna timmarna, på jobbet och på fritiden bara uppleva det stora, nya och det som är ALLT.

Min senast förälskelse var i början på december, den första snön började falla och det blev vinter. Jag blev varm i hela kroppen fast det blev kallt ute, tänk att få ta de där underbara vinterbilderna som jag så länge hade drömt om. Att få känna det kalla mot mitt ansikte, höra hur snön knarrar under fötterna och bara andas in den friska luften, vilken förälskelse.

Nu börjar förälskelsen inte vara så ny längre. Jag får leta för att hitta det spännande i mötet med det vita. Det kalla snön värmer inte mitt hjärta så mycket längre och jag börjar längta efter en ny förälskelse. En förälskelse där nytt liv  börjar titta upp ur den kalla jorden och vårvindarna börjar smeka min kind.

Två generationer, två årstider.

Jag tror att hemligheten i att bli förälskad och leva länge tillsammans med den man älskar är att låta varje årstid i naturen och varje livsfas skapa spänning och förväntan. Att hitta nya spännande infallsvinklar är ett måste för att leva tillsammans med naturen och med våra livskamrater.