Dag 1 i Covid-dagboken

Hej!

Ja, så kom den då, på dagen nästan 2 år efter landets första konstaterade covid-infektion, min alldeles egna infektion. Efter att nästan dagligen mött, behandlat corona sjuka patienter i ambulansen så lyckades lite Omikrom virus smita förbi mina barriärer till slut. Okej jag kan väl inte till 100% säga att det är en patient men sannolikt i alla fall. 

Jag som trodde att jag tillhörde de få lyckliga som inte viruset biter på men så blev det ju inte...

Minns rädslan/oron jag hade i början av pandemin, hur kommer jag att drabbas, tänk om jag tar hem skiten till familjen. I natt när jag tog testet och såg resultatet blev tanken bara "jaha då är det bara att åka hem". Mycket av oron har försvunnit under de 2 åren som gått men inte all.

Efter att ha legat i sängen i stort sett hela dagen och tittat på OS och filmer så kände jag att jag behövde lite luft. Här några bilder från promenaden.

Jag känner mig inte riktigt så dålig som den här rosen

Det finns hopp om liv, precis som i dessa al hängen 

Gick ner i bäck ravinen som skiljer vårt bostads område från ett annat. Tänkte kolla på bäverspåren och se om jag kan hitta någon hydda, framtida fotoprojekt i vår kanske?

Någon som är expert på bävrar? Varför gnager de på så stora träd, är det bara för inte tänderna skall växa sig för stora? Det verkar som det gör det för att sedan lämna trädet utan att fälla det, är de så smarta så de väntar på att nästa storm skall göra resten:)

I ån hittade jag en solspegling från husen på Råslätt, på andra sidan ån.

Inte en karantän plats för covid sjuka personer utan ett parkeringshus

Vi får väl se hur många blad denna fotodagbok får men jag hoppas på en tunn bok

Må väl!

Daniel