On the road: Narus to Nanyangachor in black and white photos

Hej!

Jag har snöat in på svartvit ett tag, är amatör på detta men använder SilverEfex och gör så gott jag kan. Tycker det blir rätt häftigt ibland.  Det blir i stort sett samma bilder som i förra bloggen men ändå inte. Vad föredrar ni om ni jämför mina bilder. Tar gärna emot tips om det skulle vara så att ni vill skriva om det.

To my non swedish friends, almost the same photos as in my latest blogg, now as black and white photos.

The best road in South Sudan?

Where is the puncture?

Turn right for Nanyangachor and Lotimor.

In to the river...but there is no water.

Many young men has a weapon, often an AK-47.

What are you doing?

Afraid for my camera.

A small village, some children running towards us.

Hurry up Daniel!! We have to continue...

Wait a moment! I just got stuck in a bush...

Hoppas ni ursäktar min dåliga engelska, då jag vet att några vänner från Sydsudan läser detta kan det vara kul med lite text som de kan förstå.

Under vår resa i Sydsudan stötte vi på svältande familjer och barn. Se gamla bloggar, kommer att skriva mer om det framöver också. Vår kyrka har därför startat en insamling för att köpa mat och utsäde till de behövande i området kring Lotimor. Det bor ca 70.000 människor i området.

Vill du, kan du stödja den insamlingen genom att sätta in valfri summa på Pg 290776-4 eller swisha till 123 667 21 74, skriv svält så att pengarna hamnar rätt. Radiohjälpen och många andra organisationer har också insamlingar för att hjälpa behövande. Pengarna vår kyrka samlar in kommer att gå till området där Nyangatom bor.

Alakara!  (Tack på Nyangatom)

Daniel

Det var en lång väg till Lotimor, Sydsudan

Hej!

I min förra blogg hamnade vi/ni rätt in i händelsernas centrum i Lotimor, mitt in i arbetet på kliniken. Kändes som en bra start på en serie bloggar från min tid i Sydsudan. 

Inför en resa som denna krävs det en lång förberedelse och noggrann planering, Sydsudan är inte det enklaste land att åka till eller att arbeta i. Vi började våren 2016.

Vi från Sverige, som åkte på denna resa är alla aktiva i Pingstkyrkan Jönköping. Vår församling har i många år arbetat aktivt i Sydsudan. Vi samarbetar med SPC, Sudan Pentecostal Church. Vi stöttar dem i olika projekt som skolbyggen, lärarutbildningar, hälsoprojekt, organisationsutveckling mm. SPC var också med på resan och gjorde baseline-studier inom skola och hälsovården.

Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan(kartbild kommer), ett område som inte varit indraget i inbördeskriget som började december 2013. Inga oroligheter vilket gjorde det möjligt för oss att åka dit. I området bor en folkgrupp som heter Nyangatom, de finns på den etiopiska sidan också. Där stöttar vi ett projekt om att ge Nyangatomfolket ett skriftspråk, alfabetiseringsprojekt samt ett bibelöversättningsprojekt. I Lotimor ville vi skapa kontakter inför eventuella projekt i bl.a hälso- och sjukvård, skola mm. Vi i sjukvårdsteamet skulle jobba med mottagningsverksamhet, något jag verkligen såg fram emot att få göra. Området ligger väldigt otillgängligt så det är knappast ingen som åker dit med förnödenheter mm, ingen som satsar tid eller pengar i området. En utmaning för oss, vi får se om vi kan göra skillnad?

Det var lite om bakgrunden till vår resa.  Det är långt att åka i mil men även i tid med alla förberedelser men nu åker vi!!

Vi i "Medical team" åkte från Landvetter...eller hade tänkt oss åka därifrån. Incheckade och klara, skulle "bara" gå ombord på planet när Turkish airlines säger att de hittat ett tekniskt fel på planet och flyget är inställt:( vilket antiklimax...nu blev det en natt på hotell vid flygplatsen, anslutningsflyget i Nairobi som skulle ta oss till norra Kenya blev till intet.

Nåväl dagen efter kom vi iväg, fick vänta i 10 timmar i Nairobi innan vi kunde ta oss med inrikesflyg halvvägs upp i landet till Lodwar. Från Lodwar lyckades vi få flyga med ett litet Cessna-plan, inte skönt. Det var som att åka på ett stormigt hav...så jag blev spysjuk till slut. Liite blek efter flygturen var vi äntligen framme i Lokichoggio intill gränsen till Sydsudan.

Efter en natt med ytterst lite sömn(fest i grannhuset) lämnade vi Loki och åkte mot gränsen.

En gatubild från Loki.

Ni har väl knappast missat att det råder svår torka i Afrika, så även här i norra Kenya. Boskapen dör i mängder, det finns inget vatten, ingen växtlighet kvar för djuren att äta. 

Torrt, dammigt och stenigt. Gränspasseringen heter Nadapal, går inte att kalla  det för en by. Några skjul, gränsposteringen samt ett flyktingläger vad allt som fanns.

Lägret var ett mottagningsläger, hit kommer man och blir registrerad för att sedan slussas vidare in i Kenya. Hit kommer många från Sydsudan, nu flyr de inte kriget utan svälten som är på gång i landet.

Att resa i Afrika är tålamodsprövande, du måste vara beredd på att vänta...ibland länge. Då det var söndag morgon hade inte personalen vid gränskontrollen kommit, lite sovmorgon kanske:)

Väntan utanför Christinas Palace, hon hade några stolar tack o lov. Hennes förråd av Mangojos tog nog slut, hon gjorde väldigt goda Mandasi likaså.

Från vänster, Sebit, Daniel K(Kenya), Stephen och Moro. Jag heter Daniel S(Sweden)...

När vi väl fått våra stämplar körde vi ca 600 meter och väntade vid Sydsudans gräns. I gränssamhället Narus, mötte vi upp med Susanne, Raphael mfl som flygit från Juba. De hade även med sig alla mediciner och förband vi skulle ha på våra mottagningar.

Ompackning i Narus.

Åskådare.

Vi behövde lite mat innan vi skulle åka. Var hittar man en restaurang i Narus som kan föda 15 personer? Vi hittade ett litet ställe under några presenningar, maten lagades utanför.

Tvätta alltid händerna innan du äter!

Ett färggrannt tvålpulver.

Resans första get, lite bönor samt ett tunt bröd fick bli dagens lunch.(ISO 12.800) Mörkt var det.

En ung kvinna från Toposa-folket. Vänner med Nyangatom.

Kartan är hämtad från OCHA South Sudan, här fanns lite byar utmärkta på kartan. Vi skall nu lämna Narus och ta oss till Nanyangachor. (Följ den gröna vägen som går till höger). Efter Nanyangachor är det typ väglöst land. I Narus lämnar vi också mobiltäckning, internet mm.

Som ni ser ligger Lotimor nära Etiopiens gräns.

Vägen till Lotimor startar i Narus?

The road to Lotimor starts in Narus??

In this blogg I`ve described some background to our trip. Some about our church in Jonkoping and the  cooperation between SPC and us. Also some about the trip from Sweden to Lokichoggio, with delays etc. I hope you enjoy some of the photos.

Lite engelsk text för eventuella läsare som inte kan svenska.

Hoppas ni orkar följa med i kommande bloggar.

Önskar er alla en skön helg!

Daniel

Sydsudan...inbördeskrig, svält, dåliga vägar, sjukdom, glädje, skratt, möten

Hej!

Precis hemkommen efter några veckor i Sydsudan. 

Hur sammanfattar man något så intensivt som jag fått vara med om? Ja en blogg kommer inte att räcka till det.

Haft lite svårt att börja ta mig an bilderna men då min primära uppgift var sjukvård fick några bilder från vår mottagning vid kliniken i Lotimor bli en början. Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan, precis intill den etiopiska gränsen. Nyangatomfolket bor här, de finns också på den etiopiska sidan.

This are the first photos from my stay in South Sudan. These photos are from Lotimor, close to the Ethiopian border in the southeast corner of South Sudan.

Väljer att visa bilderna i svartvitt.

Marie och tolken Patric. Marie och jag prioriterade och behandlade patienter i "väntrummet"

Joakim och Josef fick ta det enda tillgängliga rummet.

Josef, var sjukvårdaren som vi jobbade med. Han hade ingen sjukvårdsutbildning så Jocke fick dela med sig av sina kunskaper när patienterna undersöktes.

Första patienten. Vi koncentrerade oss på barn och kvinnorna.

De flesta barnen vägdes.

Vårt första undernärda barn. Något vi skulle få se fler av. 

MUAC-armbandet visar att barnet är undernärt, ligger på rött.

Barnet får en slags gröt med mycket näring i, varvat med lite bröstmjölk. Familjen får sedan med sig mat för några veckor.

Skedmatningen gick inte så bra.

Det här funkade bättre.

Lite mer bröstmjölk som avslutning.

Alla var inte så dåliga som det här barnet så här två bilder på en glad kille på mottagningen.

Smutsig men glad.

Detta var den första i en rad kommande bloggar från mina veckor i Sydsudan. 

Befolkningen i Sydsudan och länderna kring Afrikas horn behöver all hjälp de kan få för att inte svälta ihjäl, du kan hjälpa till. Skicka pengar till de organisationer du har förtroende för.

Om du vill kan du använda Pingstkyrkan i Jönköpings pg eller swishnr. Pg 290776-4 eller swisha 1236672174 skriv "svält" så går pengarna till Sydsudan och Etiopien. Är medlem och aktiv i kyrkan.

Ha de gott!

Daniel

Ironman 70.3 Jönköping

Hej!

Vi hade ett stort evenemang i stan i somras. Något som jag tidigt skrev upp i min almanacka, här skulle jag fota tänkte jag. Ironman(halv) med 2000 deltagare, det får jag bara inte missa. Hade semester så jag styrde upp andra aktiviteter så att jag kunde vara hemma under tävlingen.

Det blev en intensiv dag med mycket fotande. Jag lade upp en plan för hur, var och när jag skulle fotografera. Vissa vägar var avstängda så det var bra att planera en färdplan. 

Triathlon består ju av simning, cykling och löpning. Börjar med lite bilder från simningen mitt inne i stan, i Munksjön Jönköping.

Startområdet, knökat med deltagare samt åskådare. Det tog över 30 minuter att få  iväg alla deltagare. Elitgruppen redan uppe ur vattnet innan de sista hoppat i.

Nu några bilder från deltagare innan simningen.

Starten har gått.

Miniorerna väntar på sin tur...

Äntligen dags att få "bada".

Ledarna i tävlingen är klara med simningen.

En hjälpande hand?

Fotboja??

Det var jobbigt att få av badmössan.

Nu lämnar vi simmarna, det finns mer bilder på detta moment i ett album på flickr. Skriver snart länken dit, först en bild från Ådalsvägen...den tunga uppförsbacken för cyklisterna.

Upp för Ådalsvägen, här börjar det bli riktigt tungt. Men mer om det i nästa blogg:)

Om ni följer denna adress kommer ni till min flickr sida. Leta upp rätt album och njut...eller i alla fall kolla på bilderna.

https://www.flickr.com/photos/danielsteen63/

Må väl!

Daniel

Lite Bonna i Nazareth är inte fel!

Salamno!

Jag kan inte amahrinja men så är hälsningsfrasen i Etiopien, Salamno!

"Nu skall vi åka mot Djibuti, det blir 60 mil idag, Daniel"! ojoj tänkte jag som nyss lämnat Sydsudan och deras usla vägar.

Men jag behövde inte vara orolig för dåliga vägar. Asfalterat hela vägen. Den här två filiga motorvägen mellan Addis Abeba och Nazareth skulle snart invigas. Liite skillnad mot hur det ser ut i Sydsudan.

Etiopien har nått långt, många investerare från hela världen, främst Kina har etablerat sig sedan länge. Här ingången till ett enormt stort industriområde.

Nu är vi i Nazareth.

Genom staden går vägen från Djibuti. Nästan alla varor Etiopien får in kommer via denna väg. Etiopien har ingen egen hamn så nästan allt körs in i landet med lastbilar som denna...eller ännu sämre.

Det byggs överallt.

Dagens första trafikolycka. Var jag orolig för något så var det trafiken och alla överlastade lastbilar vi skulle möta på vägarna.

Dags för Bonna...alltså kaffe! Starkt och gott om du såg till att slippa sockret de vill hälla i dessa små muggar(sini).

Kaffekanna heter Jabana. Ett slags lergods, fint och hållbart.

Mmm denna ädla och goa dryck!

Nu drar vi vidare, vi har många timmar kvar.

Den koptiska kyrkan är stor i Etiopien och kyrkor finns överallt. Ofta lite mer färggranna än denna.

Dags för lunch i ett av alla små samhällen som byggts upp längs vägen till Djibuti. Här kan du få allt du behöver, mat, dryck och något att äta. Tyvärr är dessa samhällen också ställen där man kan få sig ett ligg. Långtradarchaufförerna träffar på de prostituerade flickorna, smittas av någon könssjukdom eller HIV som de sedan sprider vidare till sin egen familj.

Vi nöjde oss med Injira och getkött, lite pasta och en köttfärssås het som solen.

Grönt , gult och rött en vanlig färgkombo i Etiopien.

Daniel

Resan går snabbt vidare, allt för snabbt i mitt tycke. På den här bilden ser ni lite svarta prickar. Det är rovfåglar. Jag är fågelskådare och nu på seneftermiddagen passerade vi områden med otroligt mycket fågel. Stanna skrek jag inombords men jag visste att det inte skulle ske. Vi hade en lång väg kvar och det är inte kul att köra i mörker på dessa vägar.

På ett kort avsnitt såg jag ca 200 stäpphökar, ängshökar. Skrikörnar, stäppörnar och gamar ut över det. Hit vill jag komma igen, då för att skåda fågel.

På de allt för få "kissepauserna" passade jag givetvis på att skåda och fota lite. Det var en strid ström av lastbilar säkert 90% av trafiken.

Dag ett närmar sig sitt slut, det skymmer och vi har några timmars körning kvar. Inte kul speciellt när vår chaufför knappt hade någon mörkersyn...det var riktigt läbbigt.

Ha de!

Daniel