Lite Bonna i Nazareth är inte fel!

Salamno!

Jag kan inte amahrinja men så är hälsningsfrasen i Etiopien, Salamno!

"Nu skall vi åka mot Djibuti, det blir 60 mil idag, Daniel"! ojoj tänkte jag som nyss lämnat Sydsudan och deras usla vägar.

Men jag behövde inte vara orolig för dåliga vägar. Asfalterat hela vägen. Den här två filiga motorvägen mellan Addis Abeba och Nazareth skulle snart invigas. Liite skillnad mot hur det ser ut i Sydsudan.

Etiopien har nått långt, många investerare från hela världen, främst Kina har etablerat sig sedan länge. Här ingången till ett enormt stort industriområde.

Nu är vi i Nazareth.

Genom staden går vägen från Djibuti. Nästan alla varor Etiopien får in kommer via denna väg. Etiopien har ingen egen hamn så nästan allt körs in i landet med lastbilar som denna...eller ännu sämre.

Det byggs överallt.

Dagens första trafikolycka. Var jag orolig för något så var det trafiken och alla överlastade lastbilar vi skulle möta på vägarna.

Dags för Bonna...alltså kaffe! Starkt och gott om du såg till att slippa sockret de vill hälla i dessa små muggar(sini).

Kaffekanna heter Jabana. Ett slags lergods, fint och hållbart.

Mmm denna ädla och goa dryck!

Nu drar vi vidare, vi har många timmar kvar.

Den koptiska kyrkan är stor i Etiopien och kyrkor finns överallt. Ofta lite mer färggranna än denna.

Dags för lunch i ett av alla små samhällen som byggts upp längs vägen till Djibuti. Här kan du få allt du behöver, mat, dryck och något att äta. Tyvärr är dessa samhällen också ställen där man kan få sig ett ligg. Långtradarchaufförerna träffar på de prostituerade flickorna, smittas av någon könssjukdom eller HIV som de sedan sprider vidare till sin egen familj.

Vi nöjde oss med Injira och getkött, lite pasta och en köttfärssås het som solen.

Grönt , gult och rött en vanlig färgkombo i Etiopien.

Daniel

Resan går snabbt vidare, allt för snabbt i mitt tycke. På den här bilden ser ni lite svarta prickar. Det är rovfåglar. Jag är fågelskådare och nu på seneftermiddagen passerade vi områden med otroligt mycket fågel. Stanna skrek jag inombords men jag visste att det inte skulle ske. Vi hade en lång väg kvar och det är inte kul att köra i mörker på dessa vägar.

På ett kort avsnitt såg jag ca 200 stäpphökar, ängshökar. Skrikörnar, stäppörnar och gamar ut över det. Hit vill jag komma igen, då för att skåda fågel.

På de allt för få "kissepauserna" passade jag givetvis på att skåda och fota lite. Det var en strid ström av lastbilar säkert 90% av trafiken.

Dag ett närmar sig sitt slut, det skymmer och vi har några timmars körning kvar. Inte kul speciellt när vår chaufför knappt hade någon mörkersyn...det var riktigt läbbigt.

Ha de!

Daniel

Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel

UNMISS Juba South Sudan, hockey och en ko vid namn Ban Ki Moon

Hej!

Med den rubriken blev ni väl nyfikna? Välkomna med till FN:s läger i Juba!

En stad, ett samhälle i en slags parallell värld till den som "de andra" levde i.

För att komma in på lägret var du tvungen att passera vakterna...inte från FN utan från det kenyanska vaktbolaget!?

Jag har en kompis som jobbade i Sydsudan och bodde på basen så därför fick vi följa med in som besökare.

Pether välkomnar oss in i sin lilla container...med AC!

Svenskt kaffe, pepparkakor och en bulle. Trots vi bara varit borta några veckor smakade det gott med lite "svenskt" fika.

Områdeskarta.

Som vilket villakvarter som helst?

Det mesta fanns på området, affärer, restauranger, sjukhus mm. Det kändes som man var på ett enda stort lägerområde. En massa aktiviteter överallt, folk idrottade en del, festade en del(en del mkt) eller så chillade man i sin container.

Den här kon heter Ban Ki Moon efter FN:s generalsekreterare, ett skämt, han är väl inte så populär tror jag. Kossan lever nog inte längre då basen invaderats av tusentals internflyktingar, som sökt skydd úndan konflikten mellan presidenten Salva Kiir och förre vicepresidenten Riek Machar. Det är lite lugnare nu men tusentals människor har dött och fler lär det bli om det blir svält.

Denna japanska gjorde allt för att inte bli brun...tydligen gick/sprang hon varje dag i full mundering, varmt?

Ett litet sjukhus fanns på området, ett Level 2 sjukhus, har olika vårdavdelningar, mindre operationer kan göras, intensivvårdsavdelning. Som ni kan ana från bilden sköts sjukhuset av Kambodjaner. Varje land får meddela FN inför olika operationer i världen vad de kan ställa upp med och sedan bestämmer någon på FN vem som skall göra vad. Sjukvården gick till...Kambodjanerna.

Då detta är mitt gebit försökte jag kommunisera med sjukvårdarna på plats, det visade sig att de kunde i stort sett ingen engelska!! Ett stort internationellt uppdrag och så skickar men personal som inte kan kommunicera med dem som de skall hjälpa, skandal! Fick höra några hemska berättelser hur det var på sjukhuset.

Den bäst utrustade ambulansen jag såg i Sydsudan.

Dessa ambulanser tog hand om FN:s personal, alltså främst grejer som hände inom basen.

Ambulansgaraget.

Ambulanssjukvårdare, tyvärr kunde han ingen engelska så det gick inte att utbyta erfarenheter.

Den här krockade bilen stod placerad precis vid utfarten från basen. Budskapet var riktat till FN personal inte till lokalbefolkningen(vilka i och för sig också skulle behöva tänka sig för). Det är bättre att förlora en minut i livet än att förlora livet på en minut!

Alla fick inte köra med FN-fordon, alla testades och 30% missade testet. Svårt?? Nja... enligt min vän handlade det om att köra runt på en plan yta, köra upp för ett litet gupp och sedan utföra en backning och parkera på utgångsplatsen.

Gott om FN bilar och gott om bruna glador.

Lite nyttigt tidsfördriv i den 30-40 gradiga värmen, lite hockey, visserligen utan is men med ganska ordentligt målvaktsutrustning...

...varmt?

Till en av dagens höjdpunkter nu, jag lyckades ordna till ett möte med en kollega från ambulansen i Jönköping. Björn jobbade för MSB:s räkning i Sydsudan. Han var med och byggde upp läger och hade ansvar för vattenförsörjningen.

Björn till höger. Han är faktiskt nere i Sydsudan igen på nya äventyr.

Ta´t försiktigt Björn!

Ha de gott vänner!

Daniel

Ambulansförare!? Ni kör ju bara döda människor...

Hej!

När jag var i Sydsudan i höstas så besökte jag en del olika sjukvårdsinrättningar och så fort jag såg en ambulans försökte jag ta kort på den, om möjligt prata med de som körde den.

Det hände faktiskt då och då att vi stötte på ambulanser under våra strapatsrika resor. Givetvis var kameran uppe och någon bild togs. Tänkte ibland,  vad folk det var i en del av ambulanserna, de var ofta också prydda med gröna kvistar och blommor. Glömde bort detta tills jag i Juba träffade några unga pojkar.

Jag och Johannes bodde i området Godele i Juba hemma hos Mustafa. Mustafa hade förvarnat kvarterets byråd att två svenskar skulle bo och synas i området ett tag.

Kanske tur att han gjort det...när Johannes och tog oss en löprunda hade vi en svans med ungar med oss, de ville hålla handen, göra "give me five" hälsningen mm medans de äldre bara skrattade åt oss och nog tyckte vi var galna. Ute och springa när det är 30 grader varmt!!

Nåväl medan vi stretchade efter löpningen samlades en massa ungar kring oss och vi kom att prata om olika jobb med dem. Vi frågade vad de hade för planer, drömmar och vi berättade vad vi gjorde för något. Hemma i Sverige är ju vi som jobbar på ambulansen ändå ganska högt respekterade, folk tycker vi ändå gör ett ganska bra jobb.

Alla ungarna ville bli piloter, läkare eller lärare(Johannes är pilot) men ingen kunde tänka sig att köra/jobba med ambulansen...varför det frågade jag?

Ni kör ju bara döda människor var svaret!

De berättade att ambulanserna används vid begravningar, därför också många i dem och smyckade med kvistar.

När jag senare granskade "ambulansen" på denna bilden kunde jag läsa på sidan av bilen:

Alfa and Omega Funeral Services!!

Kan dock säga att det fanns ambulanser som körde levande patienter...för jag har åkt ambulans med "rödljus" och sirener i Juba!

Den storyn kommer om ett tag.

Ha nu en trevlig helg!

Daniel

Står kvar på sin post, en hjälte i mina ögon!

Hej!

Vi börjar närma oss Morobo i södra Sydsudan. Efter nästan två timmars försening pga lastbilen som satt fast är vi strax framme.

Då man skall vara försiktigt med fotandet i städer och byar blir det lite smygfoton.

Typ så här...

Det finns gott om skyltar längs vägen. Snart skall en förlossnings och mödravårdsavdelning bli klar här.

En mycket viktigt del av Sydsudanesernas liv, husdjuren måste också må bra för att familjen skall må bra.

Målad information och reklamskyltar var vanligt. Någon som kan översätta?

Spår efter en NGO(Non governmental organisation).

Vårt första mål idag,  Morobo health Center. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om stipendiet jag fått(Signe Thorfinns stipendie), ett syfte med resan var att se hur sjukvården fungerar, prehospitalt och även på sjukvårdsinrättningar av olika slag.

Morobo Health Center är ett litet ställe med en mottagning, ett förlossningsrum, har 5-6 platser för inneliggande patienter och ett litet laboratorium. Till min glädje stod två ambulanser inne på gården...

...de ser fina ut men fungerar tyvärr inte:(

De är sönder och det finns inga pengar att reparera dem. Ambulanserna, om de hade fungerat har en chaufför. Chauffören är inte sjukvårdsutbildad, det finns inga "grejer" i bilen, ingen bår, inga mediciner, ingen syrgas...bara ett plåtgolv där patienten läggs och sedan kör man. Anhöriga till den sjuke/skadade får vårda. Närmaste större sjukhus ligger i Yei, tar ca 2 timmar, hur vägarna ser ut, vet ni som läst mina tidigare inlägg från Sydsudan.

En toalett finns i alla fall ute på gården.

Många som ligger inne har malaria, nu när det är torrperiod är det färre fall av malaria.

Marie som också är sjuksköterska tittar på en malariasjuk man.

Vi går in på ett kontor och får lite uppgifter om vad de gör på centret. Labbet klarar av att undersöka malariaprov, HIV, urinprov, TB(tuberkolos), hb(blodvärde). De utför en hel del vaccinationer av barn och kvinnor...när de har tillräckligt med personal och mediciner!

De saknar nästan allt personal(de flesta jobbar på privata mottagningar eller hos någon NGO som betalar bättre), utrustning, elektricitet och mediciner. Det är nästan 6 månader sedan de fick en leverans av mediciner hit, då och då kommer någon NGO och lämnar lite grann.

Den högst utbildad är en sk medical assistent(mitt emellan läkare och sjuksköterska), sedan har de 3 sjuksköterskor/barnmorskor och en vakt. Vakten är den som är "most skilled", bäst att ta hand om akuta olyckor!!

Följer man diagrammet kan vi se att de ligger faktiskt bättre till än målet de satt, i augusti i alla fall. Bilden är tagen i november.

Två droppar av liv! Numera behöver man inte sticka barnen för att ge vaccinationer.

De har ett digert utbildningsprogram, hoppas de hinner med det.

Förlossningsbordet eller kan jag kalla det säng?

Lite av utrustningen på förlossningssalen. För att minska barnadödligheten och mödra dödligheten försöker man få fler kvinnor att komma till health centers som denna, där de kan bli förlösta av en utbildad barnmorska. Skulle det stöta till problem under förlossningen...så blir det tufft. Det tar två timmar till närmaste ställe(Yei) som kan utföra ett kejsarsnitt, ingen ambulans, inga bilar...

Sydsudan har en av världens högsta mödradödlighet, nästan var 7:e kvinna riskerar att dö när hon skall till att föda. I Sverige är den risken minimal.

Mitt i allt detta finns det kvinnor, ja det är för det mesta kvinnor! Hjältar som inte vill lämna sin post, som ser till att ta hand om de som bor i byn/staden, trots dålig lön, trots hemska arbetstider, trots att det saknas mediciner, utrustning mm.

Här kommer en avslutande bild på en hjälte!

Det var allt för idag.

Daniel