En överlevare!

Hej!

Tänk vilket fantastiskt jobb jag har ibland!

För er som inte känner mig så jobbar jag som ambulanssjukskötare. Hur kan det vara fantastiskt? Ja, inte är det alltid så men för några timmar sedan hade jag ett underbart möte med en person.

Tänk att ha den förmånen, få dela några minuter med en medmänniska. I detta fallet en som är över 90 år pigg och alert(har ständigt två faktaböcker igång, lyssnar/ser på dokumentärer och debatter på radio och teve) men som nu ramlat och slagit sig lite grann.

Under resan till sjukhuset har vi ett samtal, där "hen" berättar om sitt liv,  jag får kämpa för att inte storgråta. När jag skrev rubriken syftade jag på de som överlevt Förintelsen i Auschwitz och andra läger.

"Hen" är en av dem, från Polen. När ryssarna närmade sig Auschwitz gick ordern ut att döda så många som möjligt av judarna och "hen" insåg att slutet var nära då det kom en order från Tyskland att de behövde ett antal arbetare till en vapenfabrik. "Hen" och en massa andra fick klä av sig och blev inspekterade av SS och de som var i bäst kondition fick rena kläder och reste till Tyskland.

I Tyskland fick de jobba tillsammans med tyskar på fabriken. "Hen" fick jobba tillsammans med en "god tysk", det fanns sådana sa "hen". När kriget tog slut blev "hen" räddad av de "vita bussarna" från Sverige. Min farfar var en av de som körde och jobbade med judarna efter 2:a världskriget...

I veckan som gått har det varit mycket på teve och radio om Auschwitz och Förintelsen, "hen" sa att det varit mycket svårt att sova då en massa minnen kommit upp till ytan. Jag berättade att jag var i Auschwitz 1990, "hen" hade varit där igen 1947 tillsammans med sin livskamrat som ville försöka förstå något av det som hade hänt.

När jag lämnade "hen" på röntgen fick jag frågan om jag hade familj, ja fru och två barn. "Ta hand om dem, glöm inte att säga förlåt till varandra. Då kommer det att gå bra". 

Tack kära patient för vad jag fick av dig idag! 

Daniel

Vilken underbar patient!

Hej!

Har ett dygnspass idag på ambulansen. Varit ett mycket intensivt pass så här långt. Började vid åtta, fick avsluta lunchen strax innan tre, värmt den två gånger och sedan har det bara rullat på. Lugnt just...före stormen?? Lördag kväll? Detta är inget klagobrev, jag bara konstaterar.

Alla bilder med människor i dagens inlägg är från övningar.

Just nu lever jag på min senaste patient. Tänk att få träffa/möta en människa som hon. I det här jobbet

träffar man på allt och alla typer, det mesta rinner av men vissa gör intryck!

Hon hade all anledning att vara bitter, grinig eller deprimerad men inte hon. Svårt sjuk de senaste 40 åren, varit vid dödens port ett flertal gånger(berättade om upplevelser), KOL, reumatism, bukproblem, smärtproblematik ut över det vanliga och nu dessutom inoperabla tumörer!

Trots dagens problem(som jag försökte lindra) var det hon som gav mig kraft och energi. Hon utstrålade en inre glädje, kraft, framåt anda. Hon hade mål och visioner om framtiden. Hon sa bl.a:

"Jag har bara ett liv! Jag vill göra det bästa/mesta av det livet, jag skall kämpa vidare för jag är för nyfiken på livet för att stänga mina ljusblå".

Kan bara säga, tack för "mötet" idag!

Det går inte att spola tillbaka livet! Lev nu!

Det var allt för idag.

Daniel

Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel

Licence to kill!

Hej!

De flesta av er får väl säkert associationer till James Bond när ni ser eller hör orden "Licence to kill".

När jag var i Sydsudan fick jag en annan bild beskriven för mig. Kan redan nu säga att det handlar inte om krig, mord eller skjutvapen...

...utan om motorcyklar.

Bilden här ovan är tagen i Morobo, i södra Sydsudan bara någon mil från Uganda. Om ni kollar noga så ser ni att motorcyklarna de sitter på är splirrans nya, t.o.m plast kvar. I lådorna finns ytterligare en motorcykel.

Så här funkar det, de tar en buss ner till Uganda köper en monterad motorcykel samt en byggsats. Det är billiga motorcyklar från Kina. Väl hemma kan de sälja en av cyklarna, den andra använder de till att ha som taxi, en slags motorcykeltaxi. Mycket vanligt i Sydsudan(även i andra länder). Det enda de behöver är en licens som ger dem rätt att bedriva verksamhet, licensen är en slags skatt som ger staten lite pengar.

Tyvärr ges det ingen utbildning i hur man framför dessa motorcyklar samt lite om ansvar för kundens säkerhet. En god vän i Sydsudan säger att de(motorcykelförarna) har fått ett sk "Lincence to kill".

Såg själv i bl.a. Juba hur farligt de körde, sjukhuset i Juba som jag besökte var fyllt av skadade människor i motorcykelolyckor.

Kör försiktigt!

Daniel

Ledardag i Yei, Sydsudan

Hej!

Hoppas bakgrunden i förra bloggen gav er något.

Nu var det dags för mitt första möte med vännerna i Yei. Mina vänner från Sverige hade redan varit i Sydsudan en vecka och var varma i kläderna...även bokstavligt talat.

De hade under veckan som gått besökt flera skolor, förskolor, fängelset i Juba samt varit på kyrkmöte i Juba. På ett av dessa möten fick de träffa Sydsudans vicepresident, inte Rieh Machar som är i opposition nu utan den nuvarande James Wain Igga. Idag fanns inga sådana politiska höjdare på plats utan helt vanliga medlemmar i en församling med olika ledaransvar.

Palle vill ta alla i sin famn. Numera pensionerad lärare och missionpilot.

Som gäster fick vi sitta skönt i de mjuka sofforna under samlingarna.

Känns problemet igen?

Vi välkomnas av ett par pastorer från församlingen. Märkte att skor var något många gärna la ner lite tid och energi på, de var alltid välputsade.

Många glada miner och tillrop blev det när vi presenterades.

Efter presentationen är det dags för "lite" sång! Ojojoj vad de sjöng! Bilderna kan tyvärr inte ge er rätt upplevelse av sången.

Vilken inlevelse!

Jag har några korta filmsnuttar av olika händelser, någon som vet hur jag gör för att få med dem i en blogg. Måste jag lägga ut dem på nätet och länka dem därifrån?

Vi hade en egen sångfågel med oss, Anna-Maria Bergqvist, har släppt en eller två skivor.

Då vi är på en ledardag i en kyrka är ett bibelstudium nästa punkt, Peo fixar det.

Te paus i skuggan av ett stort mango-träd.

Maten förbereds, mycket grönsaker som ni ser.

Efter pausen skulle jag in i hetluften. Det ni nu skall få se är något sällsynt...bilder på mig! Jag är oftast bakom kameran men här får jag agera inför en kamera. Inte direkt bekväm med det...och det lär inte hända många gånger.

Jag jobbar med akutsjukvård, i Sydsudan som i många andra låginkomstländer ökar antalet skadade och döda i olyckor därför skulle jag hålla en enkel, basal första hjälpen utbildning för kyrkans olika ledare. För att ge dem något enkelt att använda ifall olyckan är framme.

Jag hade bytte om till mina arbetskläder.

I Sydsudan har det varit svårt för lekmän att agera vid olyckor och olika trauman då det funnits en mycket konstig regel som strular till det hade jag hört. Sker en olycka måste en polis först komma till platsen, kolla läget och bestämma vem som varit orsak till olyckan innan någon får ge första hjälpen. Jag trodde inte det var sant men en god vän som bott i landet berättade hur hon flera gånger sett människor dö pga det. Vid något tillfälle sprang hon och hämtade en polis och drog honom till olycksplatsen och kunde genom det börja agera. Skulle du agera utan en polis varit på plats och någon dör är det du som blir skyldig till att ha dödat personen.

Det var flera efter min lilla undervisning kom fram och bekräftade att så var fallet men det gick att agera vid olyckor i hemmet, tur det i alla fall. Kan säga att reglerna hade nu sedan självständigheten(2011) ändrats men det var helt klart att allmänheten inte visste om det fullt ut.

Började med en del om att undvika/förebygga olyckor för att sedan ge lite enkla tips hur man kan agera om olyckan ändå är framme. Förband.

Fri luftväg, enkelt och snabbt.

Sätter man något i halsen gör man en...?

Heimlich manöver.

Så här bra mår man när man kan andas igen, kolla leendet hos tolken.

Nu var det dags för lite sex och samlevnad, smittspridning mm Marie stod på tur.

Tyckte det var fantastsikt att det var öppet att få tala om sådant i kyrkan.

Det är mycket nytt att ta in men intresset var stort.

Marie visar hur snabbt en persons smitta kan sprida sig till andra om man inte gör något för att skydda sig när man har sex.

Våra sk föreläsningar avslutades med en bön.

Blev visst ett rätt långt inlägg det här. Som sagt tar gärna emot tips hur jag gör för att lägga upp några korta filmer.

Ha nu en bra arbetsvecka nu när er påskledighet tar slut, säger en som jobbat hela påsken.

Ha de!

Daniel