Dag 1 i Covid-dagboken

Hej!

Ja, så kom den då, på dagen nästan 2 år efter landets första konstaterade covid-infektion, min alldeles egna infektion. Efter att nästan dagligen mött, behandlat corona sjuka patienter i ambulansen så lyckades lite Omikrom virus smita förbi mina barriärer till slut. Okej jag kan väl inte till 100% säga att det är en patient men sannolikt i alla fall. 

Jag som trodde att jag tillhörde de få lyckliga som inte viruset biter på men så blev det ju inte...

Minns rädslan/oron jag hade i början av pandemin, hur kommer jag att drabbas, tänk om jag tar hem skiten till familjen. I natt när jag tog testet och såg resultatet blev tanken bara "jaha då är det bara att åka hem". Mycket av oron har försvunnit under de 2 åren som gått men inte all.

Efter att ha legat i sängen i stort sett hela dagen och tittat på OS och filmer så kände jag att jag behövde lite luft. Här några bilder från promenaden.

Jag känner mig inte riktigt så dålig som den här rosen

Det finns hopp om liv, precis som i dessa al hängen 

Gick ner i bäck ravinen som skiljer vårt bostads område från ett annat. Tänkte kolla på bäverspåren och se om jag kan hitta någon hydda, framtida fotoprojekt i vår kanske?

Någon som är expert på bävrar? Varför gnager de på så stora träd, är det bara för inte tänderna skall växa sig för stora? Det verkar som det gör det för att sedan lämna trädet utan att fälla det, är de så smarta så de väntar på att nästa storm skall göra resten:)

I ån hittade jag en solspegling från husen på Råslätt, på andra sidan ån.

Inte en karantän plats för covid sjuka personer utan ett parkeringshus

Vi får väl se hur många blad denna fotodagbok får men jag hoppas på en tunn bok

Må väl!

Daniel

Böcker till leverans

Hej!

Har under året skrivit några bloggar om de två böckerna jag försökt göra om hur pandemin påverkat mitt jobb på ambulansen samt arbetet på Covid-IVA.

Nu är det dags för en ny leverans av IVA-boken, fått göra två beställningar till personalen. Kul att de uppskattade mitt försök att visa hur de haft det under pandemin.

Är snart uppe i 100 böcker

Här nedan några uppslag på hur det ser ut i boken

Utöver bilder finns det även presskonferanser, tidningsurklipp samt lite galghumor. Har gjort boken som en tidslinje från början av pandemin till början på slutet...som vi hoppas i alla fall.

Avslutar med lite humor

Nu blir det inte mer, önskar er en fortsatt trevlig helg. Ta det lite lugnt trots att alla restriktioner är släppta. Vi inom sjukvården är trots allt lite oroliga att det kan komma en liten våg till...

Daniel

Att lyssna med

Daniel

Evakuering med helikopter

Hej!

Evakuering kanske inte är rätt ord men har den känslan på hur vi i Jönköping skickar svårt sjuka patienter över Sverige. Jag pratar förstås om människor svårt sjuka i Covid-19. Tydligen har vi den högsta belastningen av Covid-19 IVA patienter i hela landet.

Nu har sjukhusledningen bestämt sig för att minska ner antalet patienter på våra Covid-IVA då personalen är helt slut. Tanken är att om det är några färre patienter att ta hand om så orkar personalen ett tag till. En del andra regioner med lägre belastning har lovat hjälpa till. Det finns ett problem...om det hela tiden kommer fler som behöver IVA-vård fylls den nyss tomma platsen. 

Varje dag har ffa helikoptrar från olika regioner landat och hämtat patienter. Vi på ambulansen har också fått köra en del. Det finns stora risker för en IVA-patient att flyttas på dessa sätt, finns studier som visar på ökad dödlighet. Vilket trauma för anhöriga med, att deras livskamrat/pappa/mamma hamnar 30-50 mil bort. Hur skall man nu kunna besöka, kunna vara närvarande vid ett eventuellt dödsfall (numera tillåts besök på Covid-IVA).

Igår eftermiddag hade jag möjlighet att närvara vid en helikoptertransport, inte följa med men följa proceduren med lastning mm. Visar bara en bild när helikoptern lyfter sent på eftermiddagen.

Denna patienten skulle norröver, till något sjukhus i Stockholm.

Önskar er en god helg! 

Daniel

Idag, i Jönköping för 1 år sedan...

Hej!

31 januari 2020

Minns ni dagen? Inte, hände det något speciellt då?

Det var dagen det första fallet av Covid-19 konstaterades i Sverige i min hemstad Jönköping.

Första larmet om Covid-19 patient i Sverige!

Pressmeddelandena kom i stora mängder lokalt och över hela Sverige senare under dagen. Vi som visste fick inget säga, fast för oss var vår största fråga var nog snarare hur skall vi skydda oss från smittan, hur skall bilen saneras efteråt. Kunskapen då var inget mot vad vi idag vet...har lärt oss.

Föga anade vi vad som skulle komma utav detta, hur det skulle påverka allas våra liv.

Samma kväll hade vi på jobbet en After work/avtackning för en kollega som gått i pension denna dag. Det blev inga fler AW under 2020.

Gemenskap, något gott att dricka och äta. Ett recept för en bra kväll eller hur?

Visst saknar vi dessa möjligheterna att träffas på restaurang eller hemma hos varandra. Under året som gått har vi alla drabbats av Covid-19 på olika sätt. Ni har alla era historier/upplevelser och visst är många värda att berättas.

Vi på ambulansen har haft mycket att göra, vi har mött många Covid-sjuka under året eller misstänkta Covid-patienter. Minsta lilla infektionssymtom gör att vi måste klä oss som om det vore en Covid-smitta.

Så här kan det se ut på Rakel-enheten.

I stort sett alla larm med prefixet Andningssvårigheter brukar vara misstänkta Covid-patienter.

2:a vågen har varit tuff i Jönköpings län, fler patienter på Covid-IVA och på de andra Covid-avdelningarna än i våras och försommaren. Vi har haft många överflyttningar till andra län då platserna på Covid-IVA inte räckt till. Oftast med ambulans men även med helikopter och flyg.

En händelse från förra veckan hänger kvar hos mig, kan inte glömma den.

Kommer nu visa några bilder från en annan Covid-IVA transport för att illustrera händelsen(de bilderna tog jag i somras när jag fotograferade under 2 dagar på Covid-IVA).

Förra veckan mitt i natten vid kl 02 fick vi en akut resa från våran Covid-IVA. En patient, 20 år yngre än mig hade blivit akut sämre och behövde urakut till ett universitetssjukhus för att få ECMO-behandling, hens hjärta orkade inte längre. 

Här tas beslut om akut överflyttning.

Vi är snabbt på plats och lastar över patienten på IVA-båren och skall börja röra oss mot kulverten för att ta oss till ambulansen. Vi får då höra att patientens livskamrat är på väg för att få tillfälle för ett ev sista farväl...

Vi kan inte vänta 1 minut ens sägs det, hinner "hen" möta upp skyddsklädd innan vi når ambulansen får "hen" säga farväl/lycka till. Vi hinner lämna IVA och i kulverten kommer "hen" småspringande. Så medan vi skyndsamt går mot ambulansen har vi en anhörig som överöser sin livskamrat med uppmuntrande ord, gråter, ber, klappar kinden. Tankarna och känslorna bara rusar inom mig, vilken tragisk scen jag bevittnar.

Snart vid ambulansen...

Nu lastar vi, det är bråttom. Narkosläkare och narkossjuksköterskan skall övervaka/vårda patienten under färden.

Den anhöriga får ett sista tillfälle att säga något precis innan vi stänger dörren och åker. Oooh vad jag ville krama om "hen", vilken ångest, vilka känslor som är i rörelse hos "hen" och andra anhöriga. "Hen" lämnades inte ensam utan en personal från IVA höll om "hen", var med, sa inget men var där. 

Tankarna kring händelsen har följt mig. Vad hände sen, hur mår alla inblandade??

När vi på teven hör om antalet som avlidit under pandemin, över 11.500 personer blir det ibland bara siffror, man kanske tänker oh under 100 idag va bra. För varje individ som avlidit finns det alltid någon anhörig, vän, arbetskamrat som gjort en stor förlust. Det är personligt, ett stort sår, ett enda stort varför???

Idag är det alltså 1 år sedan första konstaterade fallet i Sverige. Ni kommer inte undan, i tidningar, radio och på teven kommer säkerligen mängder med reportage, filmer, bilder. Dagens JP(Jönköpings Posten) hade flera sidor med tillbaka blickar på året som gått. Många av er har säkert dokumenterat året i bild, film och skrift, för det har verkligen påverkat oss alla. 

Ta hand om er och varandra, även 2021 kommer vara ett Corona-år tyvärr...

Daniel