Äntligen klar!

Hej!

Har inte varit så aktiv på bloggen på ett par veckor. Inte för att jag inte vill, har varit "tvungen" till annat.

Igår la jag sista handen på två fotoböcker a 100 sidor. Dumt egentligen att börja med så omfattande böcker...hade varit smart att testat en liten bok på typ 25 sidor för att lära sig hur man gör.

Det blir en bok från/om mitt jobb som ambulansare och en bok om vår resa till Tanzaina/Zanzibar i höstas.

Från Axamo övningarna.

En vråk, bilden tagen i dimman på upp för Ngorongoro.

I kväll hade jag också en föreläsning om min resa i Sydsudan och Etiopien. Det var för styrelsen och de nya stipendiaterna 2014 i Signe Thorfinns Stiftelse. Jag fick pengar i höstas och nu ville de ha "lite valuta" för sina pengar. Skönt att ha den anspänningen överstökad.

Två bilder till, den första på min gode vän Mustafa i Juba som jag bodde hos i en vecka.

Läs tröjan! Hope for a New Nation! Trots oroligheterna finns det hopp, det måste bara va så...

Den sista bilden är från Afar-området i Etiopien. Unga flickor i en skolklass. Här finns det hopp!

Nu kan jag relaxa igen, inga deadlines, skönt!

Tar bussen upp till RIFO 2014 på lördag, det skall bli kul.

Vi kanske ses?!

Daniel

Varför Sydsudan och vem var Signe Thorfinn?

Hej!

Mina rubriker verkar bli allt konstigare med tiden men så blev det när jag försökte få ihop det idag.

Ända sedan min uppväxt har Afrika facinerat mig, kanske från berättelser jag hört i söndagsskolan från missionärer som var på besök, kanske från teven med alla dess naturprogram, kanske har nyhetsrapporteringen också spelat in.

Hur som haver, jag har längtat att få komma dit. Sommaren 2008 blev Tanzania mitt första möte med Afrika och jag föll direkt. Efter en högskolekurs 2009 om hälsoinsatser i låginkomst länder har jag blivit mer engagerad i dessa frågor, då genom det arbete min/vår kyrka försöker göra i några länder i Afrika bl.a. Tanzania, Sydsudan och Etiopien.

Som svar på fråga ett, då kyrkan har en lång "historia" i Sydsudan ville ett gäng åka dit för att lära känna landet och våra vänner där. Jag tänkte att det vore bra och hänga på dem och få sällskap under en tid. Vi blev ett gott gäng, en salig blandning av folk, lärare, sjuksköterskor, en pilot, byggnadsingenjör, socialarbetare och studenter. 

Sista kvällen med hela gänget.

Jag jobbar på ambulansen i Jönköping som sjukskötare och såg på landstingets hemsida att det fanns en stiftelse där man kunde få pengar för att hospitera inom sjukvården i andra länder, det var Signe Thorfinns Stiftelse.

Vem var hon då? Född i Värnamo 1909, dog även där 2001. Jobbade som sjuksköterska och tog yrket som ett kall och då kan man inte gifta sig...i alla fall inte på den tiden.

På 50-talet fick landets läkare och sjuksköterskor erbjudande att köpa Astra-aktier vilket hon gjorde trots många andra var tveksamma till aktiehandel. Detta blev grunden till en stor förmögenhet, som senare lades in i stiftelsen.

Signe reste mycket, gjorde många studiebesök på sjukhus världen över, hon tyckte mycket om det då det vidgade hennes vyer och gav mycket stimulans som kunde användas här hemma. Att kunna få söka resestipendium blev därför en prioriterad del i stiftelsen. Signe ville att sjuksköterskor skulle ut i världen och inspireras och påverkas. Det var detta som gjorde att jag sökte mitt stipendium.

Jag tittade på lista på alla som fått stipendium innan och såg att det var 3-4 män annars bara kvinnor...hmm skulle det vara positivt för min ansökan?

Jag ville besöka Sydsudan(världens nyaste land) och Etiopien, ffa se hur akutsjukvården funkade och hur eventuell ambulansverksamhet bedrevs i dessa länder. I och med att många låginkomst länder fått det bättre har antalet skadade i  trauma och dödsfall i trauma ökat lavinartat vilket är en stor belastning på sjukvården. Hur är deras verklighet? Det skulle jag snart få en liten inblick i.

Jag beställde biljetter och fixade med olika kontakter i både Sydsudan och Etiopien och hoppades på stipendiet, om inte fick jag stå för allt själv och då hade det inte blivit några julklappar till barnen hemma:) Nu i efterhand kan jag bara säga: Tack!

 Genom pengarna jag faktiskt fick har jag fått en massa upplevelser, en del av dessa kommer  som inlägg här på FS. Det blev mycket text denna gången mer bilder i nästa blogg. Då från Yei, södra Sydsudan där vår grupp hade en studiedag för olika ledare i en kyrka.

Vi ses snart igen!

Trevlig påskafton!

Daniel

Nu börjar den värsta helgen på hela året!

Hej!

Konstig rubrik kan tyckas, vad syftar den på? Handlar det om religion, om tron, om Jesu död och uppståndelse?

Nae, inte denna gången. Mitt perspektiv idag är hur mitt arbete med mycket stor sannolikhet kommer att vara i helgen. Årets tuffaste helg om du jobbar på ambulansen som jag gör men gäller även för poliserna, räddningstjänsten och sjukvården i Jönköping.

Här på FS kommer bloggar, diverse bildpooler fyllas med bilder på fina bilar och motorcyklar från motormässan som är på Elmia varje påsk och det är kul, fint men...

...jag vet att jag kommer att få se en annan sida av det myntet, tyvärr.

Tror inte att ni som läser detta är de som ställer till det men ta´t lungt i trafiken när ni är här så jag slipper se er i någon olycka.

Nu lite bilder från en övning, bil och tankbil som krockat, polisen först på plats:) händer det?? Nåväl hur agerar de utan oss?

Olyckan är där framme!

Hur är det här då?

Ajdå, flugit ut genom rutan...

Fastklämd:(

Nu kommer räddningstjänsten.

Nu kan vi hjälpas åt.

Så här gör vi!

Tankbilschauffören är diabetiker.

Nu har till och med sjukvården kommit på plats.

Med ett sockerdropp blir man snabbt pigg!

Ledningspersonal.

Bäst att göra ett eftersök i omgivningarna så att ingen blir lämnad kvar...

Skulle något hända är vi förberedda, i år har vi faktiskt fått lite extra bilar i tjänst så bördan kanske blir något lättare.

Välkomna till Jönköping i helgen, ha kul så ses vi här på FS efteråt!

Daniel

Arbetsplatsolycka! Ring efter hjälp!

Hej!

Det händer alldeles för många olyckor på våra arbetsplatser runt om i vårt land. Trots skyddsutrustningar, bra arbetsföreskrifter mm sker det som inte får hända.

För att vara beredda och kunna ge den bästa hjälpen tränar vi inom ambulans, räddningstjänsten och polisen på olika scenarion. Tänkte visa några bilder från ett av dessa tillfällen.

Detta har hänt: En man har i samband med rengörning av en under jord baserad behållare skadat sig.

Av en händelse kommer ambulansen först på plats, de kan inte komma ner till mannen utan hjälp av räddningstjänsten, de tar en sjukvårdsledande roll och beställer fram ytterligare en ambulans.

Ett hjälpmedel.

När Räddningstjänsten kommer fram görs en snabb bedömning av läget.

Vi måste snabbt ner med luft och syrgas till mannen! De första som går ner måste ha andningsskydd och luftpaket.

Trångt, dålig ventilation och blött. Skaderapporten visar att han brutit lårbenet men är nu i övrigt ok.

Övningsledaren Uffe är på plats och kollar att allt går rätt till.

Hur får upp mannen på ett säkert och skonsamt sätt?

Linan är säkrad i brandbilen.

Äntligen uppe! Till och med räddningsledaren i rött tar ett handtag:)

Inte alltid så smidigt att komma intill skadade på ett säkert sätt. Man måste beakta många olika faktorer, ofta mycket kring säkertheten. Kan vi agera eller måste vi avvakta tills mer resurser kommer med rätt utrustning.

Det gagnar ingen om vi som skall "hjälpa" också skadas.

Ta´t lungt där ute i arbetslivet! Hoppas återkomma längre fram från någon annan övning.

Ha de!

Daniel

Visiting The Ngorongoro Conservation Area

Hej!

Kan man blogga om vad som helst? T.o.m om en stund vid infarten till Ngorongoro?

Det var en liten händelse som satte fart på mina tankar medan vi väntade på att guiden skulle betala inträdet för oss.

Plötsligt kom flera småbussar från en skola och parkerade intill oss. Ut strömmade en massa barn i skoluniformer, glada, busiga ungar!

Genast kom en massa kameror fram och barnen blev fotade, ja även av mig. Jag satt lite längre bort och fotade med mitt teleobjektiv.

Det visade sig att barnen var lika nyfikna på oss som vi var på dem, lite blyga men glada. Även mycket förväntasfulla på vad de skulle få vara med om, att få komma in i Ngorongoro. Först skulle de få information här vid entrén.

De kom från en skola bara några mil från reservatet. Här möts vi, de bor här men kommer förmodligen in i parken bara en gång i livet, vi åker från andra sidan jordklotet betalar stora pengar för att komma hit(i och för sig kanske också bara en gång i livet).

De var nog lika spända på äventyret som jag. Här följer några bilder på de härliga barnen.

Klassens pluggis?

Hmm, de ser lite konstiga ut de där Muzungos.

Lämnade barnen för en stund, måste ju se om det finns några fåglar i närheten.

En för mig okänd art, en solfågel(gulaktig på buken) någon som vet vad det är?

Thick-billed Seedeater, höll till en bit från entrén. En av vakterna blev lite irriterad på mig, jag var för långt från entrén. Efter lite tillrättavisning fick jag hålla mig nära bilarna.

Hittade ett litet hus/vaktkur, deras arkiv?

Undrar om det här alla blanketter och kvitton från oss alla besökare hamnar?

Detta är dagens sista bild. Önskar er alla en trevlig helg! Jag kommer tillbringa den körandes min ambulans. Detta inlägg är skrivet i små pauser mellan körningarna.

Ha de!

Daniel