Det var en lång väg till Lotimor, Sydsudan

Hej!

I min förra blogg hamnade vi/ni rätt in i händelsernas centrum i Lotimor, mitt in i arbetet på kliniken. Kändes som en bra start på en serie bloggar från min tid i Sydsudan. 

Inför en resa som denna krävs det en lång förberedelse och noggrann planering, Sydsudan är inte det enklaste land att åka till eller att arbeta i. Vi började våren 2016.

Vi från Sverige, som åkte på denna resa är alla aktiva i Pingstkyrkan Jönköping. Vår församling har i många år arbetat aktivt i Sydsudan. Vi samarbetar med SPC, Sudan Pentecostal Church. Vi stöttar dem i olika projekt som skolbyggen, lärarutbildningar, hälsoprojekt, organisationsutveckling mm. SPC var också med på resan och gjorde baseline-studier inom skola och hälsovården.

Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan(kartbild kommer), ett område som inte varit indraget i inbördeskriget som började december 2013. Inga oroligheter vilket gjorde det möjligt för oss att åka dit. I området bor en folkgrupp som heter Nyangatom, de finns på den etiopiska sidan också. Där stöttar vi ett projekt om att ge Nyangatomfolket ett skriftspråk, alfabetiseringsprojekt samt ett bibelöversättningsprojekt. I Lotimor ville vi skapa kontakter inför eventuella projekt i bl.a hälso- och sjukvård, skola mm. Vi i sjukvårdsteamet skulle jobba med mottagningsverksamhet, något jag verkligen såg fram emot att få göra. Området ligger väldigt otillgängligt så det är knappast ingen som åker dit med förnödenheter mm, ingen som satsar tid eller pengar i området. En utmaning för oss, vi får se om vi kan göra skillnad?

Det var lite om bakgrunden till vår resa.  Det är långt att åka i mil men även i tid med alla förberedelser men nu åker vi!!

Vi i "Medical team" åkte från Landvetter...eller hade tänkt oss åka därifrån. Incheckade och klara, skulle "bara" gå ombord på planet när Turkish airlines säger att de hittat ett tekniskt fel på planet och flyget är inställt:( vilket antiklimax...nu blev det en natt på hotell vid flygplatsen, anslutningsflyget i Nairobi som skulle ta oss till norra Kenya blev till intet.

Nåväl dagen efter kom vi iväg, fick vänta i 10 timmar i Nairobi innan vi kunde ta oss med inrikesflyg halvvägs upp i landet till Lodwar. Från Lodwar lyckades vi få flyga med ett litet Cessna-plan, inte skönt. Det var som att åka på ett stormigt hav...så jag blev spysjuk till slut. Liite blek efter flygturen var vi äntligen framme i Lokichoggio intill gränsen till Sydsudan.

Efter en natt med ytterst lite sömn(fest i grannhuset) lämnade vi Loki och åkte mot gränsen.

En gatubild från Loki.

Ni har väl knappast missat att det råder svår torka i Afrika, så även här i norra Kenya. Boskapen dör i mängder, det finns inget vatten, ingen växtlighet kvar för djuren att äta. 

Torrt, dammigt och stenigt. Gränspasseringen heter Nadapal, går inte att kalla  det för en by. Några skjul, gränsposteringen samt ett flyktingläger vad allt som fanns.

Lägret var ett mottagningsläger, hit kommer man och blir registrerad för att sedan slussas vidare in i Kenya. Hit kommer många från Sydsudan, nu flyr de inte kriget utan svälten som är på gång i landet.

Att resa i Afrika är tålamodsprövande, du måste vara beredd på att vänta...ibland länge. Då det var söndag morgon hade inte personalen vid gränskontrollen kommit, lite sovmorgon kanske:)

Väntan utanför Christinas Palace, hon hade några stolar tack o lov. Hennes förråd av Mangojos tog nog slut, hon gjorde väldigt goda Mandasi likaså.

Från vänster, Sebit, Daniel K(Kenya), Stephen och Moro. Jag heter Daniel S(Sweden)...

När vi väl fått våra stämplar körde vi ca 600 meter och väntade vid Sydsudans gräns. I gränssamhället Narus, mötte vi upp med Susanne, Raphael mfl som flygit från Juba. De hade även med sig alla mediciner och förband vi skulle ha på våra mottagningar.

Ompackning i Narus.

Åskådare.

Vi behövde lite mat innan vi skulle åka. Var hittar man en restaurang i Narus som kan föda 15 personer? Vi hittade ett litet ställe under några presenningar, maten lagades utanför.

Tvätta alltid händerna innan du äter!

Ett färggrannt tvålpulver.

Resans första get, lite bönor samt ett tunt bröd fick bli dagens lunch.(ISO 12.800) Mörkt var det.

En ung kvinna från Toposa-folket. Vänner med Nyangatom.

Kartan är hämtad från OCHA South Sudan, här fanns lite byar utmärkta på kartan. Vi skall nu lämna Narus och ta oss till Nanyangachor. (Följ den gröna vägen som går till höger). Efter Nanyangachor är det typ väglöst land. I Narus lämnar vi också mobiltäckning, internet mm.

Som ni ser ligger Lotimor nära Etiopiens gräns.

Vägen till Lotimor startar i Narus?

The road to Lotimor starts in Narus??

In this blogg I`ve described some background to our trip. Some about our church in Jonkoping and the  cooperation between SPC and us. Also some about the trip from Sweden to Lokichoggio, with delays etc. I hope you enjoy some of the photos.

Lite engelsk text för eventuella läsare som inte kan svenska.

Hoppas ni orkar följa med i kommande bloggar.

Önskar er alla en skön helg!

Daniel

Mitt Sverige

Hej!

I söndags hade jag en fantastisk dag. Jag gick upp vid 04.00, fixade i ordning mat och fika för en heldag vid Landsjön som ligger utanför Jönköping.

Jag såg verkligen fram emot dagen. Vädret skulle vara bra, varmt och lite vind, perfekt för ringmärkning. Lite senare på dagen skulle jag få visa ringmärkning för ca 60 nyanlända vänner som jag börjat lära känna lite grann. 

Kommer bara visa en bild. Gillar den skarpt. Det är den sista guidegruppen. Idag har svenskar, afghaner, iranier, syrier, libaneser träffats, en salig blandning människor. Olika bakgrunder, språk, traditioner mm men så bra vi funkar ihop! Det är oerhört berikande att umgås med dem.

Foto: Stefan Runesson

Önskar er en go helg!

Daniel

Regnet öser ner i nattmörkret och jag minns...

...en skön morgon i somras.

God kväll eller natt!

Var bara tvungen att sätta mig och förlora mig i lite sommarminnen innan jag lägger mig.

En dag full med en massa tragik, flyktingkaos, oro på teve, via sociala medier. Har följt med i medieflödet en del idag och är fylld med tankar, funderingar om allt och inget.

Heja Tyskland!! Inte ofta jag hejar på dem men tycker de nu verkligen tar täten och visar medmänsklighet.

Har idag fikat med två jurister, en IT specialist och en ekonom...okej inget konstigt med det. Det enda är väl i så fall att de är från Damaskus och just nu bor på ett flyktingboende i stan.

Efter fikat tar jag med mig de som vill idrotta med mig till kyrkans gympahall, vi blir 8 stycken. Andra får lite svensk undervisning, barnen leka i leklandet. Åtta blir perfekt för lite innebandy. Skall vi inte spela fotboll undrar de? Vad är det här för klubbor?

Nae först en svensk specialitet, innebandy. Efter en minut har de hajat spelet och vi har hur kul som helst, svettas, fajtas och skrattar åt våra misstag på planen.

De lär sig nya ord hela tiden, de skriker ut resultaten på svenska "nu är fem fyra, till oss"

Väl hemma igen...i mitt hus. Sätter jag mig framför teven och följer allt om flyktingkatastrofen och minns samtalen vid fikat..."jag kom via Libyen, jag via Grekland, jag var med om..."

Därför var det skönt att fixa till ett par bilder från i somras, skriva lite här på bloggen, lyssna på Pino Danielle i lurarna.

En sävsångare som sjunger tidigt en morgon vid Sandön utanför Ängelholm.

Nae, nu måste jag sluta. Hockey-bockey i morgon bitti kl 07:)

Daniel