Lejon slår en zebra en grym bildserie

Hej!

För ett par år sedan var min fru och jag på safari i Tanzania. Vi hade en otrolig tur när vi var i Serengeti, vi fick se en jakt där ett lejon tar en ung zebra. Några av bilderna har jag visat innan, har tävlat med några av dem också.

Tror dock inte jag visat hela händelseförloppet. Hade lite tid över idag och försökte ordna till några av dem. I en bildserie som denna har jag inte lyckats ha bra skärpa i hela förloppet men tycker bilderna funkar ändå. 

Det börjar bli kväll, rätt molnigt men lite regn i antågande. Ser rätt idylliskt ut men...se till vänster i bilden.

Lejonet smyger närmare under några minuter. Vi sitter helt tysta i bilen, kameran beredd och vi väntar med spänning egentligen på något hemskt.

Jakten börjar. När lejonhonan börjar springa håller jag avtryckaren nedtryckt och försöker följa jakten så gott jag kan. 

Lejonet närmar sig snabbt den lilla zebran.

Lejonet hade hela tiden blicken fokuserad på zebran.

Nu är det inte långt kvar...

Lejonet och zebran rullade runt ett par varv, suddigt, dammigt och allmänt stökiga bilder

Från det att lejonet började attacken tills zebran låg ner tog det hela 2 sekunder. Jag hann ta 14 bilder...sedan tog det ytterligare några sekunder tills zebran dog. Lejonet kvävde ungen mycket snabbt.

Nu har livet flytt zebran.

Uppdraget slutfört, zebran är nedlagd, död.

Lejonhonan reser sig upp tittar mot oss(2 bilar) och går sakta därifrån. Varför inte äta zebran, ta med sig den??

Vi följer lejonet med blicken och förstår varför. Hon, förmodligen med hjälp av några andra lejon har dödat mamman till den lilla zebran. Det var därför hon var så blodig kring munnen och på buken, benen.

Vad som hände med ungen vet vi inte. Kanske fick hyenorna/gamarna äta upp den eller så tog lejonen hand om det lite senare.

Den här jakten var nog det häftigaste jag upplevt ute i naturen. Grymt men häftigt. Ungen hade inte överlevt natten utan sin mor/hjord så lejonet gjorde processen snabbt.

Jag skrev att vi var två bilar/jeepar som lejonet tittade emot. En vecka senare sitter vi i restaurangen på ett av 5-600 hotell på Zanzibar. In kommer två svenska familjer. Vi börjar prata och de berättar att de varit på safari i Serengeti och varit med om något speciellt. De hade fått se en jakt...där ett lejon slagit en ung zebra.

Jag lyfter upp min kamera, bläddrar fram mina bilder från jakten, var det denna frågar jag? Visst var det samma jakt vi hade bevittnat. Hur är oddset på att vi skulle sitta bredvid varandra på ett litet hotell på Zanzibar, efter helt ovetande om varandra sett samma jakt?:)

Skickade mina bilder till dem när vi sedan kom hem igen.

Nog med gamla bilder, snart blir det nog lite vårbilder!

Daniel

Regnet öser ner i nattmörkret och jag minns...

...en skön morgon i somras.

God kväll eller natt!

Var bara tvungen att sätta mig och förlora mig i lite sommarminnen innan jag lägger mig.

En dag full med en massa tragik, flyktingkaos, oro på teve, via sociala medier. Har följt med i medieflödet en del idag och är fylld med tankar, funderingar om allt och inget.

Heja Tyskland!! Inte ofta jag hejar på dem men tycker de nu verkligen tar täten och visar medmänsklighet.

Har idag fikat med två jurister, en IT specialist och en ekonom...okej inget konstigt med det. Det enda är väl i så fall att de är från Damaskus och just nu bor på ett flyktingboende i stan.

Efter fikat tar jag med mig de som vill idrotta med mig till kyrkans gympahall, vi blir 8 stycken. Andra får lite svensk undervisning, barnen leka i leklandet. Åtta blir perfekt för lite innebandy. Skall vi inte spela fotboll undrar de? Vad är det här för klubbor?

Nae först en svensk specialitet, innebandy. Efter en minut har de hajat spelet och vi har hur kul som helst, svettas, fajtas och skrattar åt våra misstag på planen.

De lär sig nya ord hela tiden, de skriker ut resultaten på svenska "nu är fem fyra, till oss"

Väl hemma igen...i mitt hus. Sätter jag mig framför teven och följer allt om flyktingkatastrofen och minns samtalen vid fikat..."jag kom via Libyen, jag via Grekland, jag var med om..."

Därför var det skönt att fixa till ett par bilder från i somras, skriva lite här på bloggen, lyssna på Pino Danielle i lurarna.

En sävsångare som sjunger tidigt en morgon vid Sandön utanför Ängelholm.

Nae, nu måste jag sluta. Hockey-bockey i morgon bitti kl 07:)

Daniel

Katastrofövning anno 1993

Hej!

Tänk vad kul det är att se på gamla bilder. Jag är så glad åt att jag "alltid" fotat. Har skannat en del av alla mina diabilder. Det är först nu jag börjat se dem igen.

Bilderna i detta inlägg kommer från våren 1993, några veckor innan jag tar examen till sjuksköterska. En mycket varm och solig dag hade vi en katastrofövning vid Axamo flygplats. På den tiden var det gigantiska övningar med alldeles för många skadade och döda. Övningarna havererade ofta efter några minuter.

Det hade varit varmt en längre tid, elden från övningen spred sig till skogen. Brandmannen väntar förgäves på vatten till sin slang, det tog en stund men elden kunde släckas och vår övning kunde starta.

Om jag minns rätt så var det en buss och en lastbil som krockat, först på plats var en minibuss med sjuksköterskestuderande som råkade passera(lämpligt nog).

De skadade låg huller om buller i skogen.

Det var tufft att vara markör på den tiden. Iskallt vatten och skum fick de på sig. Så gör vi inte numera.

Marcus försöker skydda sina ögon.

Nu är det ingen brandfara längre...

De duktiga sjuksköterskestudenterna gör 1:a hjälpen insatser.

Gör det ont??

Alla hjälps åt.

Brännskador i ansiktet.

Saffo eller Sefudin Jafferali som han egentligen heter var på hugget och hjälpte många skadade.

Personal från sjukhuset har hunnit ut till olycksplatsen och hjälper här med en kvinna som bär på en barn som avlidit.

De med mindre, enklare skador får sitta på ett ställe och vänta medan de svårt skadade tas hand om inne i tältet.

Uppsamlingsplatsen.

Befälet och ambulansmannen tyckte nog jag var en jobbig journalist(min roll i övningen).

Nu är läkaren på plats, tror det är Gunnar Aus. Välkänd fotograf här på FS.

Hmm det här ser inte bra ut.

Marita med hjälmen på sniskan.

Lisbeth.

Några av mina klasskamrater skojar med en skadad vän.

Nu över 20 år senare, jobbar jag på ambulansen, det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Deltagit på många övningar genom åren. De senaste åren har jag fotat övningarna. Har gjort två fotoböcker om de stora övningarna, bägge på 100 sidor. Många bilder, lite likt de ni nu har sett.

Har bytt från att vara markör till aktör(om jag inte fotar).

Go natt!

Daniel

En överlevare!

Hej!

Tänk vilket fantastiskt jobb jag har ibland!

För er som inte känner mig så jobbar jag som ambulanssjukskötare. Hur kan det vara fantastiskt? Ja, inte är det alltid så men för några timmar sedan hade jag ett underbart möte med en person.

Tänk att ha den förmånen, få dela några minuter med en medmänniska. I detta fallet en som är över 90 år pigg och alert(har ständigt två faktaböcker igång, lyssnar/ser på dokumentärer och debatter på radio och teve) men som nu ramlat och slagit sig lite grann.

Under resan till sjukhuset har vi ett samtal, där "hen" berättar om sitt liv,  jag får kämpa för att inte storgråta. När jag skrev rubriken syftade jag på de som överlevt Förintelsen i Auschwitz och andra läger.

"Hen" är en av dem, från Polen. När ryssarna närmade sig Auschwitz gick ordern ut att döda så många som möjligt av judarna och "hen" insåg att slutet var nära då det kom en order från Tyskland att de behövde ett antal arbetare till en vapenfabrik. "Hen" och en massa andra fick klä av sig och blev inspekterade av SS och de som var i bäst kondition fick rena kläder och reste till Tyskland.

I Tyskland fick de jobba tillsammans med tyskar på fabriken. "Hen" fick jobba tillsammans med en "god tysk", det fanns sådana sa "hen". När kriget tog slut blev "hen" räddad av de "vita bussarna" från Sverige. Min farfar var en av de som körde och jobbade med judarna efter 2:a världskriget...

I veckan som gått har det varit mycket på teve och radio om Auschwitz och Förintelsen, "hen" sa att det varit mycket svårt att sova då en massa minnen kommit upp till ytan. Jag berättade att jag var i Auschwitz 1990, "hen" hade varit där igen 1947 tillsammans med sin livskamrat som ville försöka förstå något av det som hade hänt.

När jag lämnade "hen" på röntgen fick jag frågan om jag hade familj, ja fru och två barn. "Ta hand om dem, glöm inte att säga förlåt till varandra. Då kommer det att gå bra". 

Tack kära patient för vad jag fick av dig idag! 

Daniel

Missionaries of Charity in Addis Abeba

Salamno!

Home for Sick and Dying Destitutes

A place with lot of misery but with much more love...

Jag tog en taxi till adressen, blev avsläppt utanför en oansenlig port. Knackade på porten och blev insläppt, jodå jag har blivit lovad ett besök hos er.

Hur sammanfattar man några timmars besök på ett ställe som detta...

Första gången jag hörde om detta stället var 2009 när jag gick en högskolekurs hemma i Jönköping. Hälsoinsatser i låginkomstländer hette kursen som är en förberedande kurs om man vill jobba med dessa frågor med te.x Läkare utan gränser eller andra biståndsorgan, kyrkor etc.

Det är ett Moder Teresa Hospice, ett av många i världen. Hospice här menas inte bara en slutstation utan det finns hopp om fortsatt liv.

Det kommer inte att bli några fler bilder då man inte får fota innanför porten. Jag fick följa med en ung psykologi studerande man(tyvärr glömt hans namn) som var volontär.

Det här hospicet grundades för 40 år sedan och har blivit riktigt stort med plats för upp till 1000 "inneboende". Sommartid är det fler för då är det riktigt kallt här i Addis.  Allt från små spädbarn som lämnas vid porten av desperata anhöriga till gamlingar som ligger inför döden.

Män och kvinnor får inte ligga på samma avdelningar men umgås på de gemensamma utrymmen som finns. Medicin, rehab, cancer avdelning finns. Patienter/inneboende med HIV, TBC, Malaria och thyfoid har egna avdelningar. Här jobbar sex sjuksköterskor och några "medical officers". Ibland lånar de in någon läkare men förlitar sig oftast på frivilliga. 

Det fanns många barn med mentala handikapp av olika slag. Dessa barn var svårast att möta, hemma hade många av dem gått i vanlig skola, haft helt andra förutsättningar till ett bra och rikt liv. Tyvärr finns inte kunskapen och resurserna till att ta hand om dem på ett sätt som ledningen/hospicet egentligen vill och vet om. Däremot fick barnen otroligt mycket kärlek, närhet av alla som jobbade där och det betyder en hel del det med...

Från den vanliga barnavdelningen hände det då och då att barn blev adopterade. Etiopien är ett stort adoptionsland.

Fantastiskt att se att ett ställe som detta funka, att de trots allt får en hyfsad ekonomi, de lever på gåvor och hjälp från privatpersoner och organisationer. Som besökare fick jag också möjlighet att bidra med en peng. Det är inte enkelt att med några ord beskriva stället, kan verkligen rekommendera ett besök om ni någon gång kommer till Addis Abeba. Information går att hitta på nätet.

Att jobba som volontär funkar inte nu för mig men du kanske har möjlighet...

På en tavla av Moder Teresa inne på hospicet stod det:

"Do small things with great love"

Det funkar alltid och behövs i vår värld just nu!

Daniel