Katastrofövning anno 1993

Hej!

Tänk vad kul det är att se på gamla bilder. Jag är så glad åt att jag "alltid" fotat. Har skannat en del av alla mina diabilder. Det är först nu jag börjat se dem igen.

Bilderna i detta inlägg kommer från våren 1993, några veckor innan jag tar examen till sjuksköterska. En mycket varm och solig dag hade vi en katastrofövning vid Axamo flygplats. På den tiden var det gigantiska övningar med alldeles för många skadade och döda. Övningarna havererade ofta efter några minuter.

Det hade varit varmt en längre tid, elden från övningen spred sig till skogen. Brandmannen väntar förgäves på vatten till sin slang, det tog en stund men elden kunde släckas och vår övning kunde starta.

Om jag minns rätt så var det en buss och en lastbil som krockat, först på plats var en minibuss med sjuksköterskestuderande som råkade passera(lämpligt nog).

De skadade låg huller om buller i skogen.

Det var tufft att vara markör på den tiden. Iskallt vatten och skum fick de på sig. Så gör vi inte numera.

Marcus försöker skydda sina ögon.

Nu är det ingen brandfara längre...

De duktiga sjuksköterskestudenterna gör 1:a hjälpen insatser.

Gör det ont??

Alla hjälps åt.

Brännskador i ansiktet.

Saffo eller Sefudin Jafferali som han egentligen heter var på hugget och hjälpte många skadade.

Personal från sjukhuset har hunnit ut till olycksplatsen och hjälper här med en kvinna som bär på en barn som avlidit.

De med mindre, enklare skador får sitta på ett ställe och vänta medan de svårt skadade tas hand om inne i tältet.

Uppsamlingsplatsen.

Befälet och ambulansmannen tyckte nog jag var en jobbig journalist(min roll i övningen).

Nu är läkaren på plats, tror det är Gunnar Aus. Välkänd fotograf här på FS.

Hmm det här ser inte bra ut.

Marita med hjälmen på sniskan.

Lisbeth.

Några av mina klasskamrater skojar med en skadad vän.

Nu över 20 år senare, jobbar jag på ambulansen, det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Deltagit på många övningar genom åren. De senaste åren har jag fotat övningarna. Har gjort två fotoböcker om de stora övningarna, bägge på 100 sidor. Många bilder, lite likt de ni nu har sett.

Har bytt från att vara markör till aktör(om jag inte fotar).

Go natt!

Daniel

Varför Awassa, Etiopien i en vecka?

Salamno!

Innan jag tröttar ut er med mer fågelbilder från Awassa tänkte jag berätta varför jag var där överhuvudtaget.

Ni som följt min blogg lite grann vet att jag var i Sydsudan innan jag kom till Etiopien. Där besökte jag bl.a. en hel del olika vårdinrättningar, så även i Addis Abeba och nu är det akutmottagningen på Universitets sjukhuset i Awassa som står på tur.

Jag hade fått ett stipendium från Signe Thorfinns stiftelse, tanken var att se hur akutsjukvården och om möjligt också ambulanssjukvården fungerade i dessa länder. Ville också se om det skulle kunna finnas möjligheter att komma tillbaka i ett senare skede och ha lite utbildning/kurser för akutpersonal alternativt ambulanspersonal. Då vi från Sverige redan hade ett samarbete med sjukhuset i Awassa var det smidigt att få besöka akutmottagningen där.

Dessa två underbara kollegor tog hand om mig under tiden  Awassa. Chefsjuksköterskan Alem och Bereket. Mer om min tid på sjukhuset kommer i senare bloggar. På sjukhuset fanns också en grupp(läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor) vårdpersonal från Umeå. Umeå-folket inredde ett lekrum på barnavdelningen, läkarna jobbade på en hälsocentral.

Avslutar dagens inlägg med några fåglar från Lake Awassa. Tog alltid en morgontur och en eftermiddagstur dit.

De har ett rejält vingspann, Maraboustorken.

Drillsnäppa.

Nilgås, ett par. Nilgåsen var väldigt vanlig här i Awassa.

Ha nu en riktigt skön lördag ni som är lediga...jag jobbar dygn igen:(

Daniel

Vilken underbar patient!

Hej!

Har ett dygnspass idag på ambulansen. Varit ett mycket intensivt pass så här långt. Började vid åtta, fick avsluta lunchen strax innan tre, värmt den två gånger och sedan har det bara rullat på. Lugnt just...före stormen?? Lördag kväll? Detta är inget klagobrev, jag bara konstaterar.

Alla bilder med människor i dagens inlägg är från övningar.

Just nu lever jag på min senaste patient. Tänk att få träffa/möta en människa som hon. I det här jobbet

träffar man på allt och alla typer, det mesta rinner av men vissa gör intryck!

Hon hade all anledning att vara bitter, grinig eller deprimerad men inte hon. Svårt sjuk de senaste 40 åren, varit vid dödens port ett flertal gånger(berättade om upplevelser), KOL, reumatism, bukproblem, smärtproblematik ut över det vanliga och nu dessutom inoperabla tumörer!

Trots dagens problem(som jag försökte lindra) var det hon som gav mig kraft och energi. Hon utstrålade en inre glädje, kraft, framåt anda. Hon hade mål och visioner om framtiden. Hon sa bl.a:

"Jag har bara ett liv! Jag vill göra det bästa/mesta av det livet, jag skall kämpa vidare för jag är för nyfiken på livet för att stänga mina ljusblå".

Kan bara säga, tack för "mötet" idag!

Det går inte att spola tillbaka livet! Lev nu!

Det var allt för idag.

Daniel

Vi vill slakta en get och fira ert besök!

Salamno!

En typisk hydda. Lätt att sätta upp och ta ner tar inte mycket plats när man är på vandring efter bra betesmarker.

En by till att besöka. Vi är ute i bushen i norra Etiopien, inte långt från Djibuti. Vi har besök två skolor och har en skola kvar. Den ligger mitt i en liten by.

Skolhuset med plats för två klasser. Blir en liten blandning idag på färg och svartvita bilder. Inte långt från denna skola stor en nästan färdig statlig skola.

Liite bättre byggnad.

Någon slags genomgång av alfabetet. En elev står framme vid tavlan stavar och och klassen svarar.

En del unga elever, har med stor sannolikhet inte varit i Thailand.

Jag vill också gå i skolan!

Den här kvinnan hade varit med oss några timmar, här bjuder hon på ett gott nybakat bröd med någon slags gegga i(gott var det i alla fall).

Bagaren och bageriet.

Vi blev hembjudna till kvinnan med brödet. Hon hade innan talat för hela byns räkning som ville slakta och tillaga en get då vi gästade just deras by. Den proceduren hade tagit resten av dagen så vi kom överens om en kaffeceremoni i hennes hydda i stället.

Det visade sig att denna kvinna var drivande i en kvinnogrupp i byn. Kvinnorna hade verkligen jobbat hårt med flera olika saker, bl.a. skolan. Nu hade deras arbete gett resultat på flera områden. Deras självförtroende och självkänsla hade ökat, männen lyssnade på dem, ffa på kvinnan i blått som var en ledare.

Mor och dotter ser sig själva på bild.

Några av männen ville också vara med på bild.

Innan vi åkte pratade vi lite om vardagslivet och om de problem man hade här ute i bushen. Ett stort problem var alla diarrésjukdomar som härjade bland barnen, de hade också ofta mask i magen(då menar jag inte små binnikemaskar som finns hos oss). Vatten fanns i alla kanaler men det var inte rent.

Här fick jag möjlighet att inför by äldste och kvinnor hålla en kort undervisning om hur man enkelt och billigt renar sitt vatten. Detta genom att använda PET-flaskor!

Genom att fylla dessa flaskor med vatten från sjöar, floder sedan lägga dem på en solig plats som te.x  taket under ett dygn. Under dygnet skall man sedan bara skaka om dem rejält i någon minut några gånger. Dagen därpå är vattnet drickbart!

Alla skadliga mikroorganismer är borta, detta tack vare solen UV-strålar. Kvar i botten kan ju givetvis finnas lite skräp, sand men det behöver man inte dricka. Genom att ha t.ex ett tiotal flaskor kan man använda fem ena dagen medan de andra fem ligger på taket och renas för att användas dagen efter. Det finns vetenskapliga studier på detta så det funkar. Har bekanta som testat det när de åkte igenom Afrika med Jeep, de köpte inte en vattenflaska på hela resan utan hade hela tiden flaskor på taket.

En av mina föreläsare på en kurs, testade detta i Sverige. Han tog en flaska med vatten sprutade in lite E-Coli bakterier i flaskan och la den på taket på Ryhovs sjukhus, visserligen i två dygn men efter två dygn drack han av vattnet till sina läkarkollegers frågande blickar. Han blev inte sjuk, de fanns inga bakterier kvar.

Nu kan barnen i området slippa många onödiga sjukdomar tack vare PET-flaskor och lite sol. Jag har fått hjälp att skicka dit bilder och textinformation på deras språk så att informationen finns kvar. 

Den här dagen var en av de bästa på hela min Afrika vistelse.

Ha de gott!

Daniel

Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel