Ett bildspel för fågelskådare om Sydsudan??

Hej!

Om en månad skall jag, om inte pandemin sätter käppar i hjulet visa bilder igen från Sydsudan. Detta på en fågelklubbs årsmöte. Har förklarat att jag inte har så mycket fågelbilder från mina resor där, då syftet varit ett helt annat. 

De får allt nöja sig med några få men får se en hel del annat som berör, hoppas jag.

En brun glada, den vanligaste rovfågeln i världen sägs det

Målet på resorna har ofta varit Lotimor, en liten by mitt ute i ingenstans

Vägen dit kan vara svår

På väg in i Sydsudan från Kenya

Jag hann ta upp kameraväskan:)

Vägvisare är bra att ha, enda vägskylten jag sett i Sydsudan

En del spännande möten blir det med, han nöjde sig med en flaska vatten

Vid en liten paus hann jag se denna blåkråka

En slags tofsvipa

Blir en del det dagliga livet i byarna, här något sällsynt. En man som hämtar vatten, jag har aldrig sett det någon mer gång

En del om vårt hälsoarbete lär det bli

Ledsen men trygg i mammas famn

Testkittet för malaria liknar våra snabbtest för Covid-19. Pratade med en av våra lärare i Lotimor innan jul(jullov och hemma i Kenya). De hade inte hört talas om Covid 19 innan vi berättade om det för dem. Inga fall av corona i Lotimor eller i hans by i norra Kenya(Lokichoggio)

En del av personalen på "vårdcentralen"

Nu flyger vi vidare

Storyn om husvagnen måste vara med

Ja det var ett litet urval av fågelbilder. Det svåra blir att väva in de bilderna bland allt annat. När jag kollade igenom mina mappar från de olika resorna noterade jag att jag under senaste resan febr 2020 inte tog en endaste fågelbild

Go natt!

Daniel

Här finns det sprit att köpa!

Hej!

Under mina resor till Sydsudan har jag noterat att det vid porten/infarten till olika typer av boenden ofta finns en hög pinne och längst upp en plastpåse eller dunk.

Det är tecknet på att här kan du köpa sprit, berättade mina vänner.

Här ses ett försäljningsställe till höger.

Här kan du köpa sprit.

Att möta berusade personer är något jag är van vid genom mitt jobb här hemma men det är en helt annan sak att göra det i ett land där var och en är beväpnad. Alla vita betraktas som rika, kvittar om du är ute på volontärarbete. Mest rädd/orolig har jag varit om det varit militärer, haft några obehagliga möten som tack o lov slutat bra.

I Kapoeta, distriktshuvudstad i det område vi jobbat i är inget undantag. Man möter ofta män som går omkring i små gäng, berusade. De yngre går inte i skolan, har ofta inga jobb och den ev lilla inkomsten de har skulle behövas till mat, skolavgifter till barnen etc. Det gynnar inte utvecklingen i området, familjerna lider brist det mest nödvändiga.

Jag gillar att ta en promenad tidigt på morgonen när jag är i Sydsudan, kolla efter fåglar, fotografera etc men i Kapoeta har jag bara vågat gå 100 meter från boendet, alltid inom synhåll. När vi är ute i bushen känner jag mig trygg och kan fritt ströva omkring med kikare och kamera.

En morgon i våras träffade jag på ett par kvinnor utanför gästhuset, mor och dotter visade det sig vara. Modern bar på en stor tunna, dottern någon konstig anordning, förstod inte direkt vad det var.

Mamman hann gå en bit medan jag pratade med dottern.

Moonshiner är det engelska namnet för de som tillverkar sprit hemma. Det var den utrustningen hon bar på. Jag har glömt hennes namn tyvärr, hon gick i "secondary school" typ gymnasiet. Hon gjorde det på distans i ett samhälle som heter Narus vid gränsen till Kenya. 

Hon berättade att spriten hon bränner betalar hennes skolgång, uppehälle i Narus, hon såg inget annat sätt att få in de pengar hon behövde för att kunna gå i skolan. Vi hade ett bra samtal om situationen, hon gillade egentligen inte att så många var beroende av alkoholen samtidigt som den finansierade hennes skolgång. Men vad gör man...

Hon hade som mål att bli sjuksköterska eller lärare när hon var klar.

Jag är så glad hur vår skola är uppbyggd, även om det finns brister, våra barn ges chansen till ett bra liv tack vare att de lär sig läsa, skriva etc.

Daniel

Kunde vara mina/dina barns skola

Hej!

Även dessa bilderna är från 2020, bilder jag "fixat" till i veckan. Inte hunnit...prioriterat det. 

De här bilderna är från Sydsudan. Jag var där i några veckor i februari. Vi hade landat på airstripen i Kapoeta efter att ha varit i Lotimor över dagen.

Såg en skola på gångavstånd så jag tog en promenad dit.

På väg dit passerade jag toaletten.

Oerhört viktigt budskap i Sydsudan. 

Skolbänkar ute på gården, visar att skolan inte verkar vara i bruk...tyvärr

Ett litet barn stod utanför en av byggnaderna. Försök att läsa texterna och se på bilderna i de kommande fotografierna.

Det här skall inte ett barn behöva se och uppleva! I Sydsudan finns det mängder av landminor, bara 500 meter från där här skolan såg jag själv en mina. Den låg precis intill landningsbanan, några stenar och plastband som skydd.

Tittar in i ett klassrum. Naturvetenskap, fysik, kemi och biologi verkar/verkade vara fokus här.

Man känner igen visst klotter från det vi ser hemma i Sverige.

Fotboll är populärt även här, den spanska och engelska ligan toppar och flera kända namn skrivs på väggarna.

Tre välkända namn.

Tråkigt att inte se en fungerande skola, skolorna behövs verkligen här mindre än 10% kan läsa och skriva.

Daniel

With Mission Aviation Fellowship to Lotimor, South Sudan

Hej!

Jag har i de senaste inläggen varit i Sydsudan. Vi fortsätter dit, denna gången vill jag lyfta en organisation som gör en fantastisk insats i Sydsudan och på olika ställen över världen. MAF en kristen organisation som hjälper alla möjliga organisationer att hjälpa människor med sjukvård, medicin, mat, vatten och annan katastrofhjälp, detta genom att flyga ut hjälpen.

I många länder är vägnätet en katastrof, ffa under regnperioder. I Sydsudan blir upp till 60% av landet onåbart med bil under regnperioderna. 

Jag har varit i Sydsudan 5 gånger nu och skumpat omkring i en bil i timmar/dagar på mina resor. Resan till Lotimor med bil från Kapoeta kan ta från minimum 15 timmar upp till 3 dagar beroende på väglaget.  Med flyg tar det ca 30/40 minuter. Här kommer 2 bilder på hur vägarna kan se ut.

Lena och Linda från Korrespondenterna med i bilen.

Med vägar...kan man kalla det en väg, som dessa förstår ni att det kan ta tid att nå sitt mål.

Nu i februari 2020 skulle vi(Marie, Jocke och jag) få möjligheten att flyga till Lotimor från distriktshuvudstaden Kapoeta. Vid Lotimor finns en liten airstrip på ca 600 meter. Inte testad ordentligt...brr lite nervöst var det allt.

Medan vi väntade vid airstripen i Kapoeta såg jag detta.

Oops någon slags mina/sprängladdning har kommit fram efter regnen. Detta bara 50 meter från landningsbanan.

Här landar vårt plan, har glömt vad modellen heter Caravan tror jag, kan som mest ta 12 passagerare. Nu tömt på de flesta sätena då detta är tänkt att bli den första landningen med passagerare i Lotimor.

Men innan vi lyfter ber vi en bön tillsammans med piloten.

Det var häftigt att kunna följa med hur vi flög, jag kände igen flera landmärken. Vägen ni ser nedanför platån har invånarna från två byar anlagt, Lotimor och Lotakawa. De har fått lite machetes och mat från oss som stöd. De röjde ca 100 km, en 6 meter bred väg. Den nya vägen har gjort det möjligt för World food program och andra NGO:s  att nå Lotimor med nödhjälp.

Närmaste samhälle till Lotimor heter Nanyangachor, med bil tar det mellan 7 timmar och 1 dag att köra. När vi passerade Nanyangachor i luften sa piloten i mina hörlurar, "prepare for landing in 5 minutes". Fem minuter!! Wow!

Lotimor från ovan, med berget Naita och Etiopien i bakgrunden. Nyangatomfolket som bor här finns i bägge länderna och vandrar fritt mellan Etiopien och Sydsudan.

En del av Lotimor. Det var nu nervositeten/oron gjorde sig påmind. Skulle vi landa eller skulle piloten tycka att landningsbanan inte såg ut att duga. Skulle en ev landning gå bra??

Två överflygningar på ett par meters höjd..."it looks okey, i´ll go for a landning" och vips så stod vi på backen. Vilka skickliga piloter MAF har!!

En nyfiken skara mötte oss, underbart att se bekanta ansikten.

Alla ville hälsa på piloten.

Landningsbanan, ca 600 meter lång, även den röjd av byborna.

Några miljöbilder kring airstripen.

Medan vi gick till byn(30 minuters promenad) gjorde piloten en ordentlig kontroll av airstripen, mätte längd, vinklar, fotograferade etc. Väl tillbaka i Juba gör han sedan en sammanställning med alla fakta,  så att andra piloter kan få den information de behöver för att kunna göra en säker landning i framtiden. 

På väg för att kolla planet.

Det här fotot är taget från byn, man kan se planet som en liten prick. Mötet med byn äldste, lärarna, sjukvårdarna berättar jag om en annan gång. Vi var bara i Lotimor några timmar, piloten måste ta sig till Juba efter ha lämnat av oss i Kapoeta, att flyga/landa i mörker är inte att rekommendera.

Innan avfärden

Hej då! Hoppas vi ses snart igen.

Testflygningen gick ju kanon! Piloten gjorde lite beräkningar på hur mycket last vi skulle kunna ha med inför kommande resor. Det går att landa med rätt mycket last men inte tvärtom att lyfta med samma vikt, landningsbanan är för kort för det. Vi kan ta med upp till 800-1000 kg plus 3 personer, den här informationen är guld värd inför framtida resor.

Ja det här blev ett långt inlägg, men jag tänkte det var kul att ge er liten inblick hur det kan se ut att flyga/landa på små landningsbanor. 

Nu i Covid-tider gör MAF ett stort arbete med att flyga ut testutrustning, skyddsutrustning, läkemedel både i Kongo och Sydsudan. 

Sköt om er!

Daniel

The man in the dress

Hej!

Visst ser han fin ut?

Vi/han står i en "seasonal river" alltså en flod som bara är fylld med vatten under regnperioderna. Här har han grävt fram vattnet som finns under floden, detta för hans getter. Tyvärr används detta vatten ofta också som dricksvatten för människorna. Då ofta kontaminerat av djuren.

Foto från Lotimor, Sydsudan febr 2020.

Daniel