Ett oväntat möte

Hej!

Jag har den stora förmånen att få möta människor från hela världen i mitt arbete inom ambulanssjukvården i Jönköping. Det kan bli spännande möten om vi bara kan kommunicera med varann. 

Under november 2013 hade jag fått ett stipendium från Signe Thorfinns stiftelse i Jönköping. Jag fick pengar att resa i Sydsudan och Etiopien under 1 månad. Efter 2 veckor i Sydsudan var jag sedan 2 veckor i Etiopien. De första dagarna reste vi norrut från Addis Abeba, vi skulle besöka ett område som bebos av folkgruppen Afarer. Afarerna är ett nomadiskt folk som flyttar runt mycket. Detta gör att skolgången för barnen kan bli mycket bristfällig.

Nu skulle vi besöka några projekt som finansierades av PMU(en kristen biståndsorganisation) samt den kyrka i Jönköping som jag är medlem i. Det var några skolprojekt för att lära barnen att läsa, skriva mm. Vi hade en bas i en stad som heter Dubti. Den ligger ca 2 timmars bilfärd från Djibutis gräns i norra Etiopien. 

Sent i söndags kväll fick vi en resa till en person med magsmärtor. Vi möts av en ung man, vi kan kalla han Mustafa. Vi hälsar på varann, han pratar bra svenska, jag frågar om hans anhörig också gör det? Nej, moderspråket heter Afar säger han. Afar?? Men var kommer ni ifrån?

Dubti, i norra Etiopien var svaret...där har jag varit sa jag. Ni skulle sett glädjen i hans och anhörigas ögon. Sedan var det nästan svårt att koncentrera sig på patienten, det blev mycket snack om Dubti, Etiopien och all god mat som finns där.

Nu läste han till undersköterska och hade som mål att i framtiden faktiskt jobba inom ambulansen, bra för det behövs flera när gamlingar som jag slutar:)

Nu blir det en liten återblick med bilder från Dupti med omnejd. Våra projekt riktade sig inte till de som bodde i stan utan de på landet.

Det tar ca 10 timmar att åka från Addis till Dubti, på fina asfalterade vägar, fortsätter du ytterligare 2 timmar har du kommit till gränsen mot Djibuti. Då Etiopien inte har någon kust kommer i stort sett alla varor in i landet via Djibuti, ni kan tänka er alla lastbilar! 

Bilen uppe till höger hade svensk registreringsskylt. Tog reda på vem som hade den innan, reggad i Stockholm av någon med etiopiskt klingande namn. Nu hade de skickat ner bilen hit. Gäller att vara uppmärksam när man är ute på vägarna:)

Åter till Dubti. Lite kaffe till frukosten.

Ofta fick man popcorn till kaffet, det tillhörde den sk kaffeceremonin

Såhär bodde man på landet, i små "hyddor" som gick lätt att plocka ner

Den enklaste av skolor

Den här afar killen gick i den skolan. Han ville bli läkare sa han. Liknade "Mustafa" både i ålder och utseende

Kanske inte världens roligaste leksak

Det är stor brist på rent vatten i området, jag fick ett tillfälle att undervisa bla den här kvinnan hur man kan rena vatten från alla farliga mikroorganismer med hjälp av Pet-flaskor och solen.

Den andra skolan såg lite bättre ut

Tack var mötet på jobbet fick jag en anledning att titta tillbaka, minnas och även visa er lite bilder från norra Etiopien. 

Daniel

Skolan i Lotimor, Sydsudan

Mata!

Redan på 90-talet byggdes det upp en skola av katolikerna i Lotimor. Tyvärr har det varit lite si och så med driften av skolan genom åren, fungerat emellanåt. Får man ingen lön så går det inte att vara kvar, alla vill ju kunna försörja sig själva och sin familj. När "vi, lite blandat folk med anknytning till Pingstkyrkan i Jönköping" kom till Lotimor för första gången i mars 2017 fanns det ingen fungerande skola. Inga lärare, inga skolbänkar, skolböcker mm och getter, höns gjorde sina behov i klassrummen. 

I ett land med endast ca 25% av befolkningen som kan läsa, skriva och räkna är utbildning till alla verkligen något att satsa på. Det ville vår församling men hur får man till en långsiktigt lösning? Det tog ett tag men sedan ca 5 år finns det nu en fungerande skola. Skolbänkar, undervisningsmaterial, lärare och allt fler elever. Nu är det för få klassrum, man löser det med att ha två "griffeltavlor" en på var kortsida. Två klasser i rummet, vända åt var sin tavla. Ni kan tänka er att det inte är så lätt att undervisa eller lyssna. 

En av våra målsättningar med resan i vår var att bygga två klassrum på dryga 2 veckor, vi hade 2 byggare med oss. Vi sjukvårdare skulle jobba på den lokala kliniken, utbilda lärarna lite samt göra en hälsoundersökning på minst 100 elever. 

Vi tyckte vi förberett allt, i god tid men tyvärr gick det inte som planerat. Detta drabbade våra byggare värst. I ett land med ca 30 mil asfalterad väg är transporter med dåliga lastbilar alltid ett riskmoment, denna gången slog det hårt mot oss. Det krävdes totalt 4 olika lastbilar för att få fram all utrustning för bygget till Lotimor men då hade vi redan varit tvungna att lämna byn. Alla förseningar gjorde att vi mötte lastbilen strax innan den kom fram till Lotimor.

Blir nog ett långt inlägg...

David och Dennis, "våra byggare" längst till höger i bild. 

Nu har det trots allt strul ordnat sig och nu står skolbyggnaden färdig och kan användas som skola, samlingssal och kyrka om man så vill. Bra jobbat Koma, Joseph mfl!!

Nybygget med en solcells lampa utanför.

Varje morgon kl 05 slås det i den gamla däckfälgen för att barnen i bygden skall höra att det är dags att börja göra sig i ordning för skolan, nästa "klockringning" blir strax innan kl 06. Har du inte vaknat av alla tuppar i grannskapet vaknar du då:)

Samling utanför skolan, eleverna släntrar in en efter en. Varje dag startar med nationalsången och lite andra sånger ofta någon kristen sång.

Upptäckt:)

De yngsta var nog inte mer än 5-6 år gamla.

Det är många olika organisationer, församlingar, second hand butiker mm som bidrar i Sverige så att skolan fungerar. Det långsiktiga målet måste vara att de skall vara självförsörjande på allt och den egna regionen/staten skall sköta detta men det kommer nog inte ske de närmaste åren. 

Roligt att se många tjejer i skolan. Det är många (män) som anser att en flicka som kan läsa och skriva är mindre värd, man får mindre kor för henne när hon gifts bort. Det här med kossorna är det viktigaste känns det allt som oftast. 

Ruth, ung tjej som nu kan läsa, skriva, räkna och föra ett enkelt samtal på engelska. Nu kan vi snacka engelska med många av barnen, det fanns inte "på kartan" för några år sedan. Engelskan är ett av de officiella språken i landet och all undervisning i skolorna skall vara på engelska. Lärarna här kan stamspråket Nyangatom då det är väldigt likt deras eget. Lärarna är från Kenya. 

Nu byter jag lite fokus

Hälsoundersökning på 100 barn var målsättningen. Vi hade Titus och Daniel som tolkar i vår undersökning. Vi tog längd, vikt, mätte med MUAC-armband för att hitta eventuella undernärda barn. Frågade lite om ev sjukdomar, hade lite frågor kring trygghet, trivsel. Vi var intresserade var de tog sitt vatten(från flodbädden, brunnarna), hur många mål mat om dagen de åt, sanitet(var bajsar de?) 

Vad får de hjälpa till med i hemmet, är det någon skillnad mellan pojkar och flickor, ändras det när de blir äldre?

En fråga var om vilka drömmar de har. Många svarade att de ville bli lärare, kanske en effekt att det var två lärare som ställde frågan? En skulle bli guvernör över regionen, någon datatekniker, en annan veterinär. 

Vi hade tryckt upp färdiga dokument så det skulle bli lätt att fylla i uppgifterna.

Marie och Daniel 

Helen och Titus

Mycket nyfikna barn

Ännu en till handlingarna:)

Vi hann med ca 50 stycken, dagen efter var vi lite abrupt tvungna att snabbt lämna Lotimor så vi hann inte fler men lärarna gjorde 50 till efter vi åkt som vi nu fått. Skall bli kul att läsa dem och göra lite analyser.

Om vår hälsoundersökning visade på några akuta hälsoproblem, noterades det och lärarna tog informationen vidare till föräldrarna som fick ta med sina barn till "hälsocentralen".

Marie som tidigare jobbat på hudkliniken blev dock sugen på lite "jobb" när hon såg dessa fötter.

Det visade sig vara ett problem han levt med i flera år.

Vi fixade ett spontant fotbad, med lite varmt vatten från våra termosar och en plastpåse.

Vilken skillnad eller hur?

Under kompisarnas glada miner fick han lite god fotvård.

Nysmorda fötter

Hur det blev med hans fötter vet jag dock inte, här i Sverige hade vi nog löst hans problem rätt enkelt.

Har du läst hela vägen hit skall du ha en eloge, det blev lite långt idag men tycker det är viktigt och kul att berätta om människorna/händelserna jag mött under min resa.

Hälsningar,

Daniel

Det blev inte som vi planerat

Mata!

Det är hälsningsfrasen på Nyangatom! 

Ja, jag har varit i Sydsudan igen. Jag har varit hemma i några veckor men inte fått till det att skriva en blogg. Hur skall jag börja, vilka bilder skall jag visa...

När man kommer hem får man alltid frågan, har du haft det bra?

Inte alltid så lätt att svara på, i alla fall med få ord på en minut. Denna gången känns det som jag skulle behöva flera timmar.

Svaret är både ja och nej.

Logistik och lastbilar, bilar som havererar, extrem hetta, extrema regn. Yttre förhållanden som verkligen frestat på ordentligt. Får återkomma med detaljer senare. Fysiskt har vi mått okej och alla är hemma nu.

Målet med resan: Vi sjukvårdare skulle jobba på en liten "health unit" i Lotimor, göra en hälsoundersökning på minst 100 skolbarn i byn, utbilda de som jobbar där på skolan och "health uniten". Detta under första veckan, resten av tiden skulle vi utbilda blivande sjuksköterskor och barnmorskor i Kapoeta, en liten stad med ett sjukhus och sjuksköterskeskolan.

Våra två byggare skulle bygga en lektionssal i Lotimor, det skulle ta drygt 2 veckor. Jag får återkomma med hur det gick. 

Som fågelskådare ville jag också hinna se lite fåglar på eventuell ledig tid. 

Nu följer några få bilder från resan, återkommer med fler i kommande inlägg.

Lotimor, Sydsudan. I förgrunden skolan med några skolbarn som samlas för en ny skoldag.

Så här såg vi ut efter en dag på resa. Mer om det senare. 

Utbildning av sjuksköterskor i Kapoeta. Helen och Marie som skall ha denna klassen. Det är 56 grader ute i solen, i skuggan 44 grader. Hur det var inne i plåtskjulet vet jag inte.

Varmt...

Nu några favoritbilder från resan. En tidig morgon såg jag denna blåkråka på håll bland grenarna i ett träd. På engelska heter den Abyssinian Roller.

Så vacker i det tidiga solljuset

Daniel

Här finns det sprit att köpa!

Hej!

Under mina resor till Sydsudan har jag noterat att det vid porten/infarten till olika typer av boenden ofta finns en hög pinne och längst upp en plastpåse eller dunk.

Det är tecknet på att här kan du köpa sprit, berättade mina vänner.

Här ses ett försäljningsställe till höger.

Här kan du köpa sprit.

Att möta berusade personer är något jag är van vid genom mitt jobb här hemma men det är en helt annan sak att göra det i ett land där var och en är beväpnad. Alla vita betraktas som rika, kvittar om du är ute på volontärarbete. Mest rädd/orolig har jag varit om det varit militärer, haft några obehagliga möten som tack o lov slutat bra.

I Kapoeta, distriktshuvudstad i det område vi jobbat i är inget undantag. Man möter ofta män som går omkring i små gäng, berusade. De yngre går inte i skolan, har ofta inga jobb och den ev lilla inkomsten de har skulle behövas till mat, skolavgifter till barnen etc. Det gynnar inte utvecklingen i området, familjerna lider brist det mest nödvändiga.

Jag gillar att ta en promenad tidigt på morgonen när jag är i Sydsudan, kolla efter fåglar, fotografera etc men i Kapoeta har jag bara vågat gå 100 meter från boendet, alltid inom synhåll. När vi är ute i bushen känner jag mig trygg och kan fritt ströva omkring med kikare och kamera.

En morgon i våras träffade jag på ett par kvinnor utanför gästhuset, mor och dotter visade det sig vara. Modern bar på en stor tunna, dottern någon konstig anordning, förstod inte direkt vad det var.

Mamman hann gå en bit medan jag pratade med dottern.

Moonshiner är det engelska namnet för de som tillverkar sprit hemma. Det var den utrustningen hon bar på. Jag har glömt hennes namn tyvärr, hon gick i "secondary school" typ gymnasiet. Hon gjorde det på distans i ett samhälle som heter Narus vid gränsen till Kenya. 

Hon berättade att spriten hon bränner betalar hennes skolgång, uppehälle i Narus, hon såg inget annat sätt att få in de pengar hon behövde för att kunna gå i skolan. Vi hade ett bra samtal om situationen, hon gillade egentligen inte att så många var beroende av alkoholen samtidigt som den finansierade hennes skolgång. Men vad gör man...

Hon hade som mål att bli sjuksköterska eller lärare när hon var klar.

Jag är så glad hur vår skola är uppbyggd, även om det finns brister, våra barn ges chansen till ett bra liv tack vare att de lär sig läsa, skriva etc.

Daniel

Kunde vara mina/dina barns skola

Hej!

Även dessa bilderna är från 2020, bilder jag "fixat" till i veckan. Inte hunnit...prioriterat det. 

De här bilderna är från Sydsudan. Jag var där i några veckor i februari. Vi hade landat på airstripen i Kapoeta efter att ha varit i Lotimor över dagen.

Såg en skola på gångavstånd så jag tog en promenad dit.

På väg dit passerade jag toaletten.

Oerhört viktigt budskap i Sydsudan. 

Skolbänkar ute på gården, visar att skolan inte verkar vara i bruk...tyvärr

Ett litet barn stod utanför en av byggnaderna. Försök att läsa texterna och se på bilderna i de kommande fotografierna.

Det här skall inte ett barn behöva se och uppleva! I Sydsudan finns det mängder av landminor, bara 500 meter från där här skolan såg jag själv en mina. Den låg precis intill landningsbanan, några stenar och plastband som skydd.

Tittar in i ett klassrum. Naturvetenskap, fysik, kemi och biologi verkar/verkade vara fokus här.

Man känner igen visst klotter från det vi ser hemma i Sverige.

Fotboll är populärt även här, den spanska och engelska ligan toppar och flera kända namn skrivs på väggarna.

Tre välkända namn.

Tråkigt att inte se en fungerande skola, skolorna behövs verkligen här mindre än 10% kan läsa och skriva.

Daniel