Nu finns det mer hopp för Lotimor med omnejd! Den nya vägen är klar:)

Hej på er!

Inte varit så aktiv på FS och med att blogga på länge. Har fått prioritera bort det ett tag tyvärr.

Ni som följt mig lite grann vet att jag varit i Sydsudan några gånger förra året. Vi jobbade i sydöstra delen av landet nära gränsen till Etiopien.

Jag var en del i ett sjukvårdsteam som vår församling, Pingstkyrkan i Jönköping skickade ut. Mer om detta och hur vi jobbade finns i flera bloggar här på FS.

En kort sammanfattning: När vi skulle lämna området i mars 2017 var de boende i Lotimor med omnejd helt desperata. De var helt utan mat, torka mm hade gjort att människorna svalt i området. De vädjade om hjälp. Vi lovade göra ett försök.

Så fort vi kom till "civilisationen", distriktshuvudstaden för området(Kapoeta) besökte vi en massa myndigheter och FN-organ och vädjade om hjälp för Lotimor. Svaret var...det går inte att ta sig dit, vi kan inte hjälpa dem(World Food Program). Det finns ingen farbar väg...

Bild från den "gamla vägen".

Finns det ingen farbar väg får vi väl göra en blev vår lösning. Tillsammans med bybor, några lokala politiker gjorde vi upp en plan. Vi(församlingen i Jönköping) lovar att stå mat och utrustning till de som jobbade(samt familjer) med vägen(vi tänkte oss 400 personer från 2 byar), byborna skulle alltså stå för arbetare och säkerheten. Det var 100 km väg som skulle röjas mellan dessa två byarna, detta skulle öppna upp möjligheterna för olika FN-organ att skicka in hjälp med lastbilar vid framtida svältkatastrofer.

Väl hemma i mars 2017, startade vi upp insamlingar i kyrkan, nätet, via konserter mm. En biståndsorganisation PMU lovade att dubbla det vi samlade in. I september följde 2 reportrar från SVT med och gjorde ett program för Korrespondenterna, programmet hette "Att röja en väg". Går tyvärr inte att se längre. När de var med hade 70 km röjts av vägen. 

Bild som jag tog från en kulle i september 2017 när 70 km väg var klar. 

För några veckor sedan fick vi ett meddelande, vägen är klar! Nu finns det en 6 meter bred väg som når ända till Lotimor. Nu kan man nå området med lastbilar. Vägen har röjts för hand, machetes, med stenar, yxor av byborna. Det blev inga 400 som jobbade, när vi hade gått ut med att alla skulle få mat om de jobbade ville i stort sett alla vara med, vi har nog försörjt 6-8000 människor med mat i nästan ett år.

Här kommer nu 2 korta filmer, en om hur vi tog oss dit innan vägen var klar(upp på en platå på 2000 meter höjd med en snitthastighet på 7 km/h), den andra visar hur delar av den nya vägen ser ut, fotad med en drönare. Här kan man under torrperioden köra i 60-80 km/h om man nu vill det. Viktigast dock att lastbilarna klarar vägen.

Kolla gärna bägge filmerna. Om en månad den 6:e september åker jag ner igen. Skall bli så kul att få åka på den nya vägen och att få möta mina vänner i Lotimor.

https://www.youtube.com/watch?v=uV0NL6hi1VY&t=5s <FILM om den gamla vägen

https://www.youtube.com/watch?v=sqTTP-8apzU&feature=youtu.be < FILM om den nya vägen

Ursäkta ett långt inlägg. Markera länkarna och högerklicka, välj sedan öppna så går det att se filmerna.

Hälsningar,

Daniel

Vart tog vägen vägen?

Hej!

Bara några hundra meter innan gränsen till Sydsudan försvann vägen. Klicka och förstora för bästa bild...i alla fall den första:)

Bil eller båt?

Tror journalisterna från Korrespondenterna fick en häftig upplevelse här.

Vår bil hade fastnat i ett hål här i vattnet så jag satt med vatten till fotknölarna i vår bil.

Ja vilken början på färden in i Sydsudan:)

Fortsättning följer...

Daniel

Jesus älskar alla barnen...

...alla barnen på vår jord!

Röd, gul, vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord!

Hej!

Vart skall det här sluta tänker du kanske? Ja det vet inte jag heller:)

Detta är nog den sista bloggen om min resa till Lotimor, Sydsudan i våras. Du får läsa lite gamla bloggar för bakgrund, vad vi gjorde där mm

Några dagar tog vi promenader i närområdet, vi besökte lite familjer, bosättningar mm, jag hamnade på efterkälken som vanligt. Gick och strosade, sökte bra motiv att fota så mitt sällskap var långt före mig.

Då dyker 2 pojkar upp, kanske 10 år gamla. De följer mig, vi försöker prata, hade faktiskt lärt mig några fraser Nyangatom: Kanyaritae ayong Daniel vilket betyder jag heter Daniel.

De sa sina namn men dom har jag glömt. Vi gick nog ihop i 1,5 timme. De började sjunga en sång i fin melodi medan vi gick, de tittade på mig kan inte du sjunga? Då kom jag ihop en sång jag lärde mig i söndagsskolan när jag var liten, ja det var Jesus älskar alla barnen.

Där går jag, i en bortglömd del av Sydsudan och sjunger en gammal söndagsskolesång tillsammans med två nakna pojkar. Plötsligt hör jag hur de stämmer in i vissa ord, de var grymma på lyssna in melodin och vissa ord.

Efter en stund slår orden jag sjunger till mig med kraft, jag börjar gråta...Jesus älskar alla barnen...

...men hur märker "mina" två pojkar det? Nakna, törstiga, ofta hungriga, drabbas hårt av enkla infektioner som vi lätt behandlar "hemma" i Sverige. 

Här har vi precis delat en flaska vatten

Trots alla mina frågor tror jag på orden i sången och hoppas jag kan/vågar visa kärlek till folk jag möter vart jag än går omkring.

Kiboikin nikajokon!

Daniel

Att vara rädd för en fotboll!

Hej!

Bli inte oroliga detta blir inget inlägg om fotboll och sport utan om en upplevelse jag/vi fick i Sydsudan för en dryg månad sedan.

Ni som läst min blogg senaste månaden vet att det handlat mycket om Sydsudan och att jag ingått i ett sjukvårdsteam som jobbat på 2 ställen i sydöstra Sydsudan.

När vi hade mottagning i ffa Lotimor kom det mer folk för varje dag vi var där, ryktet spred sig att det var några vitingar på kliniken i byn. De flesta kom för att de behövde hjälp men nyfikenheten på oss gjorde att mottagningen var packad med människor.

Här står Marie och Patric och jobbar bland alla som väntar. Jag la märke till att det var många barn och många av dem var inte sjuka. Jag hade med mig tre fotbollar, jag pumpade upp en boll då jag tänkte att de friska barnen kunde spela fotboll utanför mottagningen så skulle vi få mer plats mottagningsarbete.

Vad förvånad jag blev då ingen förstod vad jag kom med, ingen hade sett en fotboll innan. Överallt där jag varit i Afrika spelas det boll med riktiga bollar eller hemmagjorda bollar. 

Jag och Josef fick kasta och sparka bollen oss emellan.

Vad är det han pysslar med? Kan det vara något kul, roligt?

Rätt snabbt märkte vi att de unga pojkarna fattade att detta kunde vara något roligt.

Att flera killar har tröjor med Etiopiens färger beror på att de ofta går dit, ligger bara typ en mil från Lotimor. Folket här är Nyangatom, en folkgrupp som är nomader och som finns på bägge sidorna av gränsen.

Snart var det en skock med unga tjejer och killar som sprang omkring på gården och tjöt av skratt. Så otroligt kul att se hur kul de hade tillsammans. 

Bollen blir snabbt sliten, det är mycket taggar och törnen bland buskarna.

Att möta människor, barn som aldrig sett en fotboll. Se hur vuxna blir rädda för en studsande boll, se hur en del springer om jag riktar en kamera mot dem i tron att jag skall skjuta dem, det ger mig en del att fundera på. Saker jag tar för givet är inte så givna för andra. 

På mottagningen utanför Kapoeta var det likadant, en fotboll vad är det?

Linus visar hur man sparkar en boll.

Förstora gärna bilderna för se bättre. Här skyddar de sig för bollen.

En tåpaj?

Passa mig, jag vill också sparka på bollen!

Mååål!

Det var jobbigt att inse/se hur det är, hur våra nya vänner levde, har det. Just nu var de vuxna ute och letade mat dagtid, barnen fick till stor del ta hand om varandra. Här finns det knappt tid eller ork för lek. 

Just nu är det mängder som svälter i Afrika pga torkan, konflikter mm. Jag/vi som var här i Sydsudan är med och samlar in pengar för att kunna hjälpa ca 4000 människor i detta området. 

Du får gärna vara med och hjälpa till! Se den här korta informationsfilmen och agera sedan på bästa sätt! 212404066

Kan berätta att idag lossas lasten i 1 av lastbilarna i Narus, Sydsudan. En lastbil är kvar i norra Kenya, vi väntar på tillstånd att få köra in till Sydsudan med den. 

Önskar er alla en skön vårkväll!

Daniel

Att sitta och titta på när andra jobbar...

Hej!

Det skojas friskt ibland om bl.a kommunalarbetare, en jobbar 2 står och tittar på och kommer med kommentarer. Vi fick vänta i flera timmar i Nanyangachor innan vi fick tillstånd av "bychefen" att åka vidare till Lotimor. 

Jag fotade och gick omkring på hans compound, det verkade som han hade rätt många fruar(räknade till 11). Månggifte är tillåtet och rätt vanligt i Sydsudan. Jag träffade på män som hade 10, 12 fruar även om det är mer vanligt med 2-3 fruar. 

Här verkade det som om den yngsta frun hade det tuffast. Diskade, fixade maten mm medan de andra bara satt och tittade och pratade. Jag bara gissar då jag inte kunde prata med dem men visst såg det så ut.

Efter ett tag bryr sig folk inte så mycket om att det sitter ett gäng främlingar på gården. Folk kommer och går, kollar lite på oss men går vidare.

Titta på min vackra dotter.

Dags för ett bad.

Här kommer Moro, en av våra chaufförer. Dags att åka kanske:)

Ja här kan vi inte sitta längre så efter ett antal timmars väntande fick vi åka vidare, med en guide samt en "medföljare" som skulle ha lite koll på vad vi gjorde. Tack o lov! Med lite bättre kommunikation, samt något mer papper hade allt gått lite fortare. Nu vet vi det tills nästa gång:)

Då är vi på väg...det kallas för väg i alla fall. Vi skall upp på platån ni skymtar i överkant, köra över den och ner på andra sidan. Helst vara framme innan det är mörkt men det känns tveksamt om vi hinner. Nu väntar ett riktigt prov för våra bilar, däck och chaufförer. Det ni ser nu är en bra del av vägen...

Trevlig påskafton vänner!

Daniel