När du inte orkar...

Hej igen!

Blev visst två inlägg idag.

Jag har fått förtroendet att fotografera och göra en fotobok för vårt sjukhus Covid-19 IVA-avdelning. De har sett boken jag gjort för ambulansen(min arbetsplats) och ville gärna ha något liknande. Hoppas kunna uppfylla deras förväntningar. 

Jag går inte oberörd från ett besök på Covid-IVA och när jag sedan sitter vid datorn och ser alla bilder väcker det många tankar.

En bild jag redigerade nyss fick tankarna att snurra igen. Fotot är på ett arbetsschema över allt som skall göras förmiddag, eftermiddag och kväll hos varje patient. Ett digert schema, längst ner hade någon skrivit något med en tuschpenna.

Är det inte detta livet vi lever handlar om? 

Vi är inte till för oss själva utan för varandra. Vad får du för tankar av texten?

Må väl, håll er friska och njut av dagen i morgon!

Daniel

Evakuering med helikopter

Hej!

Evakuering kanske inte är rätt ord men har den känslan på hur vi i Jönköping skickar svårt sjuka patienter över Sverige. Jag pratar förstås om människor svårt sjuka i Covid-19. Tydligen har vi den högsta belastningen av Covid-19 IVA patienter i hela landet.

Nu har sjukhusledningen bestämt sig för att minska ner antalet patienter på våra Covid-IVA då personalen är helt slut. Tanken är att om det är några färre patienter att ta hand om så orkar personalen ett tag till. En del andra regioner med lägre belastning har lovat hjälpa till. Det finns ett problem...om det hela tiden kommer fler som behöver IVA-vård fylls den nyss tomma platsen. 

Varje dag har ffa helikoptrar från olika regioner landat och hämtat patienter. Vi på ambulansen har också fått köra en del. Det finns stora risker för en IVA-patient att flyttas på dessa sätt, finns studier som visar på ökad dödlighet. Vilket trauma för anhöriga med, att deras livskamrat/pappa/mamma hamnar 30-50 mil bort. Hur skall man nu kunna besöka, kunna vara närvarande vid ett eventuellt dödsfall (numera tillåts besök på Covid-IVA).

Igår eftermiddag hade jag möjlighet att närvara vid en helikoptertransport, inte följa med men följa proceduren med lastning mm. Visar bara en bild när helikoptern lyfter sent på eftermiddagen.

Denna patienten skulle norröver, till något sjukhus i Stockholm.

Önskar er en god helg! 

Daniel

Search and rescue

Hej!

Nu återvänder vi till Utklippan där jag var i september. Ringmärkning stod på programmet för en vecka. 

Vi hade ca 15 nät uppe varje dag, lite beroende på hur vinden blåste. Ringmärkning funkar inte i stark vind...plötsligt dyker en helikopter upp, jag tänker att den bara skall flyga över men icke.

En räddningshelikopter och jag fick rusa för att rädda fåglar i ett fångstnät precis intill där helikopter höll på att landa.

Ooops är det ett nät där nere...

Tack o lov skadades inga fåglar.

Det visade sig att en Silja Line färja hade gått på grund och de var på väg mot den när de fick order om att avvakta på närmaste möjliga landningsplats, vilket råkade vara Utklippan. Efter ett tag fick de order om att flyga hem, de behövdes inte på plats.

Daniel

Här finns det sprit att köpa!

Hej!

Under mina resor till Sydsudan har jag noterat att det vid porten/infarten till olika typer av boenden ofta finns en hög pinne och längst upp en plastpåse eller dunk.

Det är tecknet på att här kan du köpa sprit, berättade mina vänner.

Här ses ett försäljningsställe till höger.

Här kan du köpa sprit.

Att möta berusade personer är något jag är van vid genom mitt jobb här hemma men det är en helt annan sak att göra det i ett land där var och en är beväpnad. Alla vita betraktas som rika, kvittar om du är ute på volontärarbete. Mest rädd/orolig har jag varit om det varit militärer, haft några obehagliga möten som tack o lov slutat bra.

I Kapoeta, distriktshuvudstad i det område vi jobbat i är inget undantag. Man möter ofta män som går omkring i små gäng, berusade. De yngre går inte i skolan, har ofta inga jobb och den ev lilla inkomsten de har skulle behövas till mat, skolavgifter till barnen etc. Det gynnar inte utvecklingen i området, familjerna lider brist det mest nödvändiga.

Jag gillar att ta en promenad tidigt på morgonen när jag är i Sydsudan, kolla efter fåglar, fotografera etc men i Kapoeta har jag bara vågat gå 100 meter från boendet, alltid inom synhåll. När vi är ute i bushen känner jag mig trygg och kan fritt ströva omkring med kikare och kamera.

En morgon i våras träffade jag på ett par kvinnor utanför gästhuset, mor och dotter visade det sig vara. Modern bar på en stor tunna, dottern någon konstig anordning, förstod inte direkt vad det var.

Mamman hann gå en bit medan jag pratade med dottern.

Moonshiner är det engelska namnet för de som tillverkar sprit hemma. Det var den utrustningen hon bar på. Jag har glömt hennes namn tyvärr, hon gick i "secondary school" typ gymnasiet. Hon gjorde det på distans i ett samhälle som heter Narus vid gränsen till Kenya. 

Hon berättade att spriten hon bränner betalar hennes skolgång, uppehälle i Narus, hon såg inget annat sätt att få in de pengar hon behövde för att kunna gå i skolan. Vi hade ett bra samtal om situationen, hon gillade egentligen inte att så många var beroende av alkoholen samtidigt som den finansierade hennes skolgång. Men vad gör man...

Hon hade som mål att bli sjuksköterska eller lärare när hon var klar.

Jag är så glad hur vår skola är uppbyggd, även om det finns brister, våra barn ges chansen till ett bra liv tack vare att de lär sig läsa, skriva etc.

Daniel

Dokumenterar du din vardag i Corona-tider?

Hej!

Har äntligen börjat med fas 2 i arbetet med min fotobok om hur mitt och mina kollegers arbetet påverkats av pandemin. Alla fotografier är tagna, nu börjat det tuffa arbetet att få till en bra bok. Kul att ha framöver, ett tidsdokument på hur vi hade det på jobbet under pandemin.

Har du gjort/gör något liknande?

Kommer bli en blandning av egna foton, kollegors mobilbilder, pressinformation, tidningsurklipp, chattar i en salig röra...nåja skall allt försöka följa någon slags tidslinje i boken.

Historiskt larm för Sverige i denna pandemi.

I början gick jag alltid in i förrådet för att se om det fanns utrustning för hela arbetspasset, inte så kul att se i stort sett tomma hyllor. Klart att jag varit lite orolig, ingen vet ju hur sjuk man blir om man får "sjukan". 

Då sex av mina arbetskamrater blev förflyttade till Covid-IVA i 6 månader fick jag tillåtelse att fotografera på Covid-IVA under ett par dagar(för att även dokumentera deras vardag). Blir inga bilder från Covid-IVA i bloggen men väl i boken.

En kort paus utanför Covid-IVA, tid för ett samtal.

Vi inom sjukvården ser oss inte som hjältar. Vi gör vårt jobb. Vi tar oss till jobbet, gör det vi skall på bästa möjliga sätt för våra patienters skull. Det har varit tufft på många sätt, är tufft måste jag tyvärr skriva igen!

Det som stör oss mest förutom det vanliga(chefer, sjukhusdirektörer, regiondirektörer mm) är att se hur "Svensson" inte kan följa direktiv som varit ett mantra sedan dag 1 i denna pandemi. 

Har du symtom, gå inte till jobbet, skolan etc stanna hemma!

Testa dig!

Håll avstånd till andra människor!

Undvik stora folksamlingar!

Tvätta händerna med tvål och vatten, handsprit dödar viruset!

Etc...

Jobbade under Black Friday, hade hur många Covid-19 patienter som helst, oerhört frustrerande att åka förbi alla köpcentrum och se helt fulla parkeringar utanför olika varuhus...allt för en ny billig teve, soffa mm. Där klappas det inte i händerna för oss inom sjukvården!!

Go kväll!

Daniel