Vitt mot vitt - att plåta isbjörnar på snö och is

Vissa motiv har av olika skäl alltid varit svårare än andra att fotografera…

När jag började min fotografiska bana i början av 70-talet hade precis inbyggda ljusmätare i systemkamerorna blivit vanliga. Programautomatik och tids- eller bländarförval fanns inte på den tiden. Några referensbilder eller att utrusta kamerans ljusmätare med mikroprocessor som kunde kompensera mot sådana, var det ingen som hade tänkt på. Det var bara enkla inbyggda ljusmätare kalibrerade mot s.k. gråkort som gällde på den tiden eller externa exponeringsmäatre som Lunasix.

Detta innebar att om man exponerade enligt ljusmätaren blev motiv som var ljusare än gråkortet, mörkare än det var meningen och mörka motiv blev omvänt för ljusa. För oss som stod bakom kameran gällde det alltså att öppna bländaren ett eller två steg om motiven var ljusa och tvärtom när motivet var mörkt. Man fick lära sig knep som att gällde det fåglar, flygplan eller fallskärmshoppare mot himlen, så mätte man exponeringen mot himlen och öppnade bländaren två bländarsteg…

På senare år har kamerorna utrustats med olika exponeringsprogram och mikro-processorer av allehanda slag, som kompenserar ljusa och mörka motiv mot en mängd inprogrammerade referensbilder. Allt för att vi fotografer egentligen bara ska behöva rikta kameran mot motivet och trycka av medan kamerorna fixar allt tekniskt…

Så långt är ju allt bra. Vi kan koncentrera oss på motiven och lämna det tekniska som att ställa in skärpa och exponering till kameran. Och för det mesta fungerar detta...

MEN…

Ännu har jag inte haft en kamera som fixar alla ljussituationer som dyker upp…

Ibland räcker inte alla inlagda referensbilder till, utan bilderna blir ljusare eller mörkare än vad vi önskar, OCH NU BÖRJAR PROBLEMEN KOMMA…

Är ljuset konstant kan vi välja att jobba med helt manuella inställningar och en separat manuell ljusmätare, vilket i vissa ljussituationer kan vara en fördel. Varierar däremot ljuset med moln som kommer och går, kan tids- eller bländarförval vara fördelaktigare. Men nu måste jag istället för att öppna/minska bländaren, bestämma mig för hur mycket jag ska tala om för kamerans ljusmätare att den ska kompensera de värden den mäter upp.

Förr i tiden var detta enklare när jag VISSTE att ljusmätaren var kalibrerad enbart mot ett gråkort. Idag är kamerans ljusmätare kalibrerad både mot gråkort och referensbilder. Problemet är bara att jag inte i förväg kan vara säker på att kameran väljer rätt referensbilder att väga av exponeringen mot. Ofta blir det ganska bra, men ibland blir det inte så bra…

I lugna och fasta situationer där bilden kan tas om gång på gång till dess jag är nöjd är detta inget problem. Men i snabba actionsituationer där tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt, blir det problem om inte exponeringen blir rätt direkt.

Som väl är finns idag nya fantastiska möjligheter, som inte fanns på 1970-talet.

Redan på den ”analoga filmtiden” kom AEB (Automatic Exposure Bracketing), där kameran kan ställas in att ta flera exponeringar efter varandra med olika exponeringsvärden. De digitala kamerorna har gett oss både displayer och histogram som gör det möjligt att snabbt ta en provbild och bilda oss en uppfattning om hur exponeringen blir. Finns det utrymme att ta en provbild innan ”den riktiga plåtningen” väljer jag kanske detta. Kommer jag inte att hinna det eller om ljuset varierar snabbt, väljer jag kanske AEB-varianten istället. Med RAW-filernas tillkomst har ju dessutom möjligheterna att i efterhand justera felexponeringar ökat högst väsentligt.

Möjligheterna är idag betydligt fler än på 70-talet, det gäller bara att välja rätt alternativ för varje situation…!

För ett par veckor sedan ställdes jag inför denna problematik när jag fotograferade isbjörnar på snö och is kring Svalbard och uppe i isen vid nordpolen. Jag hade tur med relativt konstant ljus i de flesta isbjörns-mötena och valde att snabbt ta någon provbild när jag trodde nallarna var på gång och sedan ha möjligheten att finjustera RAW-filerna i efterhand som extra trygghet.

Tack vare samarbetsvilliga modeller och bra kameror blev det en del trevliga bilder.

P.S.  Eftersom jag ofta får frågan – isbjörnar kan vara allt från kritvita till ganska gula i sin pälsfärg...