en bild som den här,
ger mig i alla fall
en riktig långresa in i tankarnas värld

jag blir enormt berörd

jag tänker
tegelläggningen påminner inte om något vanligt men äldre industrier kan ju vara fantastiska i sina fasader

detta är nog en innerväg, vare sig svensk eller utländsk
ett ställe där några fått lust att lämna sina initialer, i en del celler på Långholmen, fängelse, har jag sett bilder av detta och i bunkrar i Norge och Danmark från Nazisternas ockupation

lambi bambi och en till är dom enda som verkar vara vår tid
dom andra äldre

människor har ofta ett inneboende behov av att lämna ett revirmärke efter sig
i stället för att pissa ut det ristar, ritar man sedan tusentals år

hemlösa ungdomar, Pixaderos i Sao Paulo firar ned sig från riktigt höga hustak för att spraya sitt namn längs sidan, väl synligt för alla passerande

vid fråga om varför namn svarade den ena pojken
"mitt namn är det enda jag äger"

en slags STREET THERAPY tror jag det är för nutidens klottrare, tagritare -
sitt namn, sin målning
jag vill lämna spår, jag finns

ett starkt behov som samhället borde ta upp, varför syns vi inte som individer
inte
bara dom snygga, rika, kända mfl

reklamens grepp
om oss
skapar, till dels, skillnaderna

ensamhet
kan skapa våld
hämnd som vi just varit med om

det räcker inte att skriva tags, måla målningar
om
du inte inkluderas i ett samhälle

mycket fint att du tar upp detta med dina bilder

- så fasansfullt kan ensamhet bli
att knappt ens initialer finns på väggen i en öde lokal
fukt och tomma ekon hörs

/inger

Det är kul med graffiti/klotter.
Ibland undrar man om vederbörande inte borde sitta på en psykiatrisk klinik, ibland får man skratta åt en förfinad humor.
Så här stod det på Stockholms stadsbibliotek för många år sedan:
"Vem tjänar på myterna=Myteristerna".