Hej
Ja längta kan man. Lagen som klubbades igenom i våras gäller den så kallade reduktionsplikten vilket innebär krav på minskade utsläpp genom stegvis ökad inblandning av biodrivmedel i bensinen och dieseln.

I år höjs reduktionsnivån till 6 procent för bensin (26 % för diesel) för att stegvis öka till 28 procent (66 % diesel) 2030. Biodrivmedel är dyrare än de fossila vilket bidrar till att successivt pressa upp bränslepriset.

Jo en elbil kommer närmare för varje höjning. Har inte helt förstått prisbilden på driften av elbil, men det är väl att tar man i eget uttag så är det betydligt billigare och tankar man el vid en stolpe så är det billigare, kan det vara halva kostnaden vid stolpe? Problemet är väl när alla har lämnat disel och bensin så förlorar staten massa skatter och då lägger de alla skatterna på el istället, eller ev höjer bilskatten, man kommer nog aldrig att vara glad mer

Medan det stora prispåslaget är skatter och avgifter så är bensinpriset fortfarande volatilt. För några år sedan, jag vill påminna mig 2017 kraschade marknaden efter att vissa oljeproducerande länder ökade tillverkningen och Norges oljekänsliga krona föll till 1:1 mot den svenska över en natt. Prisstegringen nu har alldeles säkert att göra med de globala transportstörningarna, som får priset att stiga för att täcka ett ökat och osäkert inköpspris.

Det finns givna konflikter vad gäller drivmedelsbeskattningen och det stora bilberoendet i mycket av vårt glesbefolkade land utanför storstäderna. Men oavsett politisk färgning så är väginfrastrukturen hopplöst dyr, och asfalten blir dåligt och förtvinar oavsett hur många som färdas på vägarna. Så vad gäller beskattningen av bilisterna får man också ha i åtanke vilka kolossala utgifter som staten och regionerna har för underhållet. Jag har svårt att se att det är någon kassako vi talar om.

I takt med att elfordon fasas in som det nya reko kommer finansieringsmodellen behöva skifta. Jag gissar på att fordonsskatten höjs för nyköpta fordon eller att man hittar en modell kopplad till låt säga batterihyran. Infrastrukturen behöver förstås täckas upp för ekonomiskt oavsett drivmedel.

För att rätta till ojämlikheten ute på glesbygden finns det mycket man kan göra, förutsatt att det finns en genuin politisk vilja att glesbygden ska bestå. Den globala urbaniseringstrenden ser inte ut att avta, och inte heller så i Sverige. Så det finns en naturlig friktion i att ge glesbygden utökat stöd när städernas befolkningar sväller och resurserna upplevs göra stört nytta för flest där. I Norge tycks det finnas ett större regionalt styre, där regioner med låt säga elproduktion behåller större del av den ekonomiska nyttan själva - men de står också med svårigheter att behålla sin glesbygdsbefolkning likt i Sverige.

"Sverige Utanför" av Kristina Mattsson tar upp delar av den här problematiken. Att häva ur sig slagord mot en upplevd politisk komplott, likt vad jag ser i kommentarsfältet, är lätt - att finna faktiska lösningar desto svårare.