"Jag vill att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt"

Det är tjugofem år sedan Björn Afzelius dog. Bland sparade fotografier, brev och kassettband hittar jag vårt första samtal. Det börjar med en text i en poesibok.

”Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man skall ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas.
Revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas.
Ingen älskar ett barn som är starkt.”

IKAROS, AV BJÖRN AFZELIUS

Jag slår på kassettbandet.

Det är 1989. Berlinmuren har precis fallit. Jag är sexton år och har läst diktsamlingen ”Kärlek och uppror”, en antologi med texter för unga människor. Där upptäckte jag Björn Afzelius.

Nu sitter jag i en loge bakom scenen. Björn har tänt sin Marlboro och bandet rullar. Jag frågar om ”Ikaros”, sången som finns med i boken. Det är snöstorm och turnéledaren vill vidare till nästa stad, men Björn sitter lugnt kvar mittemot mig.

– Även om man har en bra uppväxt finns det saker ens föräldrar inte förstår, som att välja bort en akademisk karriär mot att bli popsångare. Men om man låter sina ungar utveckla sig efter sina egna känslor får man lyckligare barn, även om dom inte blir dom fina yrken man själv önskar att dom blir. Och det är nog bättre att ha en lycklig unge som spelar gitarr än en olycklig unge som är lärare. Det hade jag blivit om mina föräldrar fått sin vilja igenom.

Vi pratar om hur sångtexten klarar sig utan musiken i en diktbok.

– Drömmen är att skriva sådana sånger, men det kan man inte förvänta sig att göra mer än ett par gånger under sitt liv. Ibland faller allt bara på plats och det är svårt att förklara hur det gått till. Jag tycker att jag får sagt mycket på kort tid och sången är inte heller tidsbunden till mig. Den kan användas generation in och generation ut. Det är en evig problematik. Den är jag nöjd med.

Björn föddes i Småland 1947. Tillsammans med Mikael Wiehe var han med och bildade Hoola bandoola band, ett av dom största svenska banden under sjuttiotalet.

– Jag fick min första gitarr när jag var sjutton och började spelade i olika band. Så småningom träffade jag Mikael Wiehe på en fest.

På kassetten hör jag turnéledaren signalera från bussen utanför, men Björn fortsätter.

– Jag valde egentligen aldrig att bli musiker. Det hände av en slump och jag lät det rulla på. Det har ju gått bra hittills.

Björn skrattar. När intervjun gjordes hade "Tusen bitar" precis kommit ut. Den skulle bli hans största kommersiella framgång.

–Att jag lärde mig skriva sånger var inspirerat av Mikael. Det var inget jag funderat över innan.

Har du någon musikutbildning?

– Nej, det är synd att säga. Jag har däremot ett avgångsbetyg från gymnasiet där man vägrade sätta betyg på mig eftersom jag ansågs vara det mest omusikaliska som gått på den skolan. Det säger kanske mer om min lärarinna än det säger om mig och om vuxnas oförmåga att bedöma unga människors talanger. Jag är rätt stolt över att ha vägrats musikbetyg.

Tillsammans med Mikael Wiehe gjorde Björn otaliga stödkonserter och samlade in pengar till folket i bland annat Latinamerika.

– Jag tror jag har en grundläggande känsla för rätt och fel, en moraluppfattning man ibland kallar solidarisk. Jag tycker till exempel att alla människor har rätt att leva i fred och frihet och att dom själva och deras barn ska få mat för dagen. Jag tycker inte om förtryck och förföljelse. Jag föraktar dumhet, inskränkthet och fördomsfullhet mot det man inte känner till, att man gör klart för sig att Sverige inte är jordens medelpunkt utan att det finns annat att lära. Det är stora frågor, men jag har svårt att sätta en etikett på det. Jag vill att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Jag med.

Kassettbandet tar slut.

När Björn avled i lungcancer den 16 februari 1999 var han den svenskspråkiga artist som sålt mest skivor genom tiderna. Idag har han fortfarande drygt 188 tusen lyssnare i månaden på Spotify.

När Mikael Wiehe för ett par år sedan gjorde sin sista stora turné spelade han två sånger till Björn; "Sång till friheten" och den egna "Den, jag kunde va”.

– Vissa människor hör ihop. Och det kan döden inte göra någonting åt, säger Mikael.

Han pratar om vänskapen och samarbetet med Björn. För publiken blev dom ett, som Hasse och Tage eller Lennon och McCartney.

Mikael berättar en historia om en man som medans Björn levde kom fram och frågade: ”Är det du som är du eller är du den andre?”

– Vi var väldigt förknippade med varandra men såg våra gemensamma konserter som ett hobbyprojekt. Vi tyckte det var kul att umgås och tillsammans kunde vi spela in pengar till sådant vi tyckte var viktigt, men våra egna projekt stod i centrum. Efter Björns död har jag börjat fundera på om inte vårt samarbete egentligen var huvudprojektet.

Vad är vänskap egentligen?

– Vänskap är att kunna tala med varandra om viktiga saker; sådant som är viktiga för den ena, för den andra eller för bägge två. I en vänskap kan saker också bli viktiga eftersom man är kompisar. Om min vän har problem blir jag en del i det. Det finns även en tidsaxel, som handlar om att man känt den andra så pass länge att man accepterat olikheterna och kan förenas i det gemensamma. Då växer vänskapen med tiden. Kanske är det vad vänskap handlar om, att man också delvis står ut med att höra den andra berätta samma sak för hundrade gången?

På vilka sätt kompletterade ni varandra?
 
– Jag var intellektuell och han var folklig. Om vi kom till Lofoten och en fiskare frågade om vi ville hänga med ut och fiska nästa morron svarade Björn ”Ja, för fan!” Björn blev kompis med folk hela tiden, vilket jag beundrar honom för. Sedan var han attraktiv för kvinnor, och det var jag avundsjuk på. Men något jag tyckte illa om var hur Björn blev mobbad av musikjournalister. Jag tycker Björn var tuff som tog emot så mycket skit, men han gav också igen och slog tillbaka.

När saknar du Björn som mest?
 
– Jag saknar honom inte så mycket, för jag drömmer om honom på nätterna. Jag vaknar ofta med ett leende på läpparna, då har vi bommat en konsert eller gått vilse bakom scenen tillsammans. Jag känner att han är mycket närvarande fortfarande.

Texter och bilder: Emil Tjärnström

Malmberget och den stora flytten

En gigantisk grop delar Malmberget i två delar. Det mesta av samhället håller på att flyttas eller rivas på grund av rasrisken. Avvecklingen beräknas pågå till 2032. Det är en omvandling som väcker minnen och känslor. 

När vi går omkring kommer många fram och vill dela sin berättelse. En del är besvikna eller förbannade. Andra upplever flytten som en möjlighet att börja om någon annanstans. Många ser det krasst som något oundvikligt för att kunna behålla jobben i gruvan. Ännu fler beskriver en sorg över att se samhället tömmas och aldrig kunna återvända.

Under oss går malmkropparna. Varje natt skakar det till av sprängningarna. När vi vandrar i spåren av det som var hem, skolor och butiker ser vi tecken på hur naturen börjat ta över. Och 1250 meter under jord fortsätter malmen att brytas.

Att bara va en del av nånting större

Stefan Sundström sjunger om det sköra. När han berättar om sitt liv säger han samtidigt mycket om både dig och mig.

Vi har känt varandra i 30 år och jag har fotograferat honom lika länge. I helgen, strax innan lingonplockningen, satte Stefan sig på en gammal björk som fallit under de norrländska vinterstormarna och jag tog en bild. Sedan sjöng han.

"Att bara va en del av nånting större
Att bara va en del av nånting helt
Att bara va en del av nånting större
Att bara va kan väl inte va nåt fel"

Han spelade på min gitarr. På locket fanns en fasttejpad bild av Cornelis, fotograferad av Hans Gedda. Det var sensommar. Ett lätt duggregn fångades upp av löv och barr i träden runt omkring oss. I bakgrunden hörde jag några fåglar sjunga. En bit längre bort travade en häst på en skogsväg. Därefter gick vi oss ut i lingonskogen.

Landet där du och jag föddes

– När jag som femtonåring såg "En kärlekshistoria" av Roy Andersson framstod den som en film om kärlek. När jag såg om den som vuxen förstod jag att den också handlar om Sverige och den materialism som färgat landet efter kriget. Vi hade varit ett av de fattigaste länderna i Europa. Det är inte så konstigt att materiell välfärd hamnade högt upp på vår dagordning. Men vi kanske fastande en materiell prioritering och när vi nådde toppen av behovspyramiden inte riktigt visste vad vi skulle ha det till.

Det är våren 2017. Tomas Andersson Wij sjunger om det lilla i tillvaron och förvandlar det till något större. I hans sånger är vardagen ofta kulisser till mer existensiella och eviga frågor. Det inre landskapet speglar inte sällan det yttre, som i sången "Blues från Sverige".

 "Vi har fyllt alla rum till brädden

men de ekar tomt ändå

Jag är uppe i natt

och skriver Blues från Sverige"

– På många sätt är vi det rikaste landet i världen, men vi är också ett fattigt land. Vi har inte riktigt någon kontakt med kulturen; litteraturen, konsten och musiken har ganska låg status i Sverige och det är vad den sekulariserade människan har att tillgå för att kunna tolka sitt eget liv eftersom vi sedan länge avskaffat religionen. Vi har byggt betydligt fler shoppingcenter än vad vi byggt kyrkor de senaste femtio åren.

Om det finns en existensiell och andlig tomhet i samhället idag, fyller vi den med något annat?

– Jag vet inte riktigt. Det brukar sägas att svenskarna har ett religiöst förhållande till naturen och så är det kanske, men jag tror att vi är ganska andligt utarmade. Vi ägnar mycket liv åt våra kroppar, till att gå på gym och konsumera rätt populärkultur. Det är inget fel i det, men det har blivit lite slagsida. Vi har skapat ett otroligt motståndslöst samhälle. Alla som har barn kan se det tydligt, det är bara att ta upp en mobil eller en padda för att få stimuli idag. Det är som med godis eller vitt bröd, det ger snabba kolhydrater och därför är det lätt att ta till. Allt som ger någonting mer matnyttigt på ett djupare plan kräver mer av oss.

På "Mörkrets hastighet" från 2014 berättade Tomas öppet om en egen skilsmässa. Samma år som albumet gavs ut var det 47 000 par som gifte sig och drygt 24 000 äktenskap som upplöstes genom skilsmässa. I sången "Långsamma dagar i Stockholm" beskriver han vardagen som följde uppbrottet, med ensamhet och det nya varannan vecka-livet.

"Långsamma dagar i Stockholm

ensam med ett barn

Vi går mellan bryggor och parker

från Reimers till Vasastan

Och han frågar var du är nånstans"

– Ensamheten står nog ganska högt upp i vår nationella sjukjournal. Jag hade definitivt behövt ett större nätverk när jag blev ensamstående med ett barn, en större flock. Ensamheten speglar också vår höga standard – vi har råd att bo ensamma i stora hus och lägenheter. Men det som är vår välsignelse är också vår förbannelse. Ibland tänker jag att bara döden och sorgen kan bryta igenom det.

Är det svårare att leva ett familjeliv idag, tror du?

– Det tror jag att det är. Vi har en helt annat tillgång till andra människor idag, vilket kanske kan låta motsägelsefullt när vi pratat om ensamhet. Idag finns alla kontakter tillgängliga i våra mobiler och appar. Samtidigt är det också lättare att byta ut människor. Det finns något ensamt i det sättet att konsumera varandra också. Kanske bygger vi in en rastlöshet och ombytlighet till kärleken som vi inte riktigt kan hantera, men jag välkomnar ändå det.

Tomas tar upp flera sidor av en skilsmässa; tvivel, längtan och skuld. I sången "Orden i vinden" beskriver han en tung vinter som väntar efter separationen, men också förhoppningen om att allt till slut kommer att bli bra.

 "Vi sitter på sängen

med våran son

och förklarar så enkelt

vi någonsin kan

Men inga ord

kan skydda oss nu"

– En skilsmässa är ingen lätt sak att gå igenom, men jag tycker att vi ibland romantiserar detta med att stanna kvar och kämpa. Många lever i dåliga relationer för länge. Min upplevelse är att det är väldigt få människor som går ner sig efter en skilsmässa. Ofta är det tvärt om, många blir bättre föräldrar och lever roligare liv efter en separation. Jag har till exempel kommit närmre min son eftersom jag nu får ha ensamt ansvar för honom varannan vecka. Att vara häftad till en annan människa kan vara väldigt vackert om det funkar, men det är också otroligt svårt att inte få vara sin egen.

Tomas är uppvuxen i Fruängen, söder om Stockholm, och återvänder ofta till barndomen i sina texter. Där finns en detaljrikedom som både är poetisk och exakt när han fritt rör sig mellan dåtid och nuet. Barndomens detaljrika minnen får möta Sverige idag och rötterna leder ständigt tillbaka till den vuxna mannens liv.

"Alla historier börjar nånstans

alla bäckar har ett språng

Och vem kan säga att han är helt fri

från det som hänt en gång

Jag bär en hel värld inom mig"

– Vi lever med alla årsringar hela tiden. Det finns mycket i livet vi kan försöka gömma längst bak i huvudet, men vi kommer ändå aldrig att glömma det. Jag tror att allt som finns i oss och allt vi inte är medvetna om och förtränger påverkat våra liv. Jag tror jag har en väldigt psykoanalytisk människosyn på det sättet, vägen till frihet är självkännedom och acceptans. För att nå dit måste vi våga titta på oss själva.

Sången "Tommy och hans mamma" är en av de mest centrala låtar. Den utspelar sig en barndomssommar i Aspudden. I berättelsen, som är fylld av minnen, dofter och detaljer, finns också ett slags motto:

"En sak har jag lärt mig nu

livet är inte ute efter mig

En sak har jag fattat äntligen

livet vill mig inget ont

Och det jag inte kan förändra

det kan jag acceptera

Och det jag kan acceptera

det är redan förändrat"

– Det är min livsfilosofi. Det finns saker vi inte kan förändra, men vi kan acceptera dom och på så sätt ta makt över situationen. Om jag krigar mot mig själv och mina begränsningar kommer jag att vara fast i ett blodigt inbördeskrig.

Som många av Tomas texter handlar den om flera saker. "Tommy och hans mamma" är dels en sång om acceptans, men också om klass och klasskillnader.

"Det var länge sen tanken föddes

att alla ska ha samma chans

Och vi stiftade nya lagar

tills fattigdomen inte fanns

Ändå sitter vi runt bordet

dukat med allt det bästa i världen

och några tar vad de vill ha medan andra

inte förmår att lyfta armen"

– Självkänslan är den stora klassmarkören. Det är så tydligt i Sverige, där institutionerna är öppna för alla – på papperet. För många inom arbetarklassen är klasstillhörigheten som en slags sugande lera som håller dem tillbaka, de har inga andra i släkten som studerat och även om bordet är dukat av det bästa i världen är det inte säkert man tar för sig. Jag tycker det är ett perspektiv som ofta försvinner när medelklassen i sin proppmätta arrogans ska prata om klass. Vi säger att vi skapat det klasslösa samhället, det är inte riktigt så enkelt.

Är du politiskt intresserad?

– Jag får otroliga tomhetskänslor av svensk inrikespolitik. Debatten är så andefattig. För mig är politik frågan om hur vi vill leva våra liv; hur vill vi att det ska kännas att vara människa och medmänniska? Men jag tycker det är så sällan det perspektivet lyfts. Det är alltid tvåhundra kronor mer i plånboken eller inte-perspektivet. Och visst, det behövs också. Men det existensiella i politiken tycker jag saknas.

Vad får det för följder, menar du?

– Det spelar högerextrema rörelser i händerna. För de erbjuder tillhörighet, gemenskap och identitet och det gör inte några andra partier. De andra partierna är slampiga. Om en fråga inte blir populär i opinionen lägger de ner den. Det är lite som med ett företag som tillhandahållet de varor som säljer. Med andra ord: De står inte för någonting. Det är livsfarligt. Men jag tror det är med politiska partier som det är med en missbrukare, man måste nå sin botten innan man kan starta om sitt liv och komma närmre kärnan. Så länge det funkar kör man på. Tyvärr tror jag det är så.

Hur långt är vi från att nudda botten?

– Det är alltid svårt att säga. Men visst, det ser inte bra ut. De fascistiska rörelserna har medvind lite överallt i världen just nu. Det kommer att bli ett högt pris om fascismen får makt. Det är inte så lätt att bygga upp det som en gång raserats. Institutionerna som vi nu så lättvindigt river ner har tagit lång tid att skapa. Det är som med att såga ner träd.

Första gången jag såg Tomas var på Globen i Stockholm 2001, där han medverkade i musikgalan Artister mot nazister. Där sjöng han sången "Landet vi föddes i".

"Landet vi ser

är landet där du och jag föddes

Och du önskar du kände nåt

av kärlek av samhörighet

Vi kysser varann

och somnar med fönsterna öppna

Blir väckta av en våldsam storm

den drar genom landet vi föddes i"

– Jag skrev sången under mitt politiska uppvaknande. Jag jobbade med en antologi som heter "Solidaritet" och började se en nyliberal vind gå genom samhället. Jag satt framför teven och såg ett inslag på Aktuellt om ett dagis på Rosengård, med invandrarbarn, som någon hade tänt eld på. Man trodde inte det var sant att det kunde hända. När jag skrev låten tänkte jag den mer som ett debattinlägg, att den inte skulle leva så länge, men jag spelar den fortfarande. Det här med att tända eld på ställen där det bor flyktingar har sedan dess blivit något av en svensk folksport, så den är tyvärr mer aktuell än nånsin.

Tomas är född 1972. Inför en återträff med sitt gamla kompisgäng från åttiotalet skrev han sången "Sturm und drang". De hade inte setts på över tio år och närmade sig fyrtio. Sången handlar om drömmarna de haft och vad det blev av de dem.

"Kommer ni ihåg vad vi drömde om

inte drömde vi om dyra slicka liv

Vi var flanörerna vi var poeterna

vi var beväpnade för nästa stora strid"

– Jag tror det är ganska allmänmänskligt att börja ställa sig existensiella frågor i just fyrtioårsåldern, på samma sätt som att det är naturligt att ställa sig frågan om man är i rätt kärleksrelation. När man är fyrtio är man inte ung längre, men man är inte heller gammal. Det finns tid att våga livet en gång till. I tjugoårsåldern lever vi i livets förmak och kan skjuta mycket framför oss. På så sätt lever vi mycket på löften. När vi är fyrtio kan vi summera livet på ett helt annat sätt. Jag kanske drömt om att skriva en roman, men om jag inte skrivit den när jag är fyrtio kanske jag inte är en romanförfattare? Det är en möjlighet att stanna upp och justera sin självbild litegrann. Det är en sång som handlar om att försöka förstå vad från ungdomen man ska överge och vad man måste skydda. Om jag behåller allt blir jag patetisk. Överger jag allt blir jag en cyniker.

Han beskrivs ofta som en allvarlig artist. "Av alla allvarliga unga män i Sverige är Tomas Andersson Wij den allvarligaste" skrev recensenten Lars Lovén i Svenska Dagbladet hösten 2005.

– Min generation har problem med allvar, så är det bara. Men det kommer en punkt i alla människors liv när man antingen omfamnar allvaret eller blir en ganska sorglig figur. Den ironi som fanns på nittiotalet avspeglar också vilken skyddad värld vi levde i, hur lite vi egentligen hade att bekymra oss för. Vi hade råd att hålla på så. Det har inte unga människor i dag på samma sätt och därför är de mer politiskt medvetna.

Tomas växte upp i en frireligiös familj. För honom var baptistkyrkan Ebeneser ett sorts hem. Det var där han hittade musiken och förstod att tillvaron är något mer än det vi kan se och ta på. Han har ofta bearbetat sin kristna uppväxt i sina sånger och brottats med både tro och tvivel.

"Om det var Gud och inte du

som satt här mitt emot mig

under kökslampans sken

med ett barn som sover

i rummet brevid

Skulle fråga om jag

är på rätt plats

Om det kommer en dag

då jag slutar undra"

– Jag vet inte om jag kan kalla mig troende. För mig har det nog aldrig funnits en självklar tro. Jag lever kanske mer på hoppet. Men jag kommer aldrig bli kvitt de frågorna. Jag vet inte om jag vill bli kvitt dom heller. Det är mitt arv som jag bär med mig.

Kan du sakna den tydliga mening som finns i den kristna tron?

– Jag är inte säker på att livet har en mening. Jag tror i så fall att livets mening är att uppleva livet. Alternativet skulle vara att inte uppleva livet och även om livet är svårt är allt bättre än ingenting. Kanske låter det tomt och lakoniskt, men jag tror det är själva meningen med livet. Och att få uppleva livet är väl inte så dåligt? Jag tänkte på det när jag fick barn: Jag är så glad att jag får uppleva livet på det sättet också, som förälder. Och att få uppleva stark kärlek, djup vänskap, skönhet, naturen, extas... Men det kräver också att man vågar leva med såret öppet och inte håller på och plåstrar över allting; att våga känna och inte förakta sin känslighet. Det har jag ägnat mig åt mycket, eftersom känslighet inte är kompatibelt med samhället just nu. Vi förknippar ofta känslighet med nånting svagt, men i din svaghet är du stark säger Paulus. Det är ett synsätt som jag sympatiserar med. Alla människor kommer till platser där deras fasader krossas. Det är i de gränsområdena jag vill verka som låtskrivare. Det är det jag tycker är allra mest intressant. Det är viktigare för mig att nå in än att nå ut.

 Intervju och bilder från 2017 och 2018.

Citerade sånger: "Blues från Sverige", "Långsamma dagar", "Orden i vinden", "En hel värld inom mig", "Tommy och hans mamma", "Landet vi föddes i", "Sturm und drang", "Om det var Gud" (text: Tomas Andersson Wij).

Star Wars: Att ge sagan liv.

Sanden sveper återigen över Tatooine. Djupt inne i de underjordiska kamrarna ligger den mäktiga Jabba och ser ut över en samling prisjägare, lönnmördare och smugglare. 

Det är fyrtio år sedan ”Return of the Jedi”, den tredje filmen i Star Wars originaltrilogi, spelades in. Hur gjordes scenerna som fortfarande engagerar så många? Jag har frågat några som var med och fått en lektion i att ge en saga liv.

Det var 1981. John Coppinger arbetade för makeup-artisten Stuart Freeborn, mest känd för att ha designat jedimästaren Yoda. Det nya uppdraget var att skulptera den största docka som någonsin gjorts för film: Jabba the Hutt.

– Jag minns hur konstigt och samtidigt övertygande namnet var, Jabba the Hutt. Han liknade inget vi sett eller tänkt på tidigare. Det var en ny unik karaktär, berättar John Coppinger.

De hade en liten konceptskulptur att utgå ifrån. Johns första uppgift som skulptör var att räkna ut proportionerna och formerna för den fullstora dockan.

Parallellt med att dockans ansikte, mage, armar och svans växte fram med hjälp av latex, lera och skum experimenterade de med mekanismer för att styra de olika delarna.

– Vid ett tillfälle minns jag att jag bråkade med Stuart Freeborn om ögonformen. Han ville ha stora, runda ögon som jag tyckte gjorde Jabba alldeles för grodlik. Vi diskuterade oss fram till förslaget att göra ögonen ovala med runda inre pupiller, som kunde öppnas och stängas som en jättekatts ögon.

När den ett ton tunga dockan till slut var färdig och installerad i Jabbas tronrum, som var uppbyggt i Elstree Studios i närheten av London, kunde de testa den framför kameran.

– Det är fortfarande ett av de bästa tillfällena i mitt liv. Jag minns att jag tänkte: Vad som än händer har jag åtminstone jobbat på en Star Wars-film.

"Den sista personen som dök upp på morgonen fick jobbet att lägga slem på Jabba"

Det behövdes uppemot sex personer för att styra de olika delarna av Jabbas kropp, varav tre inuti dockan. En av dockspelarna var Toby Philpott, som kontrollerade Jabbas huvud, tunga och vänstra hand.

Det behövdes uppemot sex personer för att styra de olika delarna av Jabbas kropp, varav tre inuti dockan. En av dockspelarna var Toby Philpott, som kontrollerade Jabbas huvud, tunga och vänstra hand.

– Det var lite trångt inuti dockan men trots det hade vi det mycket bekvämare än skådespelarna i utomjordiska dräkter, minns Toby.

För att kunna kommunicera med regissören Richard Marquand och andra på inspelningsplatsen hade de headset och små monitorer.

– Vi försökte få regissören att prata med oss som karaktärsskådespelare, så att vi kunde improvisera svar. Sedan kunde vi koncentrera oss på att koordinera specifika rörelser för en tagning medan de satte upp belysningen och gjorde olika förberedelser.

Jabba fick en speciell makeup varje morgon. För munnen, tungan och näsborrarna hade de en särskild genomskinlig, grön slemblandning.

– Den sista personen som dök upp på morgonen fick jobbet att lägga slem på Jabba, berättar John Coppinger.

För att väcka dockan till liv behövde de sätta sig in i hur en Hutt skulle röra sig, tänka och leva sitt liv. Toby Philpott beskriver Jabba som en komediskurk snarare än en ond karaktär som the Emperor eller Darth Vader.

– Jabba är en pirat, men det är Han Solo också. Båda kommer att arbeta med den som betalar mest.

***

Varelserna i palatset var en kombination av dockor och skådespelare i dräkter. På Industrial Light & Magic (ILM), företaget som George Lucas bildat för att kunna göra filmernas visuella effekter, fanns en särskild verkstad som tillverkade figurer.

Där skapades bland annat jättemonstret Rancor, som spelades med en liten handdocka filmad med en höghastighetskamera för att ge illusionen av en mycket större varelse.

En annan docka som tillverkades på ILM var Sy Snootles, sångerskan i Max Rebos band. Hon spelades av Mike Quinn och Tim Rose. 

– Vi hade Tina Turner som inspiration när vi började repetera Sy Snootles. Jag vet inte om det var intentionen när hon skapades, men för oss hade  hon en viss Tina Turner-vibe, minns Mike Quinn.

Det gjordes två olika versioner av Sy Snootles; en för närbilderna, som visade henne från magen och uppåt, och en fullstor till de större scenerna.

– Den fullstora dockan styrde jag ovanifrån med hjälp av vajrar fästa i hennes axlar, som en marionettdocka. Tim kontrollerade hennes ben och höfter underifrån, som en omvänd marionett. Samtidigt stöddes vikten av resår, så vi kunde fokusera på hennes kroppsrörelser.

"Jag skrattade i ungefär tjugo minuter och improviserade småprat"

Mike Carter spelade Bib Fortuna, Jabbas närmaste medarbetare. För rollen bar han gummihuvud, färgade kontaktlinser, vässade löständer och fingerförlängningar.

– Du tog på dig dagens kostym, du gjorde det ordentligt och professionellt, men det var inte som ett seriöst drama i det avseendet att du behövde komma under huden på något. Det var bara väldigt kul och jag kände mig som ett stort barn.

Att flera av motspelarna var dockor påverkade inte arbetet som skådespelare särskilt mycket, menar Mike Carter.

– Dockspelarna var duktiga, så det var inte så svårt även om det inte var riktigt samma sak som att spela mot en traditionell skådespelare.

Jeremy Bulloch gjorde rollen som prisjägaren Boba Fett. Jeremy avled 2020, men vi diskuterade karaktären några gånger under 2016.

– Boba Fett var en väldigt cool karaktär med små rörelser. Han var inspirerad av de klassiska cowboyhjältarna. På så sätt var Boba Fett och Han Solo egentligen ganska lika.

Flera av rösterna spelades in i efterhand. Mark Dodson gjorde rösten till Salacious Crumb, Jabbas irriterande husdjur som på plats spelades av Tim Rose.

– Jag var inte med på inspelningen, utan gjorde rösten i Ben Burtts studio. Ben beskrev karaktären och jag skrattade i ungefär tjugo minuter och improviserade småprat, berättar Mark Dodson.

***

”Return of the Jedi” hade premiär 1983 och avslutade Star Wars originaltrilogi. Parallellt med att tekniken utvecklats har det gjorts flera ändringar i filmerna: Nya visuella effekter, nya karaktärer och dialoger och datorgenererade versioner (CGI) av några ursprungliga karaktärer.

Sy Snootles ersattes till exempel av en CGI-version.

– Alla dockor hade sina begränsningar i vad de kunde göra, men de var verkliga och integrerade med skådespelarna och ljuset. På ett sätt tycker jag det är synd att de ersatte Sy Snootles med en CGI-version. Visst, hon kan göra mer genom datoranimering, men ibland är mindre mer, säger Mike Quinn.

En scen som lades till i efterhand var när Han Solo första gången konfronteras av Boba Fett och Jabba the Hutt - en scen som förklarar det som sen händer i Jabbas palats. Scenen kom aldrig med i den första filmen då tekniken och pengarna satte stopp. Tjugo år senare var det möjligt.

Jabba gjordes med hjälp av CGI. Uppdraget att porträttera Boba Fett gick till Mark Anthony Austin, som på den tiden jobbade som datorgrafiker på ILM och själv var ett stort fan av Boba Fett.

– Det var enbart en fråga om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt egentligen. Jag hade redan blivit vän med de två killarna som driver Lucasfilm Archives på Skywalker Ranch och provat den riktiga kostymen. Och direkt efter det råkade de behöva någon för scenen, som var en blue screen-tagning. Jag fanns till hands och de visste att jag passade i kostymen. Tur för mig, skrattar Mark.

"Det handlar om frågor som vi har varit upptagna med i århundraden"

Sedan Disney köpte rätten till Star Wars  har det kommit nya filmer och serier. Där får vi se nya karaktärer möta de från originalfilmerna. En skådespelare som gjorde om sin roll efter 26 år var Billy Dee Williams, som spelade Lando Calrissian.

– Det var inte svårt att komma tillbaka till karaktären. Jag spelade karaktären. Jag skapade karaktären. Det gjorde det lätt för mig att komma in i den igen, konstaterar Billy Dee Williams.

Star Wars är en av de största succéerna i historien. Den lever vidare i generationer, både i och utanför filmerna. Sagan har fått eget liv. För barn är det en fantasivärld att leka i. För vuxna är det en saga som följt med genom hela livet.

– Jag tror att Star Wars fortfarande är så populärt eftersom det handlar om frågor som vi har varit upptagna med i århundraden. Det talar i detalj om vad vi kämpar med utanför oss själva och inom oss själva, den mörka sidan och den ljusa sidan, säger Billy Dee Williams.