Varför citera andras tankar? (Ska man fotografera Paris?)
När jag började detta bloggande hade jag en plan att referera och förhålla mig till några viktiga texter om fotografi. En första etapp är avklarad och jag tänkte ta upp mina tankar kring varför man bör citera andras texter. Det finns ett par anledningar till detta, delvis motsägelesefulla:
- blygsamhet, om det är någon annan som redan har sagt det man vill säga kan det vara juste att referera till den texten istället för att låtsas att man själv har kommit på allting,
- forskaransats. Inom forskningen är det normal metodik att alltid läsa igenom vad andra har sagt och att placera in sina egna tankar i förhållande till redan etablerad kunskap,
- fantasilöshet. Man har kanske inga egna tankar alls att komma med och då får man nöja sig med att referera vad andra har skrivit.
Jag har själv en forskarutbildning och har forskat i drygt tio år innan jag gick vidare till andra arbetsuppgifter, så för mig är det självklart att läsa igenom vad andra har sagt och förhålla mig till detta. Men sedan gäller det också att tillföra något eget. I forskarkarriären är det en överlevnadsfråga, om du inte klarar av det kommer du inte vidare. Men Fotosidan är ju inte ett forum för forskning kring fotografi utan en virtuell mötesplats där mycket kan hända, allt från mycket personliga berättelser om kärlek, arbete och livet till publicering och diskussion av fotografier och funderingar kring detta. Som ett sidospår finns det också goda möjligheter att fördjupa sig i rent tekniska frågor kring fotograferandet. Om man läser igenom lite olika bloggar så ser man också att dessa täcker hela spektrat ovan.
En viktig anledning till att publicera bilder och att blogga är att bli sedd och att finnas i ett sammannhang. Sedan har vi nog ganska olika sätt att förhålla oss till kritik och synpunkter på våra bilder. Men alla som publicerar en bild tror jag önskar sig en reaktion. En bild eller en text som läggs ut här är ju samtidigt en inbjudan till att kommentera. Den som vet precis vad som är den perfekta bilden och inte bryr sig om vad andra tycker lägger knappast ut bilder här.
Min huvudfråga är fortfarande "varför fotografera?" Jag tycker att jag har några trådar att dra i som framgår av tidigare blogginlägg. Ibland blir frågorna lättare att besvara om de är helt konkreta. Jag och min särbo, A., åker till Paris för en kortsemester efter påsk. Jag funderar på om jag ska ta med kameran eller inte. Jag har varit i Paris flera gånger tidigare och vi tänker inte bocka av turismmålen utan mest gå omkring i delar av staden och besöka lite muséer och utställnngar. Paris måste vara en av de städer som är mest fotograferade och jag har ingen ambition att dokumentera Paris på fem dagar. Utan min fråga är mer hur min, vår, upplevelse av Paris kommer att påverks av om jag har kameran med eller inte. A. är duktig på att se och letar ofta upp det som finns lite vid sidan om men fotograferar inte själv, hon är duktig på att kritisera bilder och gör det gärna. Vi har besökt Paris tillsammans vid två korta tillfällen tidigare när vi varit på genomresa. Kommer mitt sätt att se på Paris styras för mycket av att jag tänker i bilder? Kommer min minnesbild sedan vara så beroende av mina fotografier att jag missar helheten?
Jag har ännu inte bestämt mig, men jag tror att kameran får följa med, men det är inte självklart. Kameran har varit med under de flesta tidigare Parisresor. Vid ett tillfälle när jag besökte Paris ensam var jag så upptagen av fotograferandet att jag råkade ut för en, mycket skicklig, ficktjuv. Det är risker man får ta i stora städer. Men det är inget skäl för att inte ta med kameran utan det avgörande är frågan om min, egentligen vår, (för om jag hade rest ensam till Paris hade jag självklart tagit med kameran) upplevelse störs av att jag fotograferar. Om kameran följer med så är det för att fotografera några ögonblick av vad jag upplever under fem dagar. Bilderna kommer naturligtvis vara helt unika, eftersom det är bilder som ingen annan kan ta eftersom bara jag kommer att vara på precis den platsen vid den tidpunkten. Sedan är det en annan fråga om någon som får se bilderna har något utbyte av det.
Jag såg filmen om Annie Leibovitz för några veckor sedan på TV. I slutscenen reser hon i en bil och säger att hon alltid ser världen som fotografier, jag vet inte om hon var lycklig över det eller såg det som en "yrkesskada". Jag tror att för henne var det fråga om yrkesstolthet. Men jag är bara en amatör som tycker om att teoretisera!
Ha den som ett "noteringshäfte"! :)
Mvh Bengan
Ang det du avslutar med om Annie Leibovitz, så är det nog både en yrkesskada och att hon känner sig lycklig över det. Tror inte hon hade gjort det annars.