The dead Seagull.

This little story is about a time when I came to the ocean and found one  seagull baby dead. I felt so sad. I had been there 4 days earlier and at that time the young Seagull was full of life, even if I could see that some of the other chased him/her away. I thought that maybe the dead Seagull had it better in the ocean, instead of laying on the ground among the other, so I made a decision, which might have been  a wrong decision. I took the Seagull by the feet and carefully carried him/her to the ocean. All of the Seagulls at the beach was lifting to the air, circling high up and sqweeking. In a big circle they flew and then it became totally quiet. I didn't know if I should put the Seagull back but decided that he/she was better in the ocean. So I put him/her out, cried a little and he peacefully float away on the waves out to the horizon. All Seagulls flew away, and it took 15 minutes before one of them came back. It felt that I had interfered when I shouldn't.  I was glad that I had taken photographs of just that Seagull 4 days earlier, but I felt very sad about his dead.

2010-03-12 10:26   pic-tor

Naturen har sin gång. Inte mycket vi kan göra något åt.

Besvara

Svar från Agneta Viklund 2010-03-12 22:52

Ja så är det ju. Och visst kan döden vara ett svårt kapitel, men jag önskar ju att jag varit där och kunnat hjälpa den. Den var uppäten inuti och jag har sett bobcat, lodjur, där tidigare. Vet inte eg vad som hänt den.

Svara

2010-03-12 13:12   Gården

Fina bilder , men varför text på Engelska ??

Besvara

Svar från Agneta Viklund 2010-03-12 22:54

Tack, Hasse. Jag skriver på engelska just nu eftersom jag är i usa och vill att även de här ska kunna läsa. Kanske jag skulle skriva på båda språken....kanske.

Svara

2010-03-12 14:57   AnnaTrollet

Så märkligt, att de blev tysta menar jag..
Men inte tror jag du störde, snarare är det nog de själva som märkte att något var fel på ungen och tog död på den, det är väl så det är i naturen(?) - att de svaga mobbas och stötts ut - ur mänskligt perspektiv är detta förfärligt men det är väl en slags mänsklighet det med! En slags aktiv dödshjälpt vi inte får anamma som människor.
Spännande historia vi fick ta del av.. tack Agneta
//Mvh Anna

Besvara

Svar från Agneta Viklund 2010-03-12 22:59

Ja, Anna, det var en konstig tystnad som uppstod. Men det är ju inte alls säkert att de var måsarna som gjort det. Den var uppäten inuti så det kan ju ha varit nåt annat djur. Jag har inte hört att de äter upp varandra när de är så stora som den var. Att de tar andras nykläckta ungar vet jag.
Ha en fin helg,
Agneta.

Svara

2010-03-12 23:36   AnnaTrollet

Nej det måste ju inte vara så.. när jag läste hur de andra var på honom/henne förutsatte jag att så var fallet, men det är säkert fel av mig.
Att en fågel som är avvikande (skadade fötter eller vingar) blir attackerad av sina egna ar dock jag själv sett dock hemmavid.
Oavsett är det tragiskt. Mna önskar ju alla ett fulgott liv....

Besvara

Svar från Agneta Viklund 2010-03-13 19:18

Visst är det tragiskt, Anna och visst önskar man ju alla ett fullgott liv. Tack för dina rader, de uppskattas alltid ska du veta.
Skickar lite strålande sol till dig:)
Kram
agneta.

Svara

2010-03-13 10:09   Gården

Då förstår jag att du skriver på Engelska.
Att skriva på bägge språken är väl overkill :-)

Synd på måsungen, men som tidigare sagts, det är naturens gång.

Besvara

Svar från Agneta Viklund 2010-03-13 19:27

Ja det är ju så att naturen har sin gång. Tack Hasse.

Svara