En gråsiska kom på besök

En gråsiska kom på besök och den hade skuggan med sig också. Besöket var helt oplanerat. Vi hade satt oss en stund på uteplatsen när fågeln plötsligt landade. Den promenerade över trädäcket fram emot oss. Som om den ville ha lite fika den också. När den inte fick något vände den på klacken och flög sin väg. Hela besöket var över på mindre än en minut. Jag hann dock få ett par bilder med min 28-75 zoom innan fågeln försvann.

Ett fint möte på hemmaplan. Oväntat, men välkommet.

På återseende

Torbjörn

Flanerar genom ett svartvitt Stockholm – med en färgklick på slutet

Flanerar flera timmar genom Stockholms gator och torg. Träffar några fotovänner och tillsammans flanerar vi upp till Skansen. Det är i början av april och solen värmer. Året är 2010 och april var då mycket behagligare än i år. Väl uppe på Skansen sitter vi ute i solen och tittar på folk, äter en bit och har det trevligt tillsammans.

Jag har valt att konvertera bilderna till svartvitt för att ge intryck av tidens gång. Mycket har förändrats under de här åren men i minnet finns bilderna kvar, och i mitt minne är bilder för det mesta svartvita.

Avslutar med en vårflicka i regnbågens alla färger. Hon är ung och ser framåt. Jag försöker också göra det, men det är inte så lätt dessa dagar i nådens år 2024.

På återseende

Torbjörn

Flaskan vid S:ta Clara kyrka.

Innan jag drog ut på Stockholms gator och torg brukade jag alltid stanna en stund vid S:ta Clara kyrka och varmköra både kameran och mig själv. Jag kom med Uppsalatåget och var lite stel och orörlig efter resan. Ägnar man sig åt gatufoto, eller flanörfoto som Alf föredrar att kalla det, måste man vara i gång redan från start. Annars blir det inget resultat alls. Alltså, vänta inte för länge med att börja fotografera. Värm gärna upp som jag gjorde. Nu har jag inte ägnat mig åt gatufoto i Stockholm på flera år. Det är en krävande syssla och formen är inte den bästa sedan en tid.

I alla fall, här visar jag några bilder från en uppvärmningssession vid den ovan nämnda kyrkan.

Efter uppvärmningen blev det så dags att gå till verket.

På återseende

Torbjörn

Sommardäck 240422

På återseende

Torbjörn

...och i fönstret två pelargoner...

En bild av ett fönster med två pelargoner. Solen skiner in på bordets duk. Runt bordet står fyra stolar. Inte så mycket mer. Men ändå är bilden unik. Ett tvärsnitt av tiden – ett ögonblick som aldrig kommer igen. Är det den vetskapen som får oss att fotografera? Vill vi bevara det unika ögonblicket för framtiden, bli en del av vår egen livshistoria? Kanske är det så. Tiden rinner ju iväg så fruktansvärt fort och planeringshorisonten för kommande tider blir kortare och kortare för varje dag som går.

Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och ännu en gång få uppleva det som man minns, och glömt. Vetenskapen menar att det rent teoretiskt ska gå att resa tillbaka i både tid och rum. Rumstiden brukar liknas vid en fyrdimensionell limpa där man kan skära ut en skiva och däri få uppleva vad som hände just då. Händelser försvinner inte, allt finns kvar i limpan. Det finns de som t o m menar att framtiden redan har hänt. Ja, tiden är förunderlig. Det tyckte också Sune Jonsson när han dokumenterade småbrukarna i Västerbotten.

Det här är en analog bild och negativet fungerar som brödskivan i liknelsen ovan. Här behövs ingen komplicerad resa bakåt i tiden. Det är bara att ta fram negativpärmen och ta fram det aktuella negativet. Det går naturligtvis lika bra att söka igen bilden på någon av mina hårddiskar. Det är bra att dokumentera sin samtid, den blir snart historia. Det är också bra att försöka fotografera brett. Historien blir intressantare om den målas med bred pensel.

Har vi som fotograferar ett särskilt ansvar att dokumentera vår samtid? En svår fråga att besvara men den tål kanske att tänkas på.

På återseende

Torbjörn