Flaskan vid S:ta Clara kyrka.

Innan jag drog ut på Stockholms gator och torg brukade jag alltid stanna en stund vid S:ta Clara kyrka och varmköra både kameran och mig själv. Jag kom med Uppsalatåget och var lite stel och orörlig efter resan. Ägnar man sig åt gatufoto, eller flanörfoto som Alf föredrar att kalla det, måste man vara i gång redan från start. Annars blir det inget resultat alls. Alltså, vänta inte för länge med att börja fotografera. Värm gärna upp som jag gjorde. Nu har jag inte ägnat mig åt gatufoto i Stockholm på flera år. Det är en krävande syssla och formen är inte den bästa sedan en tid.

I alla fall, här visar jag några bilder från en uppvärmningssession vid den ovan nämnda kyrkan.

Efter uppvärmningen blev det så dags att gå till verket.

På återseende

Torbjörn

Sommardäck 240422

På återseende

Torbjörn

...och i fönstret två pelargoner...

En bild av ett fönster med två pelargoner. Solen skiner in på bordets duk. Runt bordet står fyra stolar. Inte så mycket mer. Men ändå är bilden unik. Ett tvärsnitt av tiden – ett ögonblick som aldrig kommer igen. Är det den vetskapen som får oss att fotografera? Vill vi bevara det unika ögonblicket för framtiden, bli en del av vår egen livshistoria? Kanske är det så. Tiden rinner ju iväg så fruktansvärt fort och planeringshorisonten för kommande tider blir kortare och kortare för varje dag som går.

Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och ännu en gång få uppleva det som man minns, och glömt. Vetenskapen menar att det rent teoretiskt ska gå att resa tillbaka i både tid och rum. Rumstiden brukar liknas vid en fyrdimensionell limpa där man kan skära ut en skiva och däri få uppleva vad som hände just då. Händelser försvinner inte, allt finns kvar i limpan. Det finns de som t o m menar att framtiden redan har hänt. Ja, tiden är förunderlig. Det tyckte också Sune Jonsson när han dokumenterade småbrukarna i Västerbotten.

Det här är en analog bild och negativet fungerar som brödskivan i liknelsen ovan. Här behövs ingen komplicerad resa bakåt i tiden. Det är bara att ta fram negativpärmen och ta fram det aktuella negativet. Det går naturligtvis lika bra att söka igen bilden på någon av mina hårddiskar. Det är bra att dokumentera sin samtid, den blir snart historia. Det är också bra att försöka fotografera brett. Historien blir intressantare om den målas med bred pensel.

Har vi som fotograferar ett särskilt ansvar att dokumentera vår samtid? En svår fråga att besvara men den tål kanske att tänkas på.

På återseende

Torbjörn

Fisksoppa med skrädmjölsbröd

L. bakade skrädmjölsbröd till fisksoppan i går. Som vanligt smakade både soppan och brödet alldeles utmärkt. Förevigade mästerverken med mitt fina SMC Takumar 1.4/50 mm, tillverkat någon gång mellan 1972 och 1975. Det finns fler varianter av det här objektivet, varav ett är tillverkat av toriumglas och därför är radioaktivt. Det är inte min variant. Jag gillar objektivets mjuka oskärpa och färgåtergivning. De här bilderna är mycket lite redigerade.

Fokusering med manuella objektiv på en digitalkamera kan ibland vara lite knepig. Trots hjälpmedel som focus peaking. Man ska inte alltid lita blint på den tekniken för skärpan sitter inte alltid där man vill ha den. Därför förstorar jag alltid sökarbilden när jag fokuserar. Det gör att det inte alltid går så snabbt att ta en bild. Fotograferingen blir lite lugnare, kanske till och med mer avkopplande.

På återseende

Torbjörn

Flektogon 2.4/35 MC

Kul att läsa Wolfgangs inlägg om det fina Flektogon 2.4/35 MC-objektivet. Jag har ett likadant med M42 gänga. Det har serienummer 10589558 så det är troligen tillverkat kring 1980. Ibland tar jag fram det fast det var länge sedan nu. Inspirerad av Wolfgang tog jag nyss några bilder från mitt köksfönster och en närbild från köksbordet. Resultatet är fint tycker jag. Objektivet har låg distorsion och jag gillar också färgåtergivningen.

Fotograferad med adapter till Sony A7 R III. Analoga objektiv fungerar fint också till digitalkameror.

På återseende

Torbjörn