Gamla manuella objektiv från förr: Leica och Olympus på Fuji

Har man väl börjat sätta gamla manuella objektiv från förr på en spegellös kamera är det lite svårt att sluta. Det är så himla roligt och ger en speciell känsla när man fotograferar och får ställa in skärpan manuellt igen som man gjorde förr. Man börjar samla och leta på nätet efter nya och hoppas göra ett klipp. Men egentligen är det lite dumt eftersom moderna linser oftast är mycket bättre, dvs skarpare och med mindre optiska fel, som t.ex. kromatisk aberration. Men ibland kan ett gammalt objektiv ge andra egenskaper som man ändå gillar, som ger lite karaktär på bilderna, t.ex. hur områden med oskärpa ser ut. Idag tog jag några bilder med några objektiv på min Fujifilm X-Pro3 som har ungefär samma brännvidd, motsvarande 35mm i fullframe. En liten jämförelse. Alltid svårt att göra det perfekt vetenskapligt, men det var mest för att jag skulle se själv vad som skiljer dem åt. Det kan man ju alltid dela med sig av. 

Objektiven är:

1. Fujifilm Fujinon 23mm f/2 R WR
2. Leica Elmarit-M 24mm f/2.8 Asph
3. Olympus Zuiko OM 35 mm f/2 + Metabones Speedbooster Ultra
4. Olympus Zuiko OM 21 mm f/2

Priset är lite svårt att jämföra eftersom det bara är Fuji som tillverkas numera. Det kostar nytt ca 4700kr. Leica Elmarit-M Asph 24mm får man leta efter begagnat och kostar ca 12000 - 25000kr. Samma sak Zuiko 21mm f2 ca 9000kr - 20000kr. Ett begagnat Zuiko 35mm kostar ca 1500kr - 4000kr. Priset beror på skicket naturligtvis. 

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skulle köpa de där dyra gamla linserna, när Fuji-objektivet är så pass mycket billigare och förmodligen bättre. Men det är en helt annan historia. En sak att tänka på är att Fuji-objektivet bara fungerar på Fujis kameror som är APS-C. Alla de andra objektiven är gjorda för sk. "full-frame", dvs 35mm, och går att sätta på full-frame-kameror från Leica, Nikon, Canon och Sony, t.ex. Vill man fokusera manuellt har Fuji-objektivet ingen mekanik för det, utan det sker motoriserat, vilket inte går att jämföra med de manuella objektivens fokuseringsring. Men det kan skilja en hel del på vilket exemplar man får tag på. En del är tröga, medan andra är lätta att vrida.

En intressant iakttagelse jag gjorde var att färgerna skiljer sig lite. Fujiobjektivet ger lite tråkigare färger, tycker jag. Men skärpan är absolut bäst på fuji-objektivet. Som förväntat är Leica-objektivet skarpare än Olympus-objektiven. Leica har precis som Fuji knappt någon kromatisk aberration heller, vilket Olympus-objektiven lider väldigt mycket av. Värt att tänka på är att Speedbostern kan bidra en del fel också. Men troligen inte så värst mycket. Jag tycker nog att Fuji har lite mer distortion också, men jag får väl fotografera en tråkig tegelvägg nån dag.

Först en bild tagen på bländare 8. Notera att när jag har Speedbooster på är ljusstyrkan ett steg mer än det som står på objektivet. Dvs jag har ställt in bländare 11 på objektivet för att få bländare 8. En Speedbooster är ju en sk ."focal reducer", dvs motsatsen till en tele converter. Brännvidden ändras, men öppningsdiametern är ju den samma.

Sen en bild med lite kortare skärpedjup. Bländare 4 (åter igen ställde in 5,6 på Olympus 35mm med Speedbooster)

Det blir intressant när man beskär bilden:

Jag måste nog säga att jag totalt sett gillar Leica-objektivet bäst, tätt följt av Fuji, sen Olympus 21mm och sist kommer Olympus 35mm med Speedbooster. Men kolla på färgerna. Svårt att säga vilken som är bäst. Men jag tycker på de här bilderna har Olympus 35mm+SB och Leica bättre färger än Fuji. Men det ska sägas att ljuset inte är exakt det samma på just de här bilderna. Men jag har sett samma sak på andra jämförande bilder jag tagit vid andra tillfällen också. Men om man är ute efter mest skärpa är det så klart Fuji som vinner. Det är ju dessutom inte alltid helt lätt att sätta skärpan helt perfekt med manuella objektiv. Jag hoppas jag lyckades.

Bye bye Adobe

Idag tog jag till slut beslutet efter flera veckors vånda. Nu ”gör jag slut” med Adobe. Jag har använt flera olika raw-konverterare genom åren. Alltid lika jobbigt att byta. Det är ju lite speciellt det här med raw-redigering. Det jobb, alla timmars redigerande är liksom borta. Om man vill komma tillbaka till en bild som man redigerat med att utgånget program och pilla lite till måste man börja om igen. Det gör ont när man tänker på det. Faktum är att jag inte har sovit riktigt bra sedan Adobe berättade att de skulle svika oss som vill ha en traditionell licens-betalningsmodell, dvs att man betalar för den uppgradering man tycker är värd priset.  Många hoppar varannan version, t.ex. Ja jag vet att det teoretiskt blir billigare att betala för en prenumeration om man ändå skulle uppgradera varje gång. Och det kostar som en lunch i månaden, osv. Men om man inte tycker den händer något?  Vi vet ju alla att Lightroom blivit långsammare för varje ny version. Den mest önskade förbättringen är prestanda. Jag köpte en ny värsting-mac nyligen framför allt därför. Dessutom har licens/abonnemangs-avgifterna de senaste åren gått till att utveckla en ny tramsprodukt som de flesta abonnemangsbetalare inte kommer att vara intresserade av på många år. Det är det nog största sveket. Större än att de faktiskt gick ut officiellt och lovade att Lightroom skulle ha kvar traditionell licensmodell under överskådligt framtid. Med det sagt, jag förstår att de vill ha abonnemangsmodell. Jag är systemutvecklare till yrket och förespråkar sk. agil utveckling med täta släpp av nya versioner. Det passar bra med en abonnemangsmodell. Det är helt enkelt inte vettigt att sitta och hålla på nya färdigutvecklade funktioner  i flera månader och släppa dem i klump varje jul, t.ex. Men om det som kommer ut inte matchar det jag behöver/önskar vill jag som kund inte betala för det. Och raw-redigering är ju så speciellt. Man blir så utsatt som användare - i beroendeställning. Så svårt att byta. De kan höja priset när som helst. Allt arbete som blir bortkastat om man byter.

Så här ser min historia ut:

2006 när jag började fota digitalt använde jag Rawshooter, som fanns i en gratisversion. När jag ett par år senare bestämt mig för att uppgradera till betal-versionen försvann de från marknaden. Det lilla danska företaget som gjorde detta ultrasnabba program hade blivit uppköpta av Adobe. Det var detta som blev Lightroom. Jag gillade katalogfunktionen i Lightroom då, men tyckte Nikon Capture NX producerade bättre bilder. Så det blev Nikon Capture NX och så småning om NX2. Lärde mig tycka om flödet där också, även om jag saknade snabbheten hos Rawshooter. Men efter några år blev jag sviken av Nikon. Ett litet (Tyskt?) företag Nik, som utvecklat NX2 åt Nikon blev uppköpta av Google. Patenten på den suveräna U-Point-tekniken i NX2 var nu Googles. Alla redigeringar jag gjort med den tekniken är nu borta. Jag gick över till Adobe Lightroom. Men usch vad arg var var. Nikons ersättningsprogramvara var inte ens kapabel att läsa gamla redigeringar. Fy vilket svek! Google gjorde inte mycket för att hålla tekniken och patenten vid liv heller. Obegripligt. Nyligen tog DxO över den. De gör en av många Lightroom-konkurrenter, DxO Photlab. Andra intressanta spelare är ON1 och Luminar. Men jag tog beslutet att gå till ett annat danskt företag; Phase-one och produkten Capture one pro. De är nog största konkurrenten till Lightroom idag, med många proffsanvändare. De fixar 100MP-bilder från företagets egen kamera utan problem så det ska nog inte vara några problem men mina 45,7MP från min nyligen köpta Nikon D850. Alla bilder jag tagit hittills med en har varit en fröjd att redigera i Capture One Pro, som jag haft en trial-version av i några veckor nu, tills idag. Bilderna blir bättre redan innan man börjat redigera. Katalogen är i stort lika bra som LR. Men jag kommer att sakna en del från Lightroom. Panorama och HDR, bla. Alla plug-ins. Maskning vid Sharpen. Men förhoppningsvis kommer Affinity Photo att komplettera  Capture One Pro och fixa panorama, HDR och även focus-stacking. En del plug-ins kan jag kanske fixa själv med lite Applescript.

Det är ett nytt kapitel som börjar idag.

Speed booster

För ett år sedan köpte jag en gammal Olympus OM 3Ti. Jättekul att fota analogt igen. Att få ställa in skärpan manuellt ger en speciell känsla åt fotograferandet. Själva processen att ta en bild är ju en del av min foto-hobby. Det handlar ju inte bara om resultatet - själva bilden. Att manuellt ställa in både tid och bländare - ingen automatik är också kul. Enkla kameror utan en massa modes och automatik, menyer mm. är befriande. Men det finns en del av processen som ibland kan bli lite jobbig. Den var det normala då, men som jag kanske glömt bort. Efter att man tagit slut på rullen måste man framkalla rullen. Kul? ja, ganska, men det tar tid. Sen efter att filmen torkat, ska den scannas. Jag använder min Nikon D810 och ett 60mm macro-objektiv med en dia-duplikator på för att göra det. Det går snabbt att ta en bild, men det är ganska mycket pill runt det hela innan man fått in alla bilder i datorn, beskurit dem mm. Ganska tröttsamt efter ett tag. Resultatet blir inte alltid så bra heller.

Men en sak är kul med den gamla kameran. Objektiven! Jag började med en 50/1.2 och en 28/2. Men det finns fullt med gamla fina OM-objektiv på ebay, tradera, KEH, fotosidan köp/sälj mfl. Ibland hittar man ett riktigt riktigt kul objektiv, som t.ex. det helt fantastiska 100/2. Men ska man leka med såna måste man fundera på om det är kul att vänta på att se resultatet först efter allt jobb med framkallning och scanning. 

Lösningen är att köpa en spegellös digitalkamera och en adapter. Sony har i princip den enda kameran (A7-serien) med "full frame"-sensor som är intressant. Gillar man inte Sony A7 finns det adaptrar till kameror med mindre sensor också. Men då får man den sk. crop-faktorn. Vidvinkelobjektivet blir inte så vidvinkligt längre. Men teleobjektivet kanske blir roligare, eftersom det blir en mindre bildvinkel och därmed "som-om" det var ett längre objektiv.

Men det finns ett annat alternativ. En sk. "speed booster"-adapter (eller focal-reducer) till en spegellös digitalkamera med mindre sensor, t.ex. M43 eller APS-C-storlek. Då finns det fler kameror att välja på. En sådan adapter är i princip som motsatsen till en tele-converter. Istället för 1.4x eller 2.0x är den t.ex. 0.71x. Då "slipper" man att den sk. "crop-faktorn" (vanligen 1.5x eller 1.6x) som blir p.g.a. den mindre sensorn. Ett 100mm objektiv blir då ett 71mm objektiv och behåller därmed nästan samma bildvinkel som objektivet har i original. Nästan, eftersom 71mm*1.5 är 106,5mm.

Men eftersom ljusstyrkan/bländartalet som står på objektivet är kvoten mellan brännvidden och öppningsdiametern (t.ex. 50mm med öppningsdiameter 35 mm har bländare 1.4=50/35) blir också ljusstyrkan förändrad (precis som med en tele-converter). Så ett 100/2 blir ett 71mm bländare 1.4, men en "speed booster" på 0.71x. Och mitt 50/1.2 blir ett 35/0.85! Det är därför det heter "speed booster". Man får ungefär ett bländarsteg ljusstarkare objektiv.

En fördel med APS-C är också att man kan växla mellan en vanlig adapter och en speed booster. Varje objektiv får på så sätt två olika brännvidder.

Så här är vi nu. Alla gamla OM-objektiv kan användas på en APC-C-kamera. I mitt fall blev det den utgående Fuji X-E2, som såldes ut billigt. Kameran är väldigt lik min Fuji X100T, fast med objektivfatting. Speed booster-adaptern är en Metabones Speed Booster Ultra. Den är den bästa på marknaden, men klart dyrare är de konkurrenter som finns. Man kan t.ex. justera infinity-läget (vilket jag behövde göra). Resultatet blir riktigt bra. Man kan tycka att det är dumt att stoppa in linser mellan objektiv och kamera - att det (som en tele-converter) skulle bli sämre skärpa. Men ja, kanske det blir så (jämfört med en Sony A7, t.ex.), men eftersom man utnyttjar hela bilden istället för att beskära behåller man ju objektivets upplösning bättre. Fler linser inuti ett objektiv behöver ju heller inte bli sämre än ett objektiv med färre linser inuti. Det gäller bara att det är bra kvalitet på linserna. En speed booster är också lite mindre än en adapter som inte har linser.

På bilden syns ett 21/2. Det är ett objektiv som f.ö. egentligen inte är kompatibelt med Metabones Speed Boostern. Jag behövde modifiera det en aning. Många av Olympus OM-objektiv har en lite "fläns" av någon anledning. Om den sticker ut för långt kan den skada linsen på speed boostern. På 21/2 är det så. Jag köpte därför en lös objekttivfattning från ett trasigt objektiv på ebay, som jag modiferade (bröt av flänsen) och bytte helt enkelt ut fattingen på mitt objektiv (lite trixig, men youtube är din vän). Originalfattningen har jag sparat. På en del objekt är flänsen så liten att den inte är något problem, t.ex. på mitt 28/2:

Brenizer-metoden

Snubblade över begreppet Brenizer-metoden för ett tag sedan. Alltså ungefär att man simulerar en storformatskamera genom att sätta ihop flera bilder till en stor, ungefär som med panorama-bilder, fast inte bara på bredden. Om man fotar med ett kort tele med full eller stor bländaröppning, får man en spännande effekt. Hjärnan luras lite. Det ser lite overkligt ut. Föremål i skärpa ser ut som de är mindre än i verkligheten. Det finns natuligtvis de som fuskar och gör det helt i photshop och lägger på oskärpa i tex. vyer över en stad och får det att lika ett Märklin-landskap. Människor som ser ut som små dockor. Men Brenizer-metoden ger lite subtilare effekt. Det är populärt i bröllops-bilder t.ex. Det finns helt fantastiska sådana på flickr.  Jag blev inspirerad och tog några bilder här hemma i Gamla Linköping. Bland annat den här:

Den här är tagen med Nikon D810 och 85/1.4@F2, men nästa steg blir väl att göra det med film. Då går det väl åt en rulle för en eller två bilder dock.