Ett kärleksbrev till naturen och till systemkameran

Detta är något som jag har velat skriva om länge, ett kärleksbrev till vår natur och även till den fantastiska systemkameran, som gör det möjligt för oss att fånga naturens invånare på bild. Vissa bilder hamnar på väggen i form av en tavla eller som i en fotobok. Vissa läggs upp i sociala medier för att sedan försvinna i mängden bland alla de andra. Men de fina mötena som man kan få där ute kan ibland inte fångas på bild, eller ens bli bra på bild, utan de upplevs just där och då på plats med fantastiska minnen. För det finns knappast något mer rogivande eller kanske ska man skriva harmoniskt/rofyllt, som när man får uppleva de där ögonblicken som sätter djupa spår på näthinnan.

Vet när jag köpte en Nikon D7200 + Nikkor 200-500 i december 2018. En helt ny värld öppnade upp sig. Spenderade enormt mycket tid ute till skogs och vid sjön med min hund. Fotograferade allt som flög förbi eller bort ifrån oss kanske är mer rätt skrivit. Sen har det rullat på med nya kameror, nya objektiv, mer erfarenheter, men det största och kanske viktigaste av allt, vilket lugn man har haft i kroppen. Vad gott man har och mår av att vara ute i den friska naturen. Naturen är verkligen Lisa för själen som det så fint heter. Och det har ju inte blivit mindre vistelse därute på den senaste tiden. Snarare tvärtom med många olika projekt. Tänkte visa en hel del bilder här, i just den här bloggen med allt från rovfåglar till några däggdjur som jag gillar lite extra mycket.

En tidig morgon för några veckor sedan. Sjön var spegelblank. Endast en storskrake bildade något som liknade små vågor när den simmade förbi. 

Ekorren här hemma hade visst fått ungar fick jag se i helgen, då två stycken små små bruna varelser satt i varsitt träd och åt frukost. De var inte stora men energi fanns det gott om.

Var även den här morgonen ute tidigt på morgonen för något år sedan, promenerandes ut mot sjön för att besöka Stigs fiskgjuse, när jag fick se en knipa sittandes i det döda trädet. Förmodligen så hade den ägg där innanför bohålet.

Var det vi som gjorde sädesärlan sällskap den här vackra majkvällen, eller var det den som gjorde oss sällskap? I vilket fall så underhöll den fotografen en bra stund när den skulle fånga flygande insekter. Och det gjorde han med precision.

Mötet med en nyfiken ung räv under eken var ett sådant fint möte som jag aldrig fått varken tidigare eller efteråt. Just den här lekte med några utemöbler och hundleksaker som låg på gräsmattan.

Stäpphöken vid maden. Efteråt när jag fick veta att det var en stäpphök man fått på bild var ju glädjen än större än vid första ögonkastet, då jag trodde att det var en mås som blev till en blå kärrhök när den lättade från stenen.

Skogens konung är även en ståtlig simmare helt klart. Vilket jag fick bevittna i april. Makalös känsla att få se det stora djuret resa sig från vattenytan när den skulle gå i land. Satt i ghilliesuit här och spanade örn när jag fick se en simmandes älg.

Bävrar ser jag inte ofta. Desto mer spår efter dem, där de har lämnat nedfällda träd efter sig. I år fick både jag och Maja se en förbi simmande bäver, tidigt tidigt på morgonkvisten.

Och det är ju inte bara bävrarna som simmar. Utan även våra snokar. Den här snoken såg ut att hålla lite extra koll upp mot den blå himlen. Kanske var det utifall en förbipasserande rovfågel skulle dyka upp.

Lilla Maja har passerat 8 år nu men än så länge följer hon med husse ut på det mesta, utan minsta bekymmer. Vilket gör mig oerhört glad. Hon har varit med om mycket och är en duktig hjälpreda med bland annat havsörnsprojektet. Där hon har "hjälpt" till bakom kulisserna :)

Och så den oerhört vackra & eleganta rovfågeln, fiskgjusen. En favorit bland rovfåglarna. Särskilt den här hanen.

Havsörnsprojektet hade ju aldrig någonsin kommit till om det inte var för just den där dagen i februari 2019. En kall men solig söndag. Vandrade längs med sjökanten då jag fick se en stor brunaktig rovfågel komma seglandes åt min riktning. Lyfte kameran och brände av en serie. Det visade sig att det var en 2k havsörn. De där rovfåglarna ville jag ju se igen! Läste allt som fanns om havsörnar och kungsörnar. Sökte av halva Vänern, köpte mig en ghillisuit och började vistas i timmar vid stränder och klippor. 

Den här bilden är tagen förra året, strax efter soluppgången. Tror att en tår eller två rann ned från kinden den morgonen.

Kommer även ihåg den här ärrade havsörnen. Skickade bilden till några örnexperter, de flesta trodde att det hade handlat om ett revirslagsmål där motståndaren av misstag hade fastnat med sin klo i den här örnens näbb, och på så sätt dragit loss en bit av den. Men inte verkade den här örnen bry sig något nämnvärt. Den såg både stark och frisk ut. Körde bort ungfåglarna utan problem också fick jag bevittna.

Hade placerat mig så att om en havsörn skulle dyka upp så skulle jag kunna få siluettbilder på dem. Fick det också en morgon när solen var på väg upp över horisonten. Och en havsörnsiluett är en pampig sådan.

I år small det! Äntligen fick jag se den vackra jordugglan på kvällskvisten i slutet på april. Spenderade flera kvällar vid ungefär samma ställe i hopp om att få se den igen. 

I år så häckade inte kattugglorna i holken. Först blev man nästan lite tom när man såg att holken ekade, juste, tom. Men den tomheten släppte väldigt fort när jag såg vart de hade häckat i år. Bara en liten bit bort från holken. I ett dött stort träd. Och det kändes ju riktigt bra att de hade valt en mer naturlig boplats. Så jag hoppas att just detta trädet får stå kvar tills det själv tynar bort.

Kattuggleungarna, små söta duntroll i kvällsljuset. Sådana här stunder ute i naturen är oslagbara. Okej bortsett från alla tusentals mygg som dök upp.

Vilar gott i kvällsljuset :)

Mor satt inte långt bort i eken. Hon vilade blicken mot mig några gånger. Och jag kommer ihåg att när jag gick något steg för nära en sittande unge så gjorde hon ett läte, vilket fick mig att backa två steg. Då var allt lugnt igen.

För första gången den kvällen så fick jag även fadern på bild. Han såg jag aldrig någonsin förra året vid holken. Bara ungarna och deras moder. Hörde honom dock längre bort från bot på kvällarna.

Skogens vålnad. Den mäktiga lappugglan. Att jag och Maja fick stöta på en lappuggla i år igen var mer än vad jag kunnat önskat. Det är verkligen något vist med den stora grå. Den känns så extremt trygg i sig själv och bryr sig knappast om min närvaro. Valde dock att låta Maja ligga kvar vid kameraväskan även den här gången, precis som förra. Satt väldigt länge och vilade ryggen mot tallstammen, med blicken mot den vackra ugglan som intensivt sökte med blicken mot marken. Maja hade somnat vid väskan såg jag, skönt tänkte jag. Nu kunde jag bara njuta av lappugglans närvaro. För det var bara vi tre här, mitt i den djupa skogen.

Lappugglan bytte sittplatser då och då för att sedan dyka ner mot marken. Den stunden jag satt hos ugglan fick jag aldrig se den fånga något byte. Valde att lämna efter en stund för att dagen därefter se om den fanns kvar. Såg den aldrig igen. Det är det som är så spännande med vår natur. Ibland känns det nästan som att vad som helst kan dyka upp mitt framför ögonen på dig, så länge du har blicken för just det 'där'

Stenknäckarna, fågelmatningens höjdpunkt vintertid.

En tilltufsad tornfalkshane som jag åkte och hämtade då den inte kunde flyga. Fick tillåtelse av polisen att ha den över natten tills djurambulansen skulle komma morgonen därpå. Den såg ut att må gott här hemma med vatten och mat, tills jag på kvällskvisten hittade den liggandes död. Vilket blev ett dråpligt slut när allt kändes som om att det skulle bli bra.

Ringduvorna här hemma i trädgården flyger i korsningstrafik med kvistar i sina näbbar. Nu är det bara ett par duvor som jag har här, men med den takten som de håller på i så skulle man kunna tro att det är flera i antalet. 

Den slutkörda sparvhökshonan. Än idag tre månader senare tittar jag alltid mot just den platsen som hon satt på med skatan liggandes på rygg under sig. Och minnena dyker upp. Därför fick hon följa med i den här bildbloggen.

Ni kommer ihåg fiskgjusen här längre upp i bildflödet ;)  Såhär brukar Maja lägga sig till rätta vid sin favoritplats tidigt på morgonen, medans husse håller på med sina fotoprojekt.

Jösses… nu har jag suttit med den här bloggen i över två timmar! Så kort och gott som avslut.

Med den här bloggen vill jag & på Majas vägnar, tacka för oss. Ha en riktigt fin sommar :)

Jordugglan

Första jordugglan jag stött på och samtidigt fått på bild.

Händelsen utspelar sig under en veckas tid i slutet på april i år. 

Fick se en sittandes uggla på en utav stolparna vid hagen. Körde bil men kameran låg i framsätet. Tittade så att ingen trafik var varken framför eller bakom mig. Stannade in efter att jag hissat ner sidorutan. Hann få en bild på ugglan innan den upptäckte att jag stannat. Jordugglan lättade och flög ut över markerna. Jag såg hur den flög där ute i långa ovala cirklar i jakt på sork/möss.

Parkerade bilen vid en avfart, där jag klev ut och satte mig på huk vid sidan om bilen så att jag befann mig gömd på skuggsidan. Kikade lite lätt över motorhuven för att se hur den flög där ute.

Och sen så kom den ju flygandes i min riktning  Så passade på att fånga en vacker serie på den förbiflygande jordugglan.

Magiskt möte i det sena eftermiddagsljuset 🌟

Efter det så åkte jag hem. Ugglan befann sig nu långt ut över markerna och fortsatte med sitt födosök. Så hade jag ju även en trött Maja som låg i baksätet. Det fick räcka för den här gången.

Valde dock nästa kväll att besöka platsen igen, men den här gången använde jag ghillin och gömde mig bland enbuskar. Spanade ivrigt med kikaren tills jag tillslut fann den där ute över åkermarkerna. Den var på kvällsjakt.

Och när den flög såhär nära snett ovanför mig så hörde den ju kameraljudet och jag blev avslöjad. Eller ja den kanske såg mig hela tiden ändå, men jag låg ju hyfsat gömd i ghilliesuit. Å det blev varmt för den som undrar 😁

Den fjärde kvällen gömde jag mig återigen iklädd ghillin. Men valde att sitta längre upp på en kulle bland enbuskar, då jag tidigare observerat hur den rört sig över stora områden. Vid en sekvens flög den mot min riktning. Resultatet dessa bilder här under.

Sent på kvällen satt den på en gren och spanade. Innan den lättade. För mörkt för att fotografera ugglan i flykt tyckte jag så nöjde mig med detta fina möte.

Det känns som om att många har sett och fotograferat just jordugglor den sista tiden. När man kikar på socialamedier. Vilket också känns kul. Den här ugglan är ju precis hur vacker som helst.

Fick beskåda den 3 av 7 kvällar. Det var ett riktigt fint avslut på april.

Nu är det sparvugglan som jag gärna vill se i verkligheten och kanske även få på bild. Letandet fortsätter, en dag kanske🌟