zonesimple.com, är detta vettigt?

[mannbro]

På http://zonesimple.com/ beskrivs en förenklad variant av zonsystemet, eller egentligen snarare två enkla, nybörjarvänliga "recept" för att på ett enkelt sätt fota enligt principen "Exponera för lågdagrarna och framkalla för högdagrarna" för att utnyttja filmens dynamiska omfång så optimalt som möjligt både vid sol (hårt ljus, hårda kontraster) och molnigt väder (mjukt ljus, mjuka kontraster).

I princip går "receptet" vid sol ut på att komprimera det dynamiska omfånget av ljuset till filmen och behålla teckning i lågdagrarna genom att utgå från sunny 16, överexponera två steg och sedan underframkalla.

Vid mulet går "receptet" i korthet ut på att dra ut det dynamiska omfånget till hela filmens omfång genom att utgå från att "mäta mot handen", och plussa på ett steg utifrån mätningen, och sedan överframkalla 20% för att få drag i kontrasterna.

På sidan finns färdiga nedladdningsbara tabeller som verkar busenkla att följa, men frågan är om systemet i sig verkar vettigt.

Vad säger ni som har bra koll på svartvitt foto och egen framkallning...någon som kör efter detta, testat och förkastat eller bara har spontana kommentarer på om det verkar vettigt eller inte?

Verkar ju onekligen enkelt, men frågan är om det är så bra som det verkar? Värt att testa?

 

[cocuyo]

Jag tror att det är risk att de som har störst erfarenhet av det här inte läser inlägget, eftersom det uteslutande gäller fotokemi, som är intimt förbundet med gruppen Det analoga mörkrummet. Därmed inte sagt att det skulle vara placerat fel, det handlar ju om fototeknik.

Zonsystemet används på olika sätt vid fotografering på fotokemiska medier och när man fotograferar digitalt, men principerna är tillämpliga i båda fallen. Skillnaden består i att silverhaliden har ett stort dynamiskt omfång som inte är exakt avgränsat mot de ljusare nivåerna, medan digitalmediet har en skarp gräns för hur mycket ljus som kan registreras.

Det finns flera sätt att förenkla hanteringen av zonsystemet, vilka alla går ut på att göra det grundläggande markarbetet, dels uppskatta det dynamiska omfånget i motivet och att sedan söka passa in det i vad filmen respektive chipet kan återge.

Mätning i handen är en gammal metod, med varianter, som kan ge ett resultat som ligger ganska nära mätning av infallande ljus. När man jobbar med kinofilm är det standard att mäta infallande ljus, och många fotografer som tar video använder fortfarande metoden. Den har inte någon släktskap med zonsystemet, eftersom den arbetar på väsensskilt sätt. När man mäter i handen eller mäter infallande ljus, tar man inte någon som helst hänsyn till motivets dynamiska omfång. Man mäter bara strålningen mot motivet.

Ditt andra stycke är förvirrande, eftersom det innehåller termen överexponera. Hela systemet går ju ut på att exponera rätt. Överexponera är inte ett alternativ; när man använder zonsystemet exponerar man för att få med alla toner som kan återges. Zonsystemet innebär att man har kontroll över exponeringen. Om man överexponerar, så har man inte förstått.

Jag tror att man bör läsa boken The Negative av Ansel Adams, om man vill fotografera på film och använda zonsystemet. Av praktiska skäl kan systemet inte tillämpas likadant på färg som på svartvitt, och färgdia liknar mer digitalfoto, genom att det är mer känsligt för överexponering än negativfilm.

I praktiken kan man förenkla hanteringen mycket när man använder zonsystemet, och i synnerhet om man fotograferar digitalt, eftersom man i regel bara behöver ta hänsyn till högdagern vid digitalfoto enligt zonsystemet. När man har lågt dynamiskt omfång kan man höja ISO, på samma sätt som man kan exponera mindre och framkalla mer när man tar med svartvit negativfilm.

För att veta när man kan exponera mer (film), respektive mindre (både film och digitalt), är det värdefullt att göra en mätning av motivets omfång, men med tiden lär man sig för vanliga motiv och behöver ofta inte göra någon mätning alls. Sunny 16 är exempelvis en utmärkt lathund vid dagsljus, även om man kan behöva modifiera den lite beroende på vilken kamera man använder.

Eftersom Charlie Lemay ganska tydligt anger att det handlar om två specialfall, så är det ju faktiskt mycket enklare än så. Man kan alltså använda Sunny 16 rätt av med två olika recept för framkallningen och behärskar då två områden av tillämpning hjälpligt.

Värt att pröva? Jo, alltid kan man ju lära sig något. Men att man skulle kunna gå förbi grunderna och förstå vad man egentligen sysslar med tror jag inte särskilt mycket på.

 

[mannbro]

Tack för ditt svar!

Ditt andra stycke är förvirrande, eftersom det innehåller termen överexponera. Hela systemet går ju ut på att exponera rätt. Överexponera är inte ett alternativ; när man använder zonsystemet exponerar man för att få med alla toner som kan återges. Zonsystemet innebär att man har kontroll över exponeringen. Om man överexponerar, så har man inte förstått.

Nja...vad som är överexponerat eller inte står ju egentligen i relation till hur man framkallar, men metoden går alltså ut på att man överexponerar alltså två steg i förhållande till filmens ISO-rating (t.ex. 400-film exponeras enligt EI 100), och underframkallar sedan två steg så att högdagrarna (som ju påverkas mer av framkallningen) inte förlorar teckning, medan lågdagrarna, som ju påverkas mindre av framkallningen i förhållande till högdagrarna exponeras högre, och därmed också får teckning.

Att överexponera+underframkalla för att minska kontrast och därmed i praktiken öka filmens dynamiska omfång i kontrastrika motiv respektive underexponera+överframkalla för att öka kontrast så att hela filmens dynamiska omfång används vid lågkontrastmotiv är definitivt ett sätt att ha kontroll över exponering (och framkallning).

Problemet är ju dels att Zonsystemet inte direkt är snabbjobbat och dels är det omöjligt att utnyttja fullt ut om man fotar på rulle, då ju hela rullen framkallas samtidigt, och det alltså inte går att kontrollera framkallningen individuellt, därav förenklingen.

En exponering med en framkallning för sol och en exponeringsprincip (där dock exponeringen anpassas efter rådande förhållanden då ju ljuset varierar kraftigt beroende på tjocklek på molntäcke etc) och en framkallning för mulet, innebär ju i alla fall i teorin att man med två rullar täcker in det mesta men ändå utnyttjar en stor del av fördelarna med zonsystemet.

Värt att pröva? Jo, alltid kan man ju lära sig något. Men att man skulle kunna gå förbi grunderna och förstå vad man egentligen sysslar med tror jag inte särskilt mycket på.

Teorin har jag rätt bra koll på, och har fotat en del utefter zonsystemet även praktiskt. Dock digitalt vilket iofs skiljer sig åt som du också skriver, då man ju inte kan exponera efter lågdagrar och sedan framkalla efter högdagrar då en utblåst pixel i RAW-filen alltid är en utblåst pixel även vid måttlig överexponering. Det går ju med andra ord inte att kompensera högdagrarna genom att underframkalla, så digitalt får man ju exponera efter högdagrarna och kan i princip bara hoppas att omfånget räcker även för teckning i lågdagrarna.


Men frågan gäller alltså - även om jag kanske var ganska otydlig - främst om det är någon som använt den här specifika eller liknande rullvänliga förenklade system i praktiken och hur resultatet i så fall blir. Jag har inte tillräcklig koll på hur det här funkar i praktiken med negativ film för att kunna avgöra om systemet - som iofs låter vettigt i mina öron - verkligen fungerar i de flesta lägen.

 

[cocuyo]

Jo visst funkar det. Man har alltså två olika dynamiska omfång täckta av framkallningen och exponerar efter det. Två olika långa framkallningstider, och två sätt att förhålla sig till exponeringen.

Om receptet också ger ökad förståelse för hur man exponerar låter jag vara osagt, men jag har aldrig under den tid som jag har jobbat med zonsystemet hört att någon kallar det överexponering när man exponerar efter skuggorna och väljer framkallning efter högdagrarna.

När det gäller digitaltekniken är det ju inte bara att hoppas att omfånget räcker. Man vet ju hur stort omfånget är, så man väljer ISO efter hur stort dynamiskt omfång man behöver. Till exempel Nikon D7000 har ungefär 13 stegs dynamik, och många kameror har mindre än så. Bäst dynamik får man vid bas-ISO, och om man vill slippa prova själv kan man ta siffrorna från DxOMark, som är ganska rättvisande.

I min kamera som exempel, får jag ut 10,5 stegs dynamik vid ISO 100, och dynamiken krymper ett steg för varje stegs höjning av ISO. Jag har ungefär två steg mer i råfilen än i en jpeg, och det ligger i det mörka området. När jag mäter en högdager med kompensation +2 kommer högdagern att ligga inom det dynamiska omfånget. Enklaste tillämpningen vid digitalfoto är att göra precis så. Om omfånget är större än 10,5 steg kommer någonting att sota igen.

Skillnaden vid negativfilm är förutom att man exponerar efter skuggorna att den har ett annat dynamiskt omfång, men det finns idag kameror med ungefär lika stort praktiskt användbart omfång som svartvit negativ film (Nikon D7000).