Detta är orginalbilden i lite nerskalat format:
omappad bild, orginal
Och detta är bilden efter tonmappning:
Bild efter mappning
Ta upp båda två i var sitt fönster / var sin flik och växla mellan dem för att se skillnaden.
Detta är så gott man kan göra med en jpg-fil (njae, men jag lade bara 60 sekunder på det...) - hade jag haft råfilen hade det funnits ytterligare en Ev att dra hem ur det som är utblåst vitt i orginal-jpg'en, och ca en Ev mer att dra upp ur skuggorna med full färgkvalitet.
Det finns kameror idag som kan göra HDR-mappa automatiskt direkt i kameran (Sony A550 bl.a, tillsammans med en del mer avancerade kompakter!). En snabb förklarande bildserie finns
på denna länken.
Auto-resultaten är dock sällan så naturliga att jag tycker det är värt det - jag klarar betydligt bättre manuellt än vad de flesta automatiska funktioner kan göra. Ett mänskligt öga är ofta värt mycket - en maskin kan bara gissa sig till olika scenarion utifrån mörka/ljusa områden, den kan ju inte se vad som är vad i en bild. Att balansera resultatet så att det inte blir platt och onaturligt är den svåraste biten av tonmappning.
Just detta var en av de saker som Ansel Adams var en stor mästare på... Att med en liten skuggspade och förplanerade utklippta siluetter i svart papp skugga delar av belysningen i framkallningen så att verklighetens dynamiska omfång fick plats i det framkallde fotot utan att det såg onaturligt ut.
Dagens digitalkameror är dock så pass bra att så länge man håller sig på låga ISO behöver man bara i extrema fall exponera stegar - det räcker med en, RÄTT, exponering för att man ska kunna dra in bra mycket mer än vad man skulle kunna tro utav att bara titta på den ganska tonfattiga jpg-filen kameran automatiskt spottar ur sig.
