Annons

Vad är detta?

Produkter
(logga in för att koppla)

P.D

Aktiv medlem
http://pederclaessonphotography.blogspot.se/2012/11/diy.html?m=1

Den låg i en back tillsammans med andra mörkrumssaker en vän köpte åt mig på en loppis.

Jag ser ju att det är för 120 film och att det*är masker för 6x6, 6x4,5 och 6x12(?) Men där är det slut på det självklara. Min gissning är att det är en reproduktions eller kontakt-anordning. Allra troligast avmaskningsram för att kopiera på film. Den har en mörk matt filt som tryckplatta så det gör ju teorin om att det är film som ska in mer troligt. Jag kommer testa att ha den som kontaktram för kopiering till Ortholith som jag har ett stort paket av (nästan 100 blad gammalt fungerande 35x45cm blad som man får skära upp) Men kan tänkas göra andra grejer med den. Förslag?

*/Peder
 
Ramen ska ha ett bakstycke med pressfjäder och en framsida av glas, och man lägger negativet med matta sidan upp på glaset, lägger på fotopapperet och sätter på baksidan och klämmer fast med fjädrarna. Sä vänder man på den och belyser. Sedan plockar man ut papperet och framkallar det.

Man har knappast behov av en sån när man har en förstoringsapparat, eftersom det är enklare att använda förstoringsapparaten för att göra bilderna, även då man vill ha kontaktkopior.

Arbetsgången för kontaktkopiering med förstoringsapparat är att sätta apparaten på en höjd där hela papperet blir jämnt belyst, lägga ut alla filmremsorna på papperet och en glasskiva ovanpå, och så belyser man med förstoringsapparaten precis som om man hade haft ett negativ i den på samma höjd. Det är mycket enklare.

Om glas saknas i kontaktkopieringsramen blir bilden inte skarp.
 
Ramen ska ha ett bakstycke med pressfjäder och en framsida av glas, och man lägger negativet med matta sidan upp på glaset, lägger på fotopapperet och sätter på baksidan och klämmer fast med fjädrarna. Sä vänder man på den och belyser. Sedan plockar man ut papperet och framkallar det.

Man har knappast behov av en sån när man har en förstoringsapparat, eftersom det är enklare att använda förstoringsapparaten för att göra bilderna, även då man vill ha kontaktkopior.

Arbetsgången för kontaktkopiering med förstoringsapparat är att sätta apparaten på en höjd där hela papperet blir jämnt belyst, lägga ut alla filmremsorna på papperet och en glasskiva ovanpå, och så belyser man med förstoringsapparaten precis som om man hade haft ett negativ i den på samma höjd. Det är mycket enklare.

Om glas saknas i kontaktkopieringsramen blir bilden inte skarp.

Tack Urban. Även om jag inte gör kontaktkopior normalt känner jag till förfarandet. Om man har papper och tid så är jag för det. Skapar en direkt överblick som jag många gånger saknar. Jag har å andra sidan oftast scannat mina neg långt innan så jag har en mental bild av bilden ändå.

Åter till "prylen". Tror du man kan göra det samma med film? Tänk ortholith enligt tidigare inlägg. Alltså jag ser ju att filten skulle kunna repa filmen, det är ganska hårt tryck. Om du tittar på bilderna ser du förresten att det finns två hakar som låser ramen. Luckan är nog mest till för att kunna se hur allt ligger innan man fäller ner den större delen.
 
Det går bra att kontaktkopiera på film. Det är ett vanligt sätt att göra diapositiv. Ofta använde man glasplåt när man skulle göra såna dian, eftersom den är ganska plan av sig själv. Som glas över negativet hade man ofta antinewtonglas, och man kan fortfarande få ett sånt tillslipat hos en glasmästare för under hundralappen. Det är inte heller någon större risk för repor av filten i ramen, eftersom den bara läggs mot filmen, men den kan lämna lite damm.
 
Det går bra att kontaktkopiera på film. Det är ett vanligt sätt att göra diapositiv. Ofta använde man glasplåt när man skulle göra såna dian, eftersom den är ganska plan av sig själv. Som glas över negativet hade man ofta antinewtonglas, och man kan fortfarande få ett sånt tillslipat hos en glasmästare för under hundralappen. Det är inte heller någon större risk för repor av filten i ramen, eftersom den bara läggs mot filmen, men den kan lämna lite damm.

Bra. AN glas har jag inget men jag kan också kopiera från apparaten ner till ramen och lägga emulsionen upp mot glaset kanske. Känns som att det borde räcka. Det är som sagt för experiments skull.

Vilken glasmästare skulle du rekommendera för en AN slipning. Det är ju inga lätta prylar det där. Får ju inte vara någon struktur på glaset. Görs väl kemiskt? Skulle ju behöva såna glas till min durst i vilket fall.
 
Bra. AN glas har jag inget men jag kan också kopiera från apparaten ner till ramen och lägga emulsionen upp mot glaset kanske. Känns som att det borde räcka. Det är som sagt för experiments skull.

Vilken glasmästare skulle du rekommendera för en AN slipning. Det är ju inga lätta prylar det där. Får ju inte vara någon struktur på glaset. Görs väl kemiskt? Skulle ju behöva såna glas till min durst i vilket fall.

Eller förresten. Jag svarar mig själv. Börjar blir sent. Självklart bör det inte vara nåt glas alls för den typen av kopiering jag nämner. Ahh..
 
När man har en förstoringsapparat för att belysa kan ljuskällan vara tillräckligt punktformig för att få skärpa också om negativet inte ligger dikt an mot filmen eller papperet.

Antinewtonglaset är ett speciellt glas som är småknottrigt, inte alls ett mattslipat glas. Det har en lätt struktur, men den syns inte vid genomlysning. Man slipper de fula newtonringar som ofta bildas när man har glas mot blanksidan på en film. Om man använder film med matt baksida, jag tror att Kodak bara gjorde Plus-X så, för att kunna blyertsretuscheras, så behövs inte antinewtonglas, men det är i stort sett alltid bäst vid stora negativformat att ha antinewtonglas. De finns hos glasmästaren. Slipningen är för kanten, så att det ska passa i glashållaren och så att man inte ska riskera att skära sig på det. Oftast är kanten fasad.
 
När man har en förstoringsapparat för att belysa kan ljuskällan vara tillräckligt punktformig för att få skärpa också om negativet inte ligger dikt an mot filmen eller papperet.

Antinewtonglaset är ett speciellt glas som är småknottrigt, inte alls ett mattslipat glas. Det har en lätt struktur, men den syns inte vid genomlysning. Man slipper de fula newtonringar som ofta bildas när man har glas mot blanksidan på en film. Om man använder film med matt baksida, jag tror att Kodak bara gjorde Plus-X så, för att kunna blyertsretuscheras, så behövs inte antinewtonglas, men det är i stort sett alltid bäst vid stora negativformat att ha antinewtonglas. De finns hos glasmästaren. Slipningen är för kanten, så att det ska passa i glashållaren och så att man inte ska riskera att skära sig på det. Oftast är kanten fasad.

Har aldrig jobbat med plus-x. Men har även hört att folk har problem med tmax av just den motsatta anledningen att emulsionssidan är för blank. Då är ju ett an-glas ett måste antar jag. Jag har tmax neg så det räcker och blir över.

Så du menar att glasmästare sitter på an glas? Det är ju grymt bra. Ska kolla in det. Själva principen att det ska var ojämnheter känner jag ju till men har aldrig fattat hur det tillverkas. I mitt tidigare inlägg menade jag att det inte får vara struktur som i slipad struktur.

Har även kommit fram till att, även om det inte är tänkt så, måste maskerna måste vara utanför glaset för att inte skapa mellanrum mellan glas ich film. Testade och det såg bra ut. Då kan man göra kontakt med film och samtidigt (om man vill) "maska av" :)
 
Alla glasmästare kanske inte vet vad antinewtonglas är, men det är samma glas som används som reflexfritt glas i ramar för bilder. Det har en fin ytstruktur, som gör att man inte får en tydlig spegling när man har det i en bildram.

Man kan beställa en bit tillskuren för att ha i negativhållaren, och då kan man få den fasad i kanten, så att den passar till negativhållarens bleck för att hålla fast glaset.

Den sorts kontaktkopieringsram som du visar användes främst för att kontaktkopiera glasplåtar, och jag har sett liknande ramar användas också av retuschörer vit skrap och punktretuschering av kopior, eftersom ramen ger ett mycket bra stöd och man inte vilar handen mot bilden, vilket kan ge fläckar. På mitt första fotojobb som kopist gjordes en hel del skrapretusch på små bilder i visitkortsformat, och då använde retuschösen ibland en ram utan glas för att hålla fast bilden.
 
Alla glasmästare kanske inte vet vad antinewtonglas är, men det är samma glas som används som reflexfritt glas i ramar för bilder. Det har en fin ytstruktur, som gör att man inte får en tydlig spegling när man har det i en bildram.

Man kan beställa en bit tillskuren för att ha i negativhållaren, och då kan man få den fasad i kanten, så att den passar till negativhållarens bleck för att hålla fast glaset.

Den sorts kontaktkopieringsram som du visar användes främst för att kontaktkopiera glasplåtar, och jag har sett liknande ramar användas också av retuschörer vit skrap och punktretuschering av kopior, eftersom ramen ger ett mycket bra stöd och man inte vilar handen mot bilden, vilket kan ge fläckar. På mitt första fotojobb som kopist gjordes en hel del skrapretusch på små bilder i visitkortsformat, och då använde retuschösen ibland en ram utan glas för att hålla fast bilden.

Tusen tack Urban för dina svar. Jag vet inte vilket årtionde du refererar till när du nämner ditt kopistjobb men jag är avis på att du fått uppleva det. Det var säkert hur oglamoröst som helst men enligt mig är det ett av de häftigaste jobben som funnits. Är egentligen ohälsosamt besatt av att införskaffa kunskaper om hur man gör jobbet men frågan är ju i dagens samhället vad det är värt. När man inte hinner med något. Känns som att mörkrumsarbete behöver dagar i anspråk. Tid som aldrig finns. Har mina grejer i garderoben och installerar mig i badrummet när det är dags. Professionellt eller hur :)
 
Mörkrummet jag jobbade i låg en trappa upp i en lokal vid Kungsgatan i Stockholm, som låg alldeles bredvid en biograf. Nu ligger det en cafeteria där ingången till studion var. Mörkrummet låg en trappa upp mot Oxtorget, och när arbetsdagen var slut vid fyratiden fick vi äntligen öppna fönstret och andas lite frisk luft. Det var i början av sextiotalet jag jobbade där.

Pan Studio var specialiserad på porträttserier, kunden beställde en serie på åtta bilder och det ingick en förstoring. Ibland beställdes fler förstoringar. Det var innan elektronblixtarna var allmänna bland fotografer med studio, och man använde 500 W lampor. Fotografen använde Tele-Rolleiflex och tog en rulle på varje kund. Tolv bilder, och man skulle hitta åtta bra negativ. Ibland var det rörelseoskärpa, ibland en blinkning, men nästan alltid fanns åtta användbara neg. Om det inte fanns mer än sex eller sju, så gjorde man två bilder från något negativ, med annorlunda lutning, för att det inte skulle synas att det var samma som en annan bild, och så noterades det med kod på baksidan.

Och oglamoröst var det, och ibland riktigt stressigt. Det fanns någon studio till utöver den vid Kungsgatan, och ibland var det mer än man hann med under dagen. Oftast hann vi dock kopiera så att kundens bilder var klara inom ett par dagar. Vi hade Meopta Opemus Automat, en förstoringsapparat med automatskärpa och motoriserad höj- och sänkning, så att det gick kvickt att ställa in för visitkort eller förstoring, bara att trampa på pedalen. Inga tidur, utan man fick räkna för att få rätt exponering. Hundraett, hundratvå, hundratre, hundrafyra, eller titta på klockan.

Och lönerna var ganska olika. Fotografen hade mest, därnäst kopisten, och sist retuschösen, vars jobb ibland var mer krävande.
 
Den borde funka till att skapa oskarpa masker.
Problemet som en "proffissionell" utrustning har som den här saknar är väl en stans i ramen.
Stans används för att vid kopieringen lättare kunna matcha ihop negativen.
Jag har aldrig sett en sådan riktig utrustning i verkligheten.
 
Oskarp mask, när man har glasplåt kan man göra med kontaktkopiering mot baksidan, men stansning är uteslutet på glasplåtar. Man får passa ihop manuellt/visuellt. Passmärken i två motstående hörn kan förenkla det lite.
 
Oskarp mask, när man har glasplåt kan man göra med kontaktkopiering mot baksidan, men stansning är uteslutet på glasplåtar. Man får passa ihop manuellt/visuellt. Passmärken i två motstående hörn kan förenkla det lite.

Jag kommer med största sannolikhet inte passa ihop två neg. Har läst om det där med att göra olika halvtoner eller vad man ska kalla det. Tejpa lär väl vara ett bra sätt att få dem att sitta ihop? Vilket pill det måste vara ändå.

Jag kommer mer troligt göra så här eftersom jag sist fick till ett sjuhelsikes snyggt resultat sist:

kopiera från dia till lithfilm och från lithfilm till fotopapper. Alla steg utom första var kontaktkopiering då. Skulle kunna vara omvänd ordning på det med kontakt från dia till neg som förstoras till fotopapper. Men blir svårare med lithfilmen eftersom den är stor och måste skäras. Väldigt blockmässigt jag vet, men jag pallar inte sitta med millimeter precision i mörkrummet. Det är så yxigt jobb i vilket fall. Låter er veta när det beger sig inom de närmsta månaderna. Tack för alla svar.
 
Nej, tejp funkar inte, och man behöver inte jobba i mörker när man passar ihop plåtarna. En liten klick bivax i två hörn fixar stabiliteten. Det är flytande när det värms upp, stelnar långsamt och blir ganska fast vid temperaturer uppemot 40°. Sedan kan sandwichen hanteras som ett vanligt neg.
 
Nej, tejp funkar inte, och man behöver inte jobba i mörker när man passar ihop plåtarna. En liten klick bivax i två hörn fixar stabiliteten. Det är flytande när det värms upp, stelnar långsamt och blir ganska fast vid temperaturer uppemot 40°. Sedan kan sandwichen hanteras som ett vanligt neg.

Min farbror var en gång i tiden biodlare. Minns den underbara doften. Jag har inget emot att jobba med det, skulle även ha en lugnande effekt vilket behövs.. Hur får man bort det sen?
Du har ju helt rätt i att man inte behöver göra allt i mörkrummet och det är en jäkla bra anledning att gå ut en stund för att få syre.
 
Min farbror var en gång i tiden biodlare. Minns den underbara doften. Jag har inget emot att jobba med det, skulle även ha en lugnande effekt vilket behövs.. Hur får man bort det sen?
Du har ju helt rätt i att man inte behöver göra allt i mörkrummet och det är en jäkla bra anledning att gå ut en stund för att få syre.

Man ska bara använda ett par mycket små klickar för att hålla läget på plåtarna, så att man lätt kan bända isär dem igen utan risk att de spricker. Lägger man dem på samma kant är det mycket lätt att öppna sandwichen. Kanske ett par kvadratmillimeter eller så utanför själva bildytan, där hållaren har skymt exponeringen. Det kan man skrapa bort med nageln.
 
Man ska bara använda ett par mycket små klickar för att hålla läget på plåtarna, så att man lätt kan bända isär dem igen utan risk att de spricker. Lägger man dem på samma kant är det mycket lätt att öppna sandwichen. Kanske ett par kvadratmillimeter eller så utanför själva bildytan, där hållaren har skymt exponeringen. Det kan man skrapa bort med nageln.

Tack för beskrivningen. Lägger det på minnet absolut.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar