Jo, det är nog troligt att Moskva offrades - och det hemska är ju att det antagligen var det enda "rätta" att göra. Man kan bara föreställa sig vad som hänt om Moskva med sina 10 miljoner invånare fått strålning över sej...
Med risk för att ingen orkar läsa skriver jag ner några rader till om hur det känns att visats i radioaktivt förorenade områden eller på kärnkraftverk. Kanske det kan vara till nytta eller fungera som en tankeställare om nån faktiskt tänker slänga kameran på ryggen och åka iväg.
Är lite kluven (ursäkta uttrycket så här i kärnkraftssammanhang) till kärnkraft som energikälla. Har aldrig klarat av sålla fram en bestämd åsikt, det blir bara "å ena sidan, å andra sidan" resonemang för mej.
Så där känslomässigt har jag alltid upplevt kärnkraft som otäckt. Har som journalist också besökt Ignalina i Litauen som i tiden var (eller ännu är?) världens största kärnkraftverk. Det är av samma typ som det i Tjernobyl, men med tekniska modifikationer som (enligt Ignalinas tekniska personal) omöjliggör en olycka som den som hände i Tjernobyl. Att gå omkring ovanpå en kärnreaktor, i en enorm sliten byggnad där alla skyltar är på ryska och där en del av utrustningen är rostig... ja, de väcker nog obehagliga associationer och känslor. Vi besökte också den avdelning som behandlar stavarna när de skall bytas ut. Hade en liten strålningsmätare i fickan och för varje steg jag tog mot bassängen där de svagt självlysande stavarna låg blev dens pulserande pipande snabbare och högre... började genast inbilla mej att huden kliade och att huvudet värkte. Även om jag vet att strålning i små doser eller under korta perioder inte är farligt är det hela nog svårt att alla gånger handskas med situationen mentalt. Det att man dessutom är iklädd två lager skyddskläder, tjocka gummistövlar och hjälm gör inte att det känns bättre. Var där som TV-journalist och vi tillbringade en hel dag på kärnkraftverket. När man väntar på att kameramannen skall få allt bildmaterial som behövs har man gott om tid att tänka...
Samma känslor fick jag också i zonen i Vitryssland. Det var en perfekt sommardag och solen sken från klar himmel när vi åkte omkring i de mest kontaminerade områdena. Vackra sommarlandskap, vildvuxna åkrar som ingen brukat på år och dagar. Tomma byar, halvt rivna hus, stora sandplaner där rivna byar grävts ner. Och över allt skyltar som varnar för strålning. Så fort vi steg ur bilen var det omöjligt att inte tänka på att allt (och då menar jag allt, marken, gräset, träden, husen...) är farligt, förgiftat.
Träffade också ett äldre par som flyttat tillbaka till sitt hem i slutet av 90-talet efter att utan framgång försökt klara sig i staden Homel som inte fick nämnvärt med strålning över sig. De brukade jorden och fiskade i en närliggande flod. Mannen berättade att han låter den fångade fisken ligga i ätticka en par timmar och sen sköljer han den noga i vatten. Efter det är den "ren", sa han och satte ihop tummen och pekfingret till en "nolla". Noll strålning.
Paret stretade på, nästan helt isolerade från omvärlden. De kände/kände till några andra som bodde "i närheten". Det finns ingen el eller rinnande vatten i zonen eftersom myndigheterna inte vill locka folk att flytta dit. Och myndigheterna har heller inte velat acceptera att det bor folk där. Ingen el alltså. Där levde de sina liv i en charmig litet hus. En hund och några katter och en sliten traktor (gissa vilket märke...). På ytan en "idyllisk" litet hem på landsbyggden anno 1930 - fast mitt i ett av världens mest radioaktivt förorenade områden. Vilken kontrast.
Vi besökte också ett barnsjukhus i området och det besöket var verkligt intressant; det visade sig nämligen att läkarna där inte kunde påvisa några avvikelser i antalet cancerpatienter. I sjukhusets distrikt (där det bodde tusentals barn) hade man t.ex just den sommaren (2001) bara två barn under uppsikt för leukemi. Läkarna var själva lite överraskade över att det inte förekommit fler fall. Men det kan nog hända att antalet patienter med Tjernobyl-relaterade sjukdomar börjar öka först under de kommande åren. Å andra sidan har det ju redan gått 18 år sen olyckan...
Under resan i Vitryssland pratade vi förstås en hel del om zonen i Ukraina. Det ryktas om att zonen skulle vara tillflyktsort för kriminella från hela östeuropa - brottsligar och mördare som är efterlysta i sina hemländer. Men de ryktena tror jag nog att är framfantiserade - scenariot är förstås "läckert" och i bästa Hollywood-scifi anda.
Ojojoj, nu börjar jag misstänka att webadmin kommer att redigera ner det här inlägget. Förlåt att jag skrivit så långt!!! Undrar just om nån orkat läsa hela texten... anyway, en nyhetsfattig dag som denna kan man gärna använda lite arbetstid till att minnas arbetsresor...
FÖRLÅT ÄN EN GÅNG FÖR ATT DET BLEV SÅ LÅNGT!
Andreas
