teleobjektivets tjusning?

[sara gust]

Vad gor att manga av oss dras till den typ av bild som ett teleobjektiv ger;
kort skarpedjup om man sa vill,
"platt" bild, med mera ?

Ar det ngn slags voyeuer - instinkt hos oss,
"observera utan att bli observerad",
eller att "tele-verkligheten" ar sa olik var "verkliga" uppfattning av "verkligheten" ?

jag gillar verkligen en del bilder tagna med teleobjektiv nar teleobjektivet ar anvant pa ett adekvat satt,och nu pratar jag inte om bilder tagna i radsla att narma sig sitt objekt rent fysiskt,

(eller da det bygger pa t ex nodvandighten av teleobjektiv inom t ex sportfotografering).

utan ngt man valjer for att det ar det man mest gillar och alla effekter det ger.


Vad gor att vi attraheras av detta "onaturliga" koncept?

vari ligger tjusningen?

(detta gar naturligtvis ocksa att aplicera pa vidvinkel, men kanske ar det en annan diskussion....)

 

[Galdr]

Jag kan ju förstås bara svara för mig själv, men för min del handlar det nästan bara om behovet av att kunna komma nära det man fotar, utan att faktiskt vara nära. Typ naturfoto och sportfoto.

Sen lyckas ju iof den 'platta' känslan ofta med att lyfta ut motivet så att det står ut ur bakgrunden på ett minst sagt schysst sätt. =)

// Mathias

 

[sara gust]

fast om man vill komma nara kan man lika garna GA narmre, eller?

forutom nar det galler, som sagt. t ex sport.


Jag har just inforskaffat ett tele som jag kommer anvanda for just sport, men jag tror det finns andra anvandningsomraden som kan vara minst lika viktiga, men kanske mer i ett konstnarligt perspektiv, och det ar den fragan jag soker fa svar pa har.

om man fotar manniskor pa gatan kanns det battre for mig, om man nu vill anvanda ett teleobjektiv, om modellen ar medveten om kameran. annars blir paparazzi-kanslan alltfor uppenbar och nastan creepy, for mig.

 

[sara gust]

Galdr skrev:
Jag kan ju förstås bara svara för mig själv, men för min del handlar det nästan bara om behovet av att kunna komma nära det man fotar, utan att faktiskt vara nära. Typ naturfoto och sportfoto.

Sen lyckas ju iof den 'platta' känslan ofta med att lyfta ut motivet så att det står ut ur bakgrunden på ett minst sagt schysst sätt. =)

// Mathias

detta ar verkligen intressant!
fysiskt nara, eller mentalt?
det ar lattare att komma ngn nara fysiskt an mentalt.
och med ett tele ar det lattare att "tjuva at sig" denna fysiska narhet. jag tycker det ar fult att gora sa... fast jag ar inte saker pa min standpunkt anda, eftersom just denna "stold" innebar att vi far tillgang till uttryck och situationer som kanske ar mer autentiska an de kanske hade varit om personen i fraga varit medveten om kameran.

 

[maxzomborszki]

sara gust skrev:
fast om man vill komma nara kan man lika garna GA narmre, eller?

[...]

om man fotar manniskor pa gatan kanns det battre for mig, om man nu vill anvanda ett teleobjektiv, om modellen ar medveten om kameran. annars blir paparazzi-kanslan alltfor uppenbar och nastan creepy, for mig.

Nu vet jag inte vilket typ av tele du tänker på, det finns ju allt från korta till supertelen. Min egen favorit är ett kort (105mm) på en digitalkamera, vilket gör att jag har relativt snäv bildvinkel. Lite snävare än många vill ha för porträtt.

Sen håller jag inte med om att bilderna alltid blir bättre om modellen är medveten om kameran. Det beror helt på situationen och modellen. Jag har plåtat en hel del situationsfoton vid evenemang och min erfarenhet är det skiljer sig enormt.

Men även om modellen är medveten om att de blir fotograferade är det få som vill ha en kamera en armslängd från ansiktet, de allra flesta känner sig väldigt obekväma då. Visst kan en duktig fotograf arbeta med modellen och få denne att slappna av ändå, men då måste man ha tid på sig, vilket inte finns i alla situationer.

Tänk på att perspektiv är något som har med kameraposition att göra och bara indirekt med val av objektiv. Vill man ha tajta bilder som är "nära inpå" utan att förvränga perspektivet är en kort tele inte helt dumt. Denna närhet ska inte tolkas som något jag försöker "stjäla" genom att stå långt borta. Valet av objektiv/bildvinkel är för att få en viss komposition och försök att förmedla denna närhet utan att vara påträngande.

Sen bör det tilläggas att då jag plåtar är de i allra högsta grad medvetna om att det springer runt en eller två fotografer och ska dokumentera hela händelsen. Så jag betvivlar starkt på att de känner sig utsatta för någon paparazzi, tvärtom brukar de komma fram under evenemanget och tacka när de sett sig själva på storbildskanonen (samt fråga hur de får tag på bilderna).

Det hela beror på egentligen vad du vill ha ut med bilden. Det finns en typ av tjusning när man får en bild där modellen är, åtminstone till synes, helt "omedveten" att de blir fotograferade och är helt inne i vad de gör. Å andra sidan finns det bilder där man vill ha modellens "närvaro" och känsla av att "de är där", med blicken och kroppsspråket. Båda typerna av bilder behövs och kompletterar ofta varandra väldigt bra.

Några av de bättre bilder jag tagit på sådana evenemang är korta bildserier där någon är helt inne i något annat och visar känslan av de de gör för att sedan ha en avslutande bild där de "upptäcker" kameran och leende tittar in i den. (Inte helt sällan påkallar jag uppmärksamhet efter att ha förberett mig för att ta en bild, ibland är folk så inne i det de gör att man skulle kunna ställa sig en handlängd från näsan på dem och de skulle inte märka en)

Men nej, jag skulle inte få för mig att sätta på en supertele och springa runt på stan och plåta helt okända människor i helt vardagliga situationer. Vet inte vad jag skulle få ut av sådana bilder.

 

[Erik Schalin]

Jag förstår vad du menar Sara.

Oftast handlar det bara om att våga fråga.
Om ett nej respekteras så är det inte farligt.

Mänskliga beteenden helt enkelt. Eller det är väl de som aldrig blir enkla & rationella.

Sedan har man sett ett antal 300/2,8 porträtt som blurrar bakgrunden och plockar ut personen i en fantastiskt fin 3D-effekt.

 

[Midhrafn]

sara gust skrev:
detta ar verkligen intressant!
fysiskt nara, eller mentalt?
det ar lattare att komma ngn nara fysiskt an mentalt.
och med ett tele ar det lattare att "tjuva at sig" denna fysiska narhet. jag tycker det ar fult att gora sa... fast jag ar inte saker pa min standpunkt anda, eftersom just denna "stold" innebar att vi far tillgang till uttryck och situationer som kanske ar mer autentiska an de kanske hade varit om personen i fraga varit medveten om kameran.

Jag har resonerat på samma sätt som dig om tele och känner mig fortfarande osäker på telets användning.
Här är en länk till en bild som jag tyckte telen var bra till för att tjuva åt sig den fysiska närheten obemärkt. Bläddra gärna igenom hela albumet dragracing då detta är ett litet praktiskt experiment i dina tankebanor. Notera att vissa bilder är tagna med vidvinkel också. Jag har inte heller publicerat bilderna i albumet på ett sådant sätt att det ska ses som ett sådant experiment utan det är mer som en liten utställning om en dag på dragstripen. Men kanske finns det nå't av värde för dig här ändå.
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/480040.htm
Hoppas jag gör mig förstådd nu, jobbat natt och är lite luddig i huvet;-)

 

[Galdr]

sara gust skrev:
fast om man vill komma nara kan man lika garna GA narmre, eller?

Nej, inte när man fotar exempelvis djur, vilket är vad jag fotar utomhus mest.
I vissa fall går det självklart, men ofta inte tillräckligt nära.

om man fotar manniskor pa gatan kanns det battre for mig, om man nu vill anvanda ett teleobjektiv, om modellen ar medveten om kameran. annars blir paparazzi-kanslan alltfor uppenbar och nastan creepy, for mig.

Jag föredrar att, när jag fotar streetportraits, modellen inte vet om kameran, eftersom mycket av den naturliga känslan försvinner så fort det dyker upp en kamera. Men det där är ju en smaksak också, tycker man som du att det känns för sneaky så bör man kanske fråga först, eller vara överdrivet uppenbar i sitt agerande.

Jag menar förstås (förklarade kanske inte tydligt nog) att jag menar att komma FYSISKT nära mina motiv, men om man fotar saker såsom sport och djur, och i viss mån modeller/personer, så kan det ju vara bra att befinna sig mentalt nära motivet också, att man har ungefär samma tankegång.

Kan berätta en liten historia:
Var och gick på stan med mitt 200mm, som då är lite större än de flesta objektiv man ser på t.ex turisters kameror, och får syn på en tjej bit bort längs gatan.
Börjar fota henne, och hinner ta tre-fyra bilder innan hon upptäcker mig. När hon gör det, så ler hon lite lömskt, och fortsätter gå rakt mot mig, tittandes perfekt ovanför linsen.

Sedan tackade jag henne när hon gått förbi, och gav henne min mailadress. Hon tyckte bilderna var jättebra.

 

[Pupillen]

I mitt fall handlar teleobjektiv mycket om att förmedla upplevelsen av en viss specifik detalj. Detta har större chans att lyckas om jag med hjälp av ett lagom långt teleobjektiv med en någorlunda stor öppning frilägger detaljen mot en oskarp bakgrund.

Detta är egentligen samma sak som våra ögon gör när vi betraktar detaljen i fråga i verkligheten, med hjälp av bl a den stereoskopiska informationen från våra två ögon kan synsinnet då gallra bort massor av onödig och störande överloppsinformation från för- och bakgrund. Detta klarar inte ögat av när vi betraktar en platt tvådimensionell bild så om vi använder ett vidvinkligare objektiv och/eller en liten öppning så riskerar den intressanta detaljen att drunkna bland massor av skarpt återgivna oväsentligheter. En sannare bild kan man tycka, men upplevelsen som fick oss att fastna för just den specifika detaljen har försvunnit.

 

[Benganbus]

sara gust skrev:
Vad gor att manga av oss dras till den typ av bild som ett teleobjektiv ger;
kort skarpedjup om man sa vill,
"platt" bild, med mera ?

Ar det ngn slags voyeuer - instinkt hos oss,
"observera utan att bli observerad",
eller att "tele-verkligheten" ar sa olik var "verkliga" uppfattning av "verkligheten" ?

jag gillar verkligen en del bilder tagna med teleobjektiv nar teleobjektivet ar anvant pa ett adekvat satt,och nu pratar jag inte om bilder tagna i radsla att narma sig sitt objekt rent fysiskt,

(eller da det bygger pa t ex nodvandighten av teleobjektiv inom t ex sportfotografering).

utan ngt man valjer for att det ar det man mest gillar och alla effekter det ger.


Vad gor att vi attraheras av detta "onaturliga" koncept?

vari ligger tjusningen?

(detta gar naturligtvis ocksa att aplicera pa vidvinkel, men kanske ar det en annan diskussion....)

Teleobjektiv...
"Onaturliga koncept..."

Och en liten avvikelse från grundfrågan.. kanske....

Men, använder numera 15 mm som mitt "normalobjektiv" på Leican...

Och då jag sätter på et 50 mm eller tom 35:an;
så känns dom numera som ett tele.....

Och använder då såklart 50 mm till mina "porträtt"

Allt är relativt..!?
Allt finns i betraktarens öga...

 

[Sidde]

Min motivering till att jag gillar 200/2,8 och använder det till c:a 70% av de bilder jag blir nöjd med:

1: möjligheten till litet skärpedjup (ja, jag vet att det egentligen har med avbildningsskalan att göra - men ni förstår nog ändå vad jag menar).

2: Möjligheten att "isolera" motivet eftersom bildvinkeln är så snäv. Kan alltså utesluta omgivningen.

3: Lättare att hänga med i sidoförflyttningar, efter som avståndet till motivet kan vara längre.
(Vinkeln attt vrida kameran blir mindre ju längrfe avståndet är till motivet, givet att motivets förflyttning är densamma).

Ofta får jag förflytta mig bakåt bara för att få med tilräckligt mycket av motivet. Fakstiskt sällan som jag använder tele för att "slippa" gå närmre. Men jag fotar sällan sport/fåglar.

Edit: Måste medge att jag kanske överdrev med "70%" ovan. 50/1,8 och 28mm också står för en stor andel av mina "lyckade" bilder. Dom brännvider jag inte trivs med är 35- och 100-mm, men det är en annan diskussion...
(Alla brännvidder gäller analog småbildkamera)

 

[KGS]

Galdr skrev:
Hon tyckte bilderna var jättebra.

Var e bilderna? *s*

 

[MattiasL]

För mig ligger tjusningen i tele, och då pratar vi 85 eller 105mm på småbild, är att få varitation i bilderna. Jag har blivit mer och mer vidvinkelfotograf, och ibland blir det lite mycket av det goda, så för att inte alla bilder ska bli likadana får jag tvinga mig att slänga på 85an ibland.

För porträtt är makronormal en favorit.

Jag använder 105an mycket på konserter också för att rensa bilderna från skrot som står överallt.

 

[Galdr]

HDFS) (KGS skrev:
Var e bilderna? *s*

Bilderna ligger som papperskopior hemma hos henne, och originalen försvann dessvärre pga datorkrasch. (

 

[Sköna Helena]

Re: Re: teleobjektivets tjusning?

Benganbus skrev:
Teleobjektiv...
"Onaturliga koncept..."

Och en liten avvikelse från grundfrågan.. kanske....

Men, använder numera 15 mm som mitt "normalobjektiv" på Leican...

Och då jag sätter på et 50 mm eller tom 35:an;
så känns dom numera som ett tele.....

Och använder då såklart 50 mm till mina "porträtt"

Allt är relativt..!?
Allt finns i betraktarens öga...

Läste i Foto för många år sedan om en fotograf som använde 200 som vidvinkel, 300 som normal och 500 som kort tele.
Om jag inte minns helt galet så plåtade han stenbrott.

Relativt var ordet.

 

[Grimmer]

Sidde skrev:

1: möjligheten till litet skärpedjup (ja, jag vet att det egentligen har med avbildningsskalan att göra - men ni förstår nog ändå vad jag menar).

2: Möjligheten att "isolera" motivet eftersom bildvinkeln är så snäv. Kan alltså utesluta omgivningen.

3: Lättare att hänga med i sidoförflyttningar, efter som avståndet till motivet kan vara längre.
(Vinkeln attt vrida kameran blir mindre ju längrfe avståndet är till motivet, givet att motivets förflyttning är densamma).

Ofta får jag förflytta mig bakåt bara för att få med tilräckligt mycket av motivet. Fakstiskt sällan som jag använder tele för att "slippa" gå närmre. Men jag fotar sällan sport/fåglar.

En bra sammanfattning som jag håller med om. Det där med att smyga på folk med telet gör jag också men avslöjar mig sen så att jag även kan ta medvetna kort. Allt för att få den bästa bilden eftersom en del blir stela som pinnar framför linsen. Sen får man väl sortera lite hårdare på smygbilderna så att folk ställer upp flera gånger.
Ska folk se fåniga ut på bild så ska det vara medvetet från deras sida!