Moderna slutare har två arbetssätt, beroende på om slutartiden ska vara långsam, med möjlighet till blixtsynk, eller snabb. Gränsen ligger olika på olika system, men brukar ligga i intervallet 1/60 till 1/500 och denna tid är din minsta (kortaste) blixtsynktid.
Om en slutare skulle fungera som en rullgardin, som öppnas nedifrån och upp, och sedan stängs uppifrån och ned, skulle ju den nedre delen av bilden få mer ljus än den övre, där gardinen vänder. Därför har slutare två ridåer.
Vid långsammare slutartider, som medger blixtsynk, öppnas först den första ridån så hela bilden exponeras, sedan följer den andra efter, i samma rikting, och sluter bildrutan. Blixtsynk på andra ridån innebär att blixtpulsen kommer precis innan andra ridån sluter bildrutan. Om slutartiden är tillräckligt lång kommer effekten att bli "fartränder" efter det rörliga objektet som fryses i slutet av rörelsen med blixtpulsen.
Vid snabbare slutartider börjar andra ridån att följa efter den första redan i början av slutartiden. Ridåerna "följer Jon" på så sätt att en slits sveper över bildytan och ger därmed en jämn exponering över hela bilden. Om en blixtpuls skulle komma vid något tillfälle under detta svep, kommer endast den del av bilden där slitsen befinner sig vid tiden för blixtpulsen att bli belyst (exponerad) av blixtljuset. Detta är antagligen vad som skedde i ditt fall.
Som jag nämnde tidigare finns en annan variant av slutare - centralslutaren - som sitter i optiken. Denna ser ut som en bländare, men sluter sig helt i stängt läge. Med centralslutare spelar blixtsynken ingen roll - slutaren har bara ett arbetssätt - och vi får möjlighet till blixtsynk på alla tillgängliga slutartider. Centralslutaren bidrog starkt till att Hasselblad blev så populär bland studiofotografer. I en tid när normala kameror hade en blixtsynk på 1/60, klarade Hasselblad 1/500.
//Lasse
)
