Det är självklart fel att påstå att man inte kan få större avbildningsskala med en Raynox-lins frampå vilket objektiv som helst. Däremot kan det vara mindre meningsfullt, när den avbildningsskalan ligger väldigt nära vad objektivet ändå klarar, och när det minskade arbetsavståndet i stället blir ett problem. Jag bortser då från eventuell försämring av kvalité genom att man lägger till linser som inte är avpassade till att fungera ihop med det ursprungliga objektivet.
Som jag har nämnt förut, handlar fokuseringen hos ett 60 mm innerfokuserat makro om att minska dess brännvidd till ungefär tre centimeter. Det handlar om ungefär sjutton dioptrier om man jämför fokuseringen med att sätta på en lins för att göra samma jobb.
Här sätter vi på en lins på åtta dioptrier, vi ökar alltså med åtta jämfört med cirka sjutton, eller ungefär femtio procent. Avbildningsskalan ökar i motsvarande grad, alltså kan man få ungefär 1,5 gångers förstoring jämfört med vad objektivet klarade utan linsen, ungefär femtio procents ökning av förstoringsgraden, vilket alltså ger ungefär 1,5 gångers förstoring, medan objektivet utan hjälpmedel fokuserar ner till naturlig storlek.
Samtidigt kommer man ytterligare lite närmre, och närmast obehagligt nära motivet, till ungefär fem centimeters arbetsavstånd.
Man kan åstadkomma bättre resultat till lägre kostnad genom att i stället använda mellanringar, som inte introducerar några fler optiska komponenter i strålgången. Problemen är annars ganska likartade, att arbetsavståndet blir obehagligt kort, och att man kan vänta sig en viss försämring av den optiska kvalitén genom att man använder objektivet på ett avstånd som det inte är beräknat för.
Oavsett om man väljer den ena eller den andra vägen, kan AF ha en viss funktion för finställning av skärpan, när man väl har hittat skärpa genom att "gunga" in den, flytta kameran eller motivet lite grann fram och tillbaka, tills det blir skarpt. Om AF är användbart hänger mest på objektivets konstruktion; det måste vara innerfokuserande för att AF ska kunna finställa skärpan inom makroområdet. Om objektivet förlängs vid fokuseringsrörelse, så ändrar man ju avståndet med fokuseringen, så att det motverkar vad man vill åstadkomma.
Så jag tycker nog att Raynox-linsen är en nitlott när det gäller 60 mm makro. Den funkar bra med en telezoom, som exempelvis 55-250 mm eller motsvarande, och också med långzoomar, men den är av ringa värde för att använda tillsammans med ett makroobjektiv, även om man har längre brännvidd. Det är mer fruktsamt att förlänga avståndet till fokalplanet genom att stapla mellanringar bakom objektivet, än att försöka ändra dess brännvidd till kortare genom att lägga till positiva dioptrier framtill.
Om man behöver mycket stora förstoringar, är omvändning av ett vanligt kitobjektiv en av de smidigare metoderna, eftersom man då kan ha nära konstant arbetsavstånd och få mycket stor förstoring med god bildkvalité. Som alla metoder finns en del problem, men med Nikon är det enkelt att fixa nedbländning genom att bländaren styrs mekaniskt med en spak på baksidan av objektivet. Också när man vänder objektivet kan man variera med mellanringar för att placera det längre från sensorn. Förstoringsgraden kan ganska lätt varieras med zoomen om man har det vanliga kitobjektivet. Det funkar både med FX och DX.
